10 x Ingalls

Har plöjt igenom hela Lilla huset på prärien-serien, vilket omfattar följande böcker:

- Det lilla huset i stora skogen
- Lilla huset på prärien
- Farmarpojken
- Huset vid Plommonån
- Vid Silversjöns strand
- Den lilla staden på prärien
- Den långa vintern
- Gyllene år
- De första fyra åren
- På väg hem

Jamen vem ÄLSKADE inte Lilla huset på prärien när man var liten? Vem ville inte ha en pappa som Charles Ingalls? Reflektionen i vuxen ålder: vem vill inte ha en MAN som Charles Ingalls? Han är ju både godheten personifierad samt kan ju för helvete ALLT. Älskar också rent generellt böckerna, tycker de är  så välskrivna och jätteintressanta i väldigt många aspekter. Det enda som är lite, lite orimligt är väl att de ALLTID är (eller åtminstone framstår som) så otroligt godmodiga. För det är ju inget lätt liv de lever precis. Det är allmänt fattigt och även om det på den tiden möjligtvis var lite lättare att få tag på mark så var ändå det här nybyggarlivet en enda lång utmaning av gräshoppor och svartfåglar som äter upp skörden, torka och skyfall och bränder och hagelstormar och evighetsvintrar och sjukdomar och armod som skulle knäcka vem som helst, men familjen Ingalls bemöter det och mycket mer med en aldrig sinande mildhet och tacksamhet för det lilla, man tycker ju att Karl Oskar i Utvandrarna är lite mer rimlig när han kastar en näve hö mot himlen och häver ur sig Har du tagit det andra kan du ta det här med! Så skulle Pappa Charles aldrig göra. Och Mamma Carolines enda uppgift här i livet verkar vara att laga mat och diska och skura och feja och lappa och laga, men aldrig att man hör så mycket som en suck från hennes håll. Det är också lite, lite tjatigt att redovisa alla sånger som pappa Charles spelar på sin fiol. Men annars är det älsk för hela slanten, i alla fall de första åtta böckerna. De första fyra åren och På väg hem utgavs ju postumt och är inte riktigt i samma stil som de andra. De handlar om den vuxna Laura och hennes äktenskap med Almanzo Wilder (vars barndom skildras i Farmarpojken). Eller ja, vuxen och vuxen, i verkligheten var Laura 15 och han 25 när han började uppvakta henne, fast när han etableras som vuxen i böckerna så är detta ändrat till att han är 19 men låtsas vara 21 för att få ta ett nybygge och ett par år senare när han är 21 tror Laura att han måste vara "minst 23" eftersom han haft ett nybygge i två år. Aja, det var andra tider då.
 De första fyra åren som handlar om Lauras och Almanzos första fyra år som gifta är ganska deppig, för det är HELA TIDEN något som går fel (som det ju säkert var på den tiden), missväxt, torka, storm, difteri, barn som dör, hus som brinner ner, etc, så de hade det verkligen inte lätt. Kan ju fatta att hon inte riktigt ville skriva en roman i samma stil som Lilla huset på prärien-serien om det. På väg hem handlar om när Laura, Almanzo och deras dotter Rose flyttar från Dakota till Ozark och är egentligen bara lite oredigerade dagboksanteckningar, så som berättelse är den ju ganska platt. Fast ändå intressant. De här böckerna får reservationslöst fem präriehöns av fem möjliga. 

At last we have more room to play

Blir gaaaalen på vissa personer. Jag jobbar alltså just nu med att sammanställa och kontrollera en massa data för ett specifikt område. På varje site finns det någon som är ansvarig för att samla och ladda upp rådata i ett system, och sedan går jag igenom det som rapporterats och jämför med underlag och beräkningar och så vidare. Beroende på diverse grejer som jag inte orkar gå in på så kan detta vara mer eller mindre invecklat, men vissa är så himla hjälpsamma och slår nästan knut på sig själva, medan andra: not so much. Är nu i det närmaste färdig att åka till ett systerbolag och mörda en person. Eller kanske leja någon sån här torped, för jag har faktiskt inte tid att åka någonstans. Tar ju i och för sig tid att hitta en torped också. Men i alla fall. I början av februari skickades det ut ett mail till alla berörda där jag bad dom att sätta igång med att samla in rådata och att deadline för detta var 23 februari. Den 15 februari fick jag svar från den här personen som eventuellt snart inte längre är i detta livet (PSSILÄIDL) att Deadline 23.02 will not work for me, you will probably have the figures when sometimes in week 9.........varpå jag svarade att OK, but please try to make it as early as possible in week 9 due to our deadline to [nästa steg i projektet]. Fick såklart inget svar på det och tänkte då att jag kan väl försöka vara lite hjälpsam för jag råkar ha access till vissa grejer i det bolaget, så jag skickade något klämkäcket Good news, I found some of the requested data in your ERP system, so all I need now is...[beskrivning] och fick ett autosvar att PSSILÄIDL var på semester och skulle komma tillbaks den 26/2. För att underlätta ytterligare så skickade jag ett nytt mail till PSSILÄIDL där jag sammanställde exakt vad jag behövde, vilket var 1. En bekräftelse på att jag skulle kunna använda en generalisande beräkning i en viss fråga, och 2. En (1) faktura. Bedömde att det skulle ta PSSILÄIDL ungefär 10 minuter att plocka fram allt, och då var det även inräknat att gå och hämta kaffe. 

Jahaja. 26/2 var ju i måndags det och nu är det ju faktiskt i slutet av vecka 9. I morse fick jag en fråga från min projektledare om PSSILÄIDL hade gjort sitt, för det hade han (för det är såklart en man) sagt till sin chef som hade sagt det till min projektledare. Jag in i systemet för att kolla och nä. Det hade han såklart inte. Skickade ett mail till honom där jag upprepade att det enda jag behövde var den här bekräftelsen och den här fakturan. Fick till svar att PSSILÄIDL don't have access to the invoices for [xxx]. Please contact accounting.... vilket ju är DJÄVLIGT märkligt eftersom PSSILÄIDL ändå är VD, skulle han inte ha tillgång till ekonomisystemet? Bad honom ange vilken leverantör det var och fick en slö gissning som visade sig stämma och så kunde jag själv leta upp fakturan i deras affärssystem. Men ändå. Skickade sedan ytterligare en förfrågan om den här bekräftelsen och fick till slut svaret I might look into that tomorrow...........

Kände att mitt blodtryck höll på att stiga till ohälsosamma nivåer. Har en kollega i Australien som utan att blinka plockar fram exakt allt jag ber henne (för det är såklart en kvinna) om och hon har fem-sex olika siter att jonglera med, varav flera är nyförvärvade och med rätt så begränsad tillgång till det som efterfrågas och hon har inte ens några kontakter där, medan PSSILÄIDL sitter i ett pyttelitet företag och har hela kontoret i fickan och skulle kunna snyta fram det som efterfrågas på en pisskvart. Men det gör han inte enligt någon slags märklig princip där han ska markera att det enligt honom saknas resurser. Blir så djävla irriterad, var bara tvungen att skriva det här istället för att maila någon i vredesmod. Haha. Nu: Tillbaks till gruvan. 

Skottdagen

Åh, vad jag tycker synd om alla som fyller år idag. De borde ju, enligt samma princip som att alla vänsterhänta får kommentaren Är du vänsterhänt? när de skriver något, tvingas svara på om de bara firar vart fjärde år eller om de bara är en fjärdedel så gamla som årtalet visar, höhöhö, varje gång de uppger sitt personnummer? Så tröttsamt, tänker jag. Jag får ju, åtminstone under sommarhalvåret, väldigt ofta  varianter på frågan Är du barfota?, gärna med följdfrågorna Är det inte kallt om/gör det inte ont i fötterna? och jag ska absolut inte gå så långt som att säga att det är irriterande, för det är det väl inte, men...tja, lite fantasilöst? Ungefär som att fråga om någon har klippt sig, eller liksom hela grejen med att formulera något som ändå är extremt uppenbart som en fråga. Fast det går väl av bara farten ibland. 

Jag jobbar och står i. Är i och för sig rasande effektiv och får väldigt mycket gjort om dagarna, men det är frustrerande att behöva vänta på folk som inte svarar på mail för det gör att jag inte kommer vidare utan får dutta lite här och där istället för att bara plöja igenom allt som en djävla ardennerhäst. 

Efter jobbet igår åkte jag hem. Precis innan jag satte mig i bilen så fick jag ett sms att jag hade ett paket att hämta och tänkte att jag skulle stanna vid Konsum och göra det med en gång när jag ändå körde förbi. För att sedan susa förbi Konsum utan en enda vettig tanke i huvudet. Var sjukt trött, men piggnade till efter ett pass tabata och en promenad som även inkluderade att gå förbi Konsum och hämta det där paketet (som innehöll cirkus en femårsförbrukning nya strumpor från Englesons fritidskläder, så det var inte mer upphetsande än så). 

Åkte sedan till stallet för styrelsemöte, där vi bland annat skulle fördela arbetsuppgifter och ansvarsområden. Tog på mig att ansvara för medlemsregistret i helvetessystemet IDROTT ONLINE. Den som uppfann det borde fan i mig sitta i fängelse, men det får gå. Sen har jag ju hemsidan som ska skötas, och sen bildade vi en liten grupp som ska ansvara för information till medlemmar, allt det där hänger ju liksom ihop så har man det ena kan man lika gärna ha det andra också. Det kändes helt okej, är PEPP. Än så länge åtminstone, hehehe. 

Mötet drog ut lite på tiden, så när det var klart så var det i princip bara att åka hem och lägga sig, men det är ju som det är. Idag är det torsdag och som vanligt jobb, sedan städning och till sist ridning. Och sedan är det fredag och snart helg. Och framför allt: Mars! Vår! Oxveckorna är över! Fy fan vad skönt. 

 

Dagen före skottdagen

Ja, nu är det nästan bara all work and no play, för även om jag lyckades skjuta upp deadlinen från det helt orimliga som var idag, till nästa fredag så är det fortfarande djävligt tight. Är inte jättebrydd över mängden data som ska processas för det är ju liksom bara att spotta i nävarna och gräva sig ner i högarna, det knepiga är när jag hittar grejer som inte stämmer och behöver feedback eller mer information. Vissa kollegor är jättejättehjälpsamma, andra...not so much. Men men. Det ska väl gå. 

I måndags hade jag ett såkallat Svårt Samtal™ med en medarbetare. Utan att gå in på detaljer så hade hen inte bara inte levt upp till uttalade krav och förväntningar utan också direkt misskött sitt arbete. Fick dela ut mitt livs första varning till någon, och det var verkligen inte särskilt kul men vad fan ska man göra, man kan ju inte bara blunda för allt utan någon gång får man faktiskt också sätta ner foten och markera att det här är inte okej. Ibland fantiserar man, eller åtminstone jag, om att man bara ska kunna skrika YOU'RE FIRED och peka på dörren och så är problemet löst, men så går det ju inte riktigt till i verkligheten. 

Var rätt slutkörd efter det Svåra Samtalet™, även om det föll ut förhållandevis väl. Jobbade, åkte hem, tränade tabata, gick en promenad, åkte sedan till stallet för först möte och sedan ridning. Igår jobbade jag länge, fiskade sedan upp min man som var i stan på ett ärende och så åkte vi hem gemensamt.  Var så sjukt trött, dels pga en för stunden helt orimlig arbetsbörda, dels för att jag sovit så djävla lite natten till igår. Kvicknade till lite efter en promenad och ett pass pilates och eftersom jag ska på möte ikväll så hade vi bestämt att vi skulle ha vår filmkväll som igår. Kollade på nån film som jag har glömt vad den hette men som handlade om ett gäng avdankade skådespelare från en avdankad science fictionserie och så kom det utomjordingar och ville ha deras hjälp för dom hade sett den serien (som dom kallade "historiska dokument") och tyckte att här fanns det något att lära. Låter ju verkligen B, men utifrån dom förutsättningarna och noll förväntningar så var den ändå inte så dum. Utomjordingarna använde sig av någon slags tal-och-översättningsmaskin och jag höll på att bli galen innan jag kom på varför det lät så bekant, för de pratade precis som han i The Good Doctor. 

Idag är det jobbelijobb för hela slanten och ikväll är det dags för det första styrelsemötet i ridklubben. Det kommer att bli...utmanande, det är ju allmänt svårt för föreningar just nu och ridsporten står lite och väger känner jag. Allt är så djävla dyrt, folk har inte råd och föreningarna tappar medlemmar och därmed intäkter och så finns det inga pengar till någonting och så blir det en ond cirkel av alltihop. Jaja, man kan ju inte bara ligga på latsidan i detta livet. Over & out. 

Bakom stängda dörrar

 Har läst Bakom stängda dörrar av B. A. Paris. Den handlar om det här: 

Det perfekta äktenskapet? Eller den perfekta lögnen?
Alla känner ett par som Jack och Grace. Han är snygg och förmögen, hon är charmig och elegant. Han är en hängiven advokat som aldrig har förlorat ett mål, hon sköter hemmet och maten till fulländning och avgudar sin handikappade lillasyster. Fast de är nygifta verkar de ha allt. Man kanske inte vill tycka om dem, men man gör det. Man blir ohjälpligt charmad av deras otvungna, bekväma hem och av deras trevliga middagar. Man skulle vilja lära känna Grace bättre.
Men det är svårt, för man upptäcker att hon och Jack är oskiljaktiga.
Vissa skulle kalla det för riktig kärlek. Andra undrar kanske varför Grace aldrig svarar i telefon. Eller varför hon aldrig kan komma och ta en kopp kaffe, fast hon inte jobbar. Hur hon kan laga sådan enastående mat och ändå vara så slank. Eller varför hon aldrig verkar ha någonting med sig när hon går ut ur huset, inte ens en penna. Eller varför det sitter skyddande ståljalusier för alla fönster på bottenvåningen. 
Vissa skulle kanske undra vad som egentligen pågår när middagen är över och ytterdörren har stängts

Jag kände mig lite kluven till den här boken. Den var rätt välskriven och spännande, men tror att berättelsen hade vunnit på att 

((( !!! LITEN SPOILER ALERT !!! )))

låtit Jacks ondska liksom mer smygande istället för pang bom vändas från supercharmör till fullblodsmonster i princip i samma sekund som fort ringen satt på Graces finger. Det kändes inte så sannolikt? Kändes heller inte så sannolikt att den handlikappade systern skulle kunna vara så smart och beräknande, och att en man som Jack som hela tiden låg en miljon steg före i allt vad Grace försökte sig på skulle gå på att de plötsligt skulle dricka whisky ihop och inte märka vad hon gjorde? NJAAA? Men i övrigt var den väl okej. Den får tre George Clooney-kopior av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 9 2024, pt 1

Åkte först till stallet för att ha möte med tävlingskommittén. Började lobba för att "vi" ska ha en Pay & Ride till hösten. Just nu är det bara planerat för en Pay & Jump och en enstjärnig (som förr hette lokal, har såååå svårt att ta till mig de här nya benämningarna) hopptävling i år, men lite dressyr hade väl inte skadat? Hehe. Sen var det ridning och markarbete. Hade Travaren igen, vi red en övning som mycket handlade om att rida över bommar på böjda spår i trav och sedan galopp. Det gick väl ändå någorlunda skapligt, tycker jag. Travaren är snäll och han försöker göra sitt bästa, sen kan ju inte han hjälpa att han inte är så stark och välbalanserad utan att det mer känns som att baxa runt på en Finlandsfärja ibland. Ridlärare A sa att han var en av de svåraste hästarna (av de på ridskolan får man väl anta, tror inte urvalet  gällde all världens hästar) att göra den här typen av övning på, så då får man väl ändå känna sig nöjd att ha lyckats någorlunda. 

Nästa vecka är det hoppning. GULP. Funderade på att utebli, men eftersom vi ska ha nytt möte med tävlingskommittén då så måste jag ju ändå ta mig till stallet. Jag får se. Travaren hoppar bra, så det är inte han, det är jag.  

Skinn

 Har läst Skinn av Sara Strömberg och det tycker jag att du också ska göra. Fast först måste du läsa Sly och därefter Skred.  Detta är handlingen: 

Vinterstormen piskar upp minnen i Storlien. För tjugoåtta år sedan skakades den lilla fjällbyn vid norska gränsen av ett chockerande våldsbrott. En pappa och två barn mördades i sitt hem samtidigt som mamman försvann utan ett spår. Tragedin kom i folkmun att kallas »Slakten i Storlien« och är fortfarande ett obearbetat trauma i bygden.
När Jämtlandsposten drar i gång en satsning på true crime får lokalreportern Vera Bergström i uppdrag att granska det kalla fallet. Spåren leder från jaktvillor i väglöst land via utsatta storstadsförorter, till polisens myllrande DNA-register, men för varje ny ledtråd som nystas fram tycks utredningen bara bli mer komplex. Samtidigt förs Vera allt djupare in i en människas sadistiska mörker.
Till slut börjar hon ana den fasansfulla sanningen om vad som hände den där ödesdigra natten 1995. Mördaren rörde sig på flera jaktmarker samtidigt - och är fortfarande farlig.

Jag älskade de två första böckerna och jag älskar den här också. Älskar Vera, även om hon är lite bitter och kärv. Älskar språket, miljöskildringarna, allt. Hoppas på en fjärde del. Och en femte, sjätte, osv. Den här boken får fem jaktlicenser av fem möjliga. Schas iväg till bibblan.