Min man, en potentiell terrorist

Glömde skriva om en grej som hände i samband med Lars Winnerbäckkonserten i lördags. Det var tydligt kommunicerat att man inte fick ha med sig väskor in, och det stod också vakter och muddrade genom varje person som ville in i arenan. Man har ju sett på Cops hur det går till, så de flesta meddelade redan innan själva klappandet utanpå kläderna började att den hade en nyckel eller mobiltelefon i fickan. Min man hade tagit med sig sitt pennskrin. Där förvarar han saker som enligt honom är livsviktiga, detvillsäga några pennor, ett suddgummi, en linjal, en pincett och sina öronproppar. Eftersom min man har lite tinnitus så var nu öronpropparna ett givet måste för honom inför lördagens konsert.
Ska du verkligen ha med hela pennskrinet bara för ett par öronproppars skull? undrade jag, och det skulle han tydligen, oklart varför men det var ju inget som jag behövde bekymra mig om. Men i entrén till arenan blev det stopp. Pennskrin var icke önskvärda eftersom "man kunde stoppa saker i dom". Har svårt att föreställa mig att man kan stoppa något slags massförstörelsevapen i ett pennskrin i storleksordningen glasögonfodral, men vakterna var stenhårda trots att min man öppnade pennskrinet och visade att det  bara fanns tre (3) pennor, ett (1) suddgummi, en (1) linjal, en (1) pincett och två (2) öronproppar i det och inte en tillstymmelse till bomber eller annat. Men det hjälpte inte, han fick tassa iväg och lämna in pennskrinet i någon slags väskförvaring. Däremot fick en person i kön efter oss gå in med en plånbok som hade ungefär samma konstruktion som pennskrinet, ett läderfodral med blixtlås som man mycket väl skulle "kunna stoppa saker i", men det fick passera eftersom det var en plånbok. Antar att ett pennskrin är ett udda föremål i dessa dagar, och går man dessutom omkring med ett pennskrin i fickan så är man väl att betrakta som apart och mycket väl i stånd att spränga en hel arena? 

Kattstryparen Rum 419

Har läst Kattstryparen Rum 419 av Stefan Di-Omnia, detta är handlingen:

I rum 419 på Stadshotellet i Västerås hittas Lasse Wiggeby naken på sängen med ett buntband i plast hårt åtdraget runt halsen. En kudde är placerad över hans förvridna, blågrå ansikte. Polisiärt tyder allt på ett rånmord, men omständigheterna är märkliga och motiven många.
Efter etthundratre dagar grips Helen Aaberg-Wiggeby för mordet och förs, med handfängsel och dold under en grön tröja, in bakvägen till sal 6 i Västmanlands tingsrätt för att häktas.

Inne i salen spänner hon sina svarta, iskalla ögon i åhörarna och hånler. Hennes självsäkerhet är slående, hon vet något som ingen annan i rummet känner till.

Författaren sitter i samma sal. Ögonen och hånleendet får honom att i samma stund bestämma sig för att ta reda på allt. Vad är det som gör den misstänkta mördaren så självsäker?

Hösten 2013 börjar författaren STEFAN DI-OMNIA gräva grundligt i släkten Aabergs förflutna. Han möts av ett dödligt, fruktat mörker. En släkt fylld av bristande empati och moral och avsaknad av tjuvheder. Ett minderårigt barn som redan som tolvåring är ett charmigt, manipulativt, hänsynslöst monster. Bilden som växer fram visar sig vara mer skrämmande än han någonsin kan föreställa sig. Den skoningslösa brutaliteten förgrenar sig generation efter generation i släktträdet Aaberg.
Trettio år av bottenlös ondska rullas upp. Skräckslagna personer berättar, de som drabbats av hennes ondska. En helvetisk ondska som bekräftas i juni 2015 då hennes egen tolvåriga dotter, som vet att det finns ett ännu större och mer fruktat mörker, yppar åtta ord som får hjärtan att frysa till is.

Det här ska vara en bok som är "based on a true story" men jamen alltså, NJAÄE, kände jag när jag läste. Alltså, jag betvivlar väl inte sanningshalten även om den känns orimlig (men sanningar kan ju faktiskt vara helt orimliga), men för den sakens skull är det ingen bra bok. Handlingen är rörig och spretig, språket rent ut sagt dåligt och karaktärerna är helt platta och känns konstruerade även om de då inte ska vara det. Ibland ska allting beskrivas på löjlig detaljnivå till exempel vad någon ska äta till middag eller hur någons kläder ser ut, och sen plötsligt hoppar berättelsen flera år framåt i tiden utan att man får veta vad som hänt däremellan. Även om det inte är det så känns det här som en bok som är baserad på ett filmmanus (och det brukar sällan bli särskilt lyckat). Den här boken får en bedrägerirotel av fem möjliga.   

The words of the prophets are written on the subway walls

Segade mig genom fredagen, åkte sedan till mitt ställe där jag tränar intervaller, tänkte först köra min korta runda på drygt 5 km eftersom jag inte sprungit någonting sedan det där trailrun-loppet för ett par veckor sedan, men ändrade mig och sprang min (för tillfället) långa runda på 8 km istället. Det finns möjligheter att förlänga så att man får en runda på en dryg mil istället, och det är min plan fast inte än. 

Kändes hur som helst fantastiskt bra. På ett ställe var stigen översvämmad och då fick jag bana mig ut i terrängen, men det gick bra. Hade för all del kunnat plumsa mig genom det också men hade planer på att åka och handla på Willys efteråt och det behöver man ju inte göra i form av ett lerigt träskmonster, Halloweentider eller ej. 

Åkte hem, släppte ut hönsen i trädgården fast nuförtiden så blir det ju mörkt så tidigt att det knappt är lönt. Men tänker att en timme är bättre än inget. De har ju alltså fri tillgång till sin hönsgård hela dagarna, men i trädgården får de bara vara när vi är hemma. De gillar verkligen trädgården, så fort man visar sig så kommer de i samlad flock och kacklar uppfordrande för att man ska öppna åt dom. 

Rastade hundarna, bar in lite ved, moppade golven och sen var det väl i stort sett kväll. Vi körde latmasksvarianten, a k a hämtmat, kollade på ett avsnitt av vardera House of Cards och Klovn och sen blev jag väl trött och gick och lade mig antar jag, för något mer spännande än så brukar inte fredagskvällarna innehålla. 

På lördagen skulle jag egentligen ha hjälpt en tjej med viltspårträning, men hennes hund hade skadat sig så det blev inställt. Och annars hade jag nog fått ställa in också, för jag blev ju medbjuden på min mans jobbs personalfest med mat och Lars Winnerbäck lite hastigt och lustigt, och eftersom logistiken på landet lämnar en del övrigt att önska så måste man ha marginaler. Det var samling klockan 16.00 på en restaurang lite utanför centrum, och på helgerna går det bara en buss i timmen så då var avgången 14.42 det enda alternativet. Sen hade vi att välja mellan att vänta på en stadsbuss i en halvtimme eller promenera en halvtimme och då valde vi det senare alternativet och kom fram rätt så lagom tills att de andra började drälla in. 

Vad ska man säga om kvällen då? Jomen det var väl trevligt, även om man känner sig lite som femte hjulet när man är respektive. Fick i alla fall träffa killen som fixade vårt element som började läcka en fredagskväll i december förra året och tacka honom personligen. Ja, han fick ju förstås betalt så för honom var det kanske ingen stor grej, men övertid en fredagskväll är väl ändå inte vad någon önskar sig. 
Restaurangen som vi var på var liten och väldigt fin och mysig, vi hade stället för oss själva. Jag har tidigare bara hört gott om den, men jag blev faktiskt lite besviken på maten. Det skulle vara någon slags grillbuffé, och den bestod av: skivad korv, revbensspjäll, kycklingfilé, potatissallad, grönsallad och tre sorters sås. That's it. Inget bröd och inga övriga grönsaker och efteråt hade man ju kanske också önskat en kopp kaffe och någon liten kaka eller något annat sött, men nix. Plus att maten tog slut innan alla hunnit ta, det utlovades att det skulle komma mer om "fem minuter" men det var nog snarare en kvart som vissa fick sitta med halvtomma tallrikar och titta på medan andra åt. Det vet väl alla att hantverkare är stora i maten, så det borde de ta tagit höjd för, tycker jag. 

Sen kom en chartrad buss och hämtade upp och transporterade oss till arenan där Lars Winnerbäck skulle spela. Jag är ju ett stort FAN så jag var taggad, men blev även där lite besviken. Inte på Lasse, men på att ljudet var f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t dåligt. Där fick väl jag för att jag tidigare skrev att jag inte gillade arenakonserter där allt var 100 % synkat och perfekt och att en livekonsert inte skulle låta som ett studioalbum. Det gjorde det definitivt inte nu, det lät väl okej så länge det bara var Lasse och en gitarr men så fort resten av orkestern kom in så var det som att hela mellanregistret försvann och det blev bara en brötig gröt av odefinierat ljud där sången knappt hördes. Vet inte vad ljudteknikerna vid de jättestora mixerborden gjorde, men inte var det bra, i alla fall inte där vi satt (på billiga platser rätt högt upp och långt ifrån, men ändå). 

Sen blev det ett litet diskret drama ett par rader framför oss då det var en dam som inte mådde bra och var tvungen att lägga sig ner på golvet. På min mans jobb är nästan alla anställda också med i Nästan-Österlens frivilliga brandkår och de är väl vana vid nödsituationer så de styrde upp situationen i väntan på sjukvårdare och så småningom ambulans som kom och fick sätta kanyl och ge sprutor, oklart vad som drabbat damen men allt hanterades otroligt professionellt och jag tror faktiskt inte att någon som inte satt exakt i närheten lade märke till att en person bars ut på bår. Det var ju mörkt och så, men  de frivilliga brandmännen satt och lyste med sina mobiltelefoner så att ambulanspersonalen kunde sköta sitt, vilket fick mig att fundera på varför inte ambulanspersonal har pannlampor? Här är annars ett litet förbättringsförslag för det är väl inte alltid som akutsituationer uppstår i fullt dagsljus och man kan väl inte heller alltid förlita sig på att frivilliga brandkåren råvar vara där och mannar upp med extraljus? 

Sista bussen hem gick 21.37 så vi var tvungna att gå innan konserten var slut, vilket ju också var lite B men vad gör man om man inte vill betala hundratals bistra kronor för en taxi. Eftersom det var Halloweentider så hade Skånetrafiken spexat till det lite. 

Trots avsaknaden av efterrätt på restaurangen så valde vi BUSS för att komma hem, hehe. 

Den här helgen var det också "Österlen lyser" (vilket även inkluderar Nästan-Österlen), och då går folk man ur huse i alla byar och tänder marschaller överallt utmed gatorna, vilket faktiskt är jättefint och stämningsfullt. Så här såg det ut på Nästan-Österlen:

Min man påpekade att det var oansvarigt att tända så mycket marschaller i byn när hela frivilliga brandkåren var ute och rullade hatt, vilket var lite roligt sagt (och inte sant, för alla var inte med). Sen mötte vi en granne som hade läst i lokaltidningen på nätet att en person hade tuppat av på Winnerbäckkonserten och det var ju en lite märklig sak att skriva i tidningen om, speciellt som det skedde på högt uppe på läktaren och ingen som inte satt just där vi satt borde ha märkt det? Var tvungen att kolla, men då handlade det om någon annan. För mitt i Ingen soldat blev det nämligen ett avbrott som jag trodde var något slags misslyckat försök att få till en allsång, men det var bara tyst och nedsläckt och alla började titta på varandra och undra vad som hände, men så kom det igång igen och sen var det väl inte mer med det utan jag tänkte att det hörde kanske till showen dårå. Men då var det tydligen någon som hade säckat ihop, men det var bara något blodtrycksfall för personen ifråga kom snabbt på benen igen och allt kunde fortsätta som vanligt, utom uppe hos oss på trettonde raden då för där pågick ju en räddningsaktion så att säga i det tysta.

Igår vaknade jag tidigt, gick upp och gick min vanliga söndagsmil med hundarna. Genade över backarna hem, nu har korna flyttat så nu kan man gå där utan att riskera att stöta ihop med O'Hare och hans fruar. Inte för att de någonsin gjort mig något, men man vet ju aldrig när man kommer med hundar. Såg en ensam knölsvan i ån, det kändes som att den var betydligt mer aggressiv än O'Hare. Kom hem, tränade ett pass pilates, lagade lunch (egentligen mest för att få matlådor till veckan, vi åt ju ingen middag hemma på lördagen), bakade bröd, staplade ved, städade hönshus och dråsade sedan ner på soffan för att kolla på världscupen i hoppning. Vilken sjukt spännande omhoppning det blev! När Ben Maher ridit så tänkte jag att här har vi vinnaren. Sen kom Julien Epaillard och bara mosade hans tid med över en sekund och då tänkte jag att ja, DET kan ju ingen slå (det trodde inte Lotta Björe heller), men sen kom Gregory Wathelet och red som om han stulit inte bara hästen (Bond Jamesbond de Hay!) utan även kronjuvelerna och belgiska rikets statshemligheter (om det nu finns några sådana) och sladdade i mål några tiondels sekunder före. Kul att se, även om det nu inte gick så jättebra för de svenska ryttarna den här gången. 

Sen var väl helgen i princip slut, nu väntar en vecka som i alla fall i teorin ska innebära lagom mycket jobb och inte så mycket annat. Ikväll är det ridning, undrar om jag ska få fortsätta att rida Knubbis eller om jag ska få Trotjänarinnan som det egentligen var tänkt? Spännande. 

När tjuren är på väg ut ur hagen står man väl ändå inte bara där och glor?

För några veckor sedan berättade en kollega för mig att hen skulle säga upp sig pga divere icke jobbrelaterade anledningar, och sen har jag liksom gått och väntat på att det ska bli officiellt eftersom hen sa att hen skulle sluta redan som i månadsskiftet november/december. Men ingen har sagt något så till slut började jag nästan tro att jag hade drömt eller inbillat mig alltihop. Det var ju tråkigt det här med F, sa jag  lite i förbigående för ett tag sen till en annan kollega som är mycket tightare med F än vad jag är, och kollegan höll med, men sen började jag tänka att det kollegan kanske generellt bara avsåg de ovan nämnda icke jobbrelaterade grejerna. För vi, F och jag, har sedan dess suttit på flera veckomöten och pratat med andra om projekt 2024 och då borde F kanske någonstans slänga in ett Och by the way så kommer jag inte att kunna jobba med detta nästa år eftersom jag inte är kvar då, men nä. Sen kom i alla fall en annan kollega och sa att det var ju tråkigt att F skulle sluta, så jag behövde i alla fall inte längre fundera på om jag hade inbillat mig hela grejen. 

Åkte sedan till Laserkvinnan på behandling, det gjorde GOTT för mina spända axlar och skulderblad. Åkte hem, städade lite snabbt, åkte sedan till stallet och red Köttbullen, var inte hemma förrän 21.45 och såklart i säng betydligt senare, så idag är jag något sleten. Känns också som att jag har en liten förkylning på gång vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att alla går omkring och småsnörvlar och hostar just nu, men jag hoppas det stannar vid en liten känning för på lördag ska min mans jobb bjuda sina anställda på mat och konsert med Lars Winnerbäck och igår visade det sig att det fanns en biljett över och den knep min man åt mig eftersom han vet att Lasse är min musikaliska husgud. Det här blir min sjätte eller sjunde Lars Winnerbäckkonsert och det blir nog kul även om jag känner exakt noll personer på min mans jobb och egentligen inte heller gillar såna där stora arenakonserter där man sitter ner och där ljud och ljus och allt är 100 % synkat och perfekt för det känns ju som att man lika gärna bara kan köpa skivan och sitta hemma och lyssna på den. Livemusik ska väl ändå inte låta precis som ett studioalbum? 

Men det blir nog ändå bra, hoppas jag. Nu ska jag bara ta mig genom arbetsdagen och förhoppningsvis kunna tillbringa återstoden av dagen på sofflocket, görandes exakt ingenting alls, och förhoppningsvis också kunna mota förkylnings-Olle i grind. Var tvungen att googla detta uttryck för vem fan är egentligen Olle och varför ska han motas bort? Visade sig att "olle" är ett gammalt ord för "tjur och så blev jag nästan provocerad av övertydligheten hos Wikipedia som förnumstigt förklarade att En tjur som tänker fly från sin hage bör man mota i grinden så att han inte kommer ut. Ja, det fattar väl ändå ALLA utan att det ens behöver sägas? Tack och hej. 

Till stallet istället, v 44 2023

 På gårdagens dressyrkurs skulle vi egentligen varit sex personer men två avbokade så vi blev bara fyra och man fick välja häst nästan helt fritt med undantag för ett par som gått rätt mycket på andra aktiviteter i veckan. Jag valde Köttbullen, såklart. Tror ingen har ridit henne sen jag red henne sist för allting var exakt som jag lämmade det. Bland annat saknades det ett gummiband till ena säkerhetsstigbygeln, det flög av vid något tillfälle i söndags. "Lånade" ett från en annan sadel (kom på nu att jag glömt att sätta tillbaks det så rent tekniskt är det väl att betrakta som stöld), vilket visade sig vara en överloppsgärning för vi skulle  ha sitsträning och rida utan stigbyglar. Första övningen var att rida typ 8-metersvolter i trav på ena långsidan, varannan åt höger och varannan åt vänster så vägen mellan blev som ett S. Det lät mer invecklat än det var och det var också betydligt jobbigare än det lät. Andra övningen var att rida volter längs med medellinjen, varannan åt höger och varannan åt vänster, vilket kändes lättare eftersom volterna var större och Köttbullen lite mer lösgjord. Sen skulle vi göra det i galopp, vilket visade sig vara AS-SVÅRT för trots att vi bara var fyra stycken så var det alltid någon i vägen så att man höll på att krocka. 

MEN! På det här viset fick man ju istället träna mycket på galoppfattningar, vilket ju har varit ett av våra aber, Köttbullen har skitsvårt för det och jag har en tendens att överkompensera och hjälpa till för mycket, och även om det är tusen procent bättre än det var när jag började rida henne, då man i princip fick jaga henne in i galopp från slängtrav och vara överlycklig om hon klarade en halv långsida utan att bryta av.  Men plötsligt händer det (med tanke på att jag började rida Köttbullen 2020 så är väl "plötsligt" ett ganska starkt ord) och igår så gjorde hon inte bara fina galoppfattningar rent generellt utan nu gick det även att  ett antal gånger (har gått bra någon enstaka gång tidigare men då har jag tänkt att det nog mest var tur) fatta galopp från skritt, på rakt spår dessutom. Det var som om hon hade fått en uppenbarelse på vad galopphjälperna till slut gick ut på. Var så nöjd, så nöjd, så nöjd med henne. Och hon var så trött, så trött, så trött efteråt. Man kan se på hennes bakknän att hon har jobbat, sa ridlärare V och det kunde kanske hon, men inte jag för jag vet ju inte hur de ser ut i vanliga fall. Blev hur som helst extremt pepp och kände att nu är det nog bara en tidsfråga innan Bo Jenå hör av sig och vill ha oss med i landslaget. Hehe. Hehehe. 

En jämförelse

 En jämförelse mellan nu och då

Selling them whisky and taking their gold

Igår var en rätt så händelselös dag, fast ändå bra. Jobbade, åkte hem, min bror ringde och meddelade goda nyheter och istället för att pluppa i BLUETOOTH IN EAR och fortsätta samtalet medan jag gick ut med hundarna så satt jag i soffan och babblade med honom som om jag fortfarande hade en fast telefon. När jag var liten hade vi vår grå Dialogtelefon i vardagsrummet, det måste vara det sämsta stället i hela huset att placera en telefon på? Tyckte alltid att det var gubbar som ringde till pappa mitt under barnprogrammet (det enda som fanns) så att man fick dagens lilla efterlängtade stund med Drutten och Jena sönderhackad av jaktskrönor och prat om vädret (ej kallprat utan ur ett bondeperspektiv). Och när man blev lite äldre och hade LIVSVIKTIGA SAKER att diskutera med sina kompisar så satt resten av familjen där och tittade på Sportspegeln eller Sveriges Magasin så att man var tvungen att försöka transformera dessa snudd på RIKSHEMLIGHETER till någon slags kodspråk. Ännu värre om man skulle prata om, eller till och med MED någon kille som man var intresserad av. Då satt hela familjen med öron som parabolantenner och sög in information som sedan skickades tillbaka i form av förhör (föräldrar) eller ret (syskon). På den här tiden var ju telefonen Televerkets egendom och utöver det var allt som hörde till telefonin pissdyrt så det blev aldrig något av förslagen att a. skaffa ytterligare en telefon, b. installera ytterligare ett jack. Tänkte att när jag flyttade hemifrån så skulle jag minsann ha en telefon i SOVRUMMET så man skulle kunna ligga i sängen och prata i timmar, som i en amerikansk film. Blev dock inget med det p g a ovan nämnda helt orimliga pissdyrhet, minns inga exakta summor men har för mig att kostnaden för att skaffa ett telefonabonnemang hos Televerket i det närmaste stod i paritet med min på den tiden mycket blygsamma lön, så det dröjde många år från det att jag flyttade hemifrån tills att jag faktiskt hade en egen telefon. Fast det gick väl rätt bra ändå som jag minns det. Om man var tvungen att ringa någonstans, till exempel om man skulle sjukanmäla sig, så fick man trava iväg  många hundratals meter till närmaste telefonkiosk och dessutom se till att ha slantar för att ringa både till jobbet och försäkringskassan, så det var säkert bara bra för arbetsmoralen att inte ha den där amerikanska drömtelefonen på sängbordet.

Efter det där telefonsamtalet gick jag en runda med hundarna och körde jag ett pass tabata, bar in ved och sen tände jag i kaminen och låg på soffan och läste resten av kvällen. G-Ö-T-T. Idag ska jag till Laserkvinnan efter jobbet och ikväll är det dressyrträning, fast inte den vanliga dressyrgruppen eftersom det är teorivecka utan det här är en extra aktivitet. Hoppas ändå på att få Köttbullen såklart, men det är väl inte hugget i sten. Dock brukar det inte vara någon större konkurrens om henne, hehe. 

Såg på Hästnet att Pojken var till salu. Blev så ledsen. Han fick ju hovbrosksförbening och man bedömde att han inte skulle hålla som ridskolehäst, så 2020 såldes han till ett sånt där hvb-hem där ungdomar som mådde dåligt skulle få pyssla med honom, helt perfekt eftersom han ju var/är lugn och jättejättesnäll att hålla på med och som promenadhäst skulle han ju absolut kunna funka. Men (enligt annonsen på Hästnet) hade någon som jobbade där köpt honom 2022, och denna person hade i sin tur sålt honom vidare till en som köpt honom till sina barn i våras, men nu sålde honom "pga att barnen slutat rida" (ingen information om tidigare skadehistorik, men det var kanske inget de hade fått veta heller). De hade lagt ut ett filmklipp på en liten unge som skumpade runt och höll balansen i tyglarna och det var kanske för att visa att även små barn kunde rida honom själv, men Pojken gick med huvudet högt, ryggen sänkt, öronen bakåtstrukna och såg verkligen inte ut att trivas med livet. Så ledsamt. Hoppas att han i alla fall kan hitta ett föralltidhem och slipper bli någon himla vandringspokal.