Faktiskt tyvärr

Har läst Faktiskt tyvärr av Marianne Lindberg De Geer. Det är en fortsättning (om man nu kan kalla en dagbok det) på Utan hänsyn och Tvära kast  som jag också läst och gillat. Detta är handlingen (eller åtminstone baksidestexten): 

”Att skriva är nog vad som passar mig bäst nu. Och det gör jag. Varje dag. Kanske är det bara pandemins inflytande över svårigheterna med verklig gemenskap som fallit över mig idag, men jag tror nog att det handlar om åldrandet i sig. Man kanske måste tröttna på livet för att våga dö? För att man gjort sitt. Eller kanske är det i våra gener att bli mer håglös och innesluten i sig själv och till sist sakta vissna bort och somna in? Om man slipper svår cancer eller annan terminal sjukdom de här sista åren.Gläds åt handbolls-EM halv nio ikväll. Sverige – Spanien. Det blir en svår match …”

Jamen jag gillar verkligen MLDG:s sätt att skriva, tycker hon är asball. Sen kanske en del av innehållet i boken, främst det kulturpolitiska, flyger över målet för mig, orkar tyvärr inte vara så engagerad i såna frågor. Den här boken får fyra konstnärssjälar av fem möjliga, schas till bibblan.

Till stallet istället, v 23 2023, pt 1

Idag var det högsommarvärme och gött med ett isolerat ridhus där man kan rida utan att solen gassar, dammet yr och flugorna surrar, tänkte vi. Det var bara det att det var två eller tre lektioner före oss, så när vi kom in i ridhuset så kändes det som att det var cirka fyrtio grader varmt därinne, plus en luftfuktighet på tretusen procent i runda slängar. Men det var ju bara att bita ihop och kämpa. Hade Knubbis och det stod markarbete på schemat. Jobbade med att verkligen ha minimalt med hand och tyckte nog det gick lite bättre än sist, i alla fall kastade han inte lika mycket med huvudet. Övningen var med trav- och galoppbommar på volter och den gick väl skapligt. Men hela lektionen kändes som ett hot yoga-pass så det blev mycket skrittpauser, vilket var välbehövligt för både oss och hästarna, men gjorde att det blev lite...fragmentariskt. 

Nästa måndag är det hoppning och den tror jag att jag skippar. Har ju i alla fall två dressyrpass kvar innan terminen är slut.

PS: angående den där medryttargrejen, jamen SÅKLART kastade jag ut en krok om att vi ska höras av i veckan och "diskutera". Så ja, vi får väl se vad det blir av det hela. 

Men åååh

Häromdagen var det en tjej som hörde av sig till mig, som jag senast hade kontakt med...2014 nångång tror jag. Vi tränade lite hund tillsammans, hon var hjälpinstruktör på nån hundkurs jag höll och skulle utbilda sig till instruktör, men sen träffade hon nån karl och det hela rann ut i sanden som det ju kan göra ibland när livet gör lite som det känner för. Inga konstigheter med det, men nu hörde hon i alla fall av sig och hade ny valp på gång och hade kollat efter kurser med mig, men jag håller ju inga hundkurser längre. I ALLA FALL så hade hon varit inne och kollat på min Facebook och skrev nåt i stil med Ser att du håller på med hästar också, kul! Säg till om du vill rida, jag har två som jag letar medryttare till. 

Efter att ha avslutat medryttarprojektet med Lille P så har jag varit lite kluven. Dels: jättejätteskönt att inte vara uppbunden så mycket, men också: saknar jättejättemycket möjligheten att kunna rida lite mer eftersom det ju ändå är KUUUL. Velade lite hit och dit men nyfikenheten tog överhand och jag var tvungen att skriva nåt i stil med att det kanske kan vara intressant framåt hösten lite beroende på vad det är för hästar, och då var det en maxad D-ponny och en islandshäst som stod uppstallade på en anläggning som ligger kanske...en kvart hemifrån, helt görbart i alla fall med tanke på  det tar en halvtimme att köra till vanliga stallet och det gör jag ju utan att blinka. Och på den anläggningen fanns det tydligen både ridhus och stor uteridbana, bra ridvägar, osv. Skrev tillbaks och undrade "hur de var" pga att jag är mesig dressyrtant och fick det här svaret: De är snälla och går på alla fyra benen, D-ponnyn har väldigt fint steg och kan bli riktigt fin i dressyren men behöver mer utbildning, han är 9 år, connemara, import från Irland när han var 5. Islänningen är väldigt trevlig i dressyren, kan skänkelvikning, öppna, sluta, och är som att sitta i en soffa när man rider :-) Hon är pigg och känslig och rids med väldigt små hjälper men väldigt stabil och går fram överallt. Jag vet inte om hon är kvar till hösten, ska försöka sälja henne eftersom min tid inte räcker till. 

Men alltså, den där D-ponnyn lät väl rätt drömmig, under förutsättning att vi har hyfsat samma definition av "snäll och går på alla fyra benen". Så nu velar jag mycket kring vad jag ska svara? Det HADE varit kul (givet att vi har någon form av kemi), men samtidigt är det ju också "kul" att bara kunna ta det lilla lugna, go with the flow och ta dagen som den kommer? Vad vill jag? Vem är jag? ÅÅÅÅH.  

Coming up: långhelg

Igår när jag skulle köra till stallet så kändes det plötsligt lite kyligt i luften, och sen - halleluja - började regnet smattra mot bilrutan. SMHI:s app hade sagt 0 mm för hela tiodagarsprognosen, men jag var beredd att förlåta dom för det. 

Hade det relativt lugnt på jobbet, var med på en digital utbildning som hette Det svåra samtalet och det var, tja, svårt. Utbildningen handlade om olika typer av såkallat svåra samtal, det kunde vara att man inte passade tider, inte skötte sitt jobb, trakasserade kollegor, att det fanns misstankar om missbruk och så vidare. Detta skulle i utbildning gestaltas genom typ rollspel, där en var chef och en var anställd med en viss typ av problematik enligt ovanstående, och så fick man käcka tips på hur man skulle hantera detta. Problemet (för mig) var att det var samma skådespelare som spelade chef och anställd i ALLA filmerna, så det kändes lite som att det ena gav det andra, det börjar med en knappnål och slutar med en uppsägning, typ. Chefen (som såklart var man) var hela tiden outsägligt mild och förstående, men samtidigt rak och tydlig, och den anställda (som var en kvinna) gick hela tiden i försvarsställning och hade taggarna utåt, men lyssnade hela tiden på vad chefen sa, avbröt aldrig, brusade inte upp (i alla fall inte enligt mina kriterier) och lade sig genast platt och  levererade medgörliga varianter av "okej, jag ska försöka göra det" vad chefen än föreslog. Då är det ju inte så svårt att ha såkallat svåra samtal, tycker jag. 

Åkte hem och städade, sen var jag så trött att jag tog en powernap istället för att sortera tomater som jag tänkt innan det var dags att åka till stallet. Svängde inom bibblan för jag hade två reserverade böcker att hämta. Jag tror tyvärr du kommer att bli besviken, sa bibliotekarie-Eva och då visade det sig att den ena hade jag råkat beställa i lättläst version. NJA, kände jag för det, så bibliotekarie-Eva reserverade om den normala varianten och sa att de hade påtalat flera gånger att det framgår jättedåligt i systemet att det är en lättläst bok. Var i och för sig första gången det drabbade mig, men jag har kanske haft tur, har liksom inte ens tänkt på att det finns. 

Idag är det fredag, och långhelg is coming up eftersom jag tagit ledigt på måndag och så är det ju nationaldag på tisdag. Långhelg va? Mmmm. Ska träna viltspår på söndag och så är det ju ridning som vanligt på måndag kväll, men annars är det inga direkta planer alls, vilket ju är de bästa långhelgerna. Skulle egentligen ha tävlat viltspår med Laban, men så missade jag sista anmälningsdagen så nu blir det nästa tävling som är i slutet av juli istället, vilket ju inte är någon nackdel egentligen eftersom han fortfarande är ganska grön och oerfaren. Jag har lite svårt att få hum om vad han egentligen kan, han spårar ju jättebra men jag vet inte om det beror på att han haft lätta spår och haft turen att gå rätt på dom i startrutan, eller om han faktiskt är duktig, han har ju att brås på om man säger så men det går ju inte av sig själv bara för det. Men det kanske kommer att klarna lite mer nu under lyxkursen. 

Idag ska jag köra lite intervallträning efter jobbet och sen tror jag faktiskt att jag ska hem och påbörja jätteprojektet att flisa upp alla grenar som blev efter att vi fällde jätteaspen på tyskarnas tomt. Det är två jättehögar som inte lär försvinna av sig själv om man säger så. Men först väntar åtta timmars löneslaveri så det är väl bara att spotta i nävarna och sätta igång. 

Till stallet istället, v 22 2023, pt 2

Tog mitt ridsår och begav mig till stallet för ett dressyrpass, EJ OPTIMALT. Försökte plåstra med Compeed för det funkar ju mot det mesta, men det här (ridsåret) satt så dumt så att det (Compeed-plåstret) liksom knölade ihop sig till en klump när jag satt vanligt, som man ju ändå gör ibland, och då gick jag hela tiden omkring med den där känslan av att trosorna skär in och det är ju inte heller behagligt. Smorde in mig med en massa Inotyol och hoppades på det bästa. 

Hade Köttbullen, övningarna gick ut på SAMLING och djeflar vad bra det gick! om jag får säga det själv och det får jag ju. Vet inte om just själva samlingen var något att visa upp för omvärlden, för Köttbullen är ju Köttbullen, en grov och lite överbyggd ponny av kallblodstyp, men KÄNSLAN! Hon vill ofta lägga sig i handen och ibland känns det som att man rider med två ICA-kassar hängandes i tyglarna, men igår: ingenting, det var bara att sitta med stadig hand och mata på framåt och hon gick så fint och mjukt på både böjda och raka spår. Galopparbetet var väl det som gick sämst, för det var mot slutet och hon var rejält trött och svetten bara rann om henne, och galoppen är ju inte hennes styrka i vanliga fall. Där man inte kan tänka samling får man tänka nyanser, sa ridlärare V och någon form av skillnad tyckte jag nog att det blev någon gång, men det är en hårfin balans, minsta lilla man tar för mycket i tygeln så rasar hon ner i slängtrav. Men i övrigt: kanonfin! 

Efteråt höll hon dock på att skrämma livet ur oss. Jag hade svampat av henne och gick iväg för att hämta solkräm för hon skulle gå ut i hagen och är lite bränd på mulen. När jag kom tillbaks hade hon rullat sig i boxen, det brukar hon göra, men nu låg hon kvar med benen upptryckta mot väggen i en jättekonstig ställning. Gick in och smackade på henne men hon låg kvar. Petade lite med spöet men hon låg kvar. Fick nästan lite panik och min ridkompis sprang iväg för att hämta  ridlärare V, men då plötsligt vältrade hon sig upp på benen igen, Köttbullen alltså. PUH. 

Hästarna skulle ut i hagen och ridlärare V hade gjort ett fiffigt utsläppsschema. Vi var sju som red igår och  vår grupp ansvarade för att se till att sju hästar kom ut i olika hagar. Ett par av hästarna som var med i vår grupp skulle dock gå lektionen efter, och då säger det väl sig självt att man istället tar en annan häst av de sju, resonerade alla utom Häxan som åkte hem. Alla gräshagar ligger en bit från stallet och ingen är ju jättesugen på att vandra den sträckan två gånger, så det blev det ju lite meckigt innan någon vänlig själ erbjöd sig att ta den "överblivna" hästen. Det är ju hundra gånger lättare att gå med dom i flock än att leda en ensam häst på väg till sin flock för då kan vad som helst hända känns det som. Köttbullen är vidrig att leda ensam för då har hon så fruktansvärt bråttom till sina älskade ponnyer, och hon är stark som en björn och blir hetsig och jättejobbig, men får hon sällskap så lunkar hon med som en stor hund. 

Och så var det helt plötsligt juni dårå

Igår upptäckte jag att jag hade ett möte rätt sent (för mig) på eftermiddagen, så då bestämde jag mig för att ta tidig lunch och sedan hasta hemåt, beta av ett träningspass och så jobba klart det sista. Kände mig nöjd med mitt beslut och med att ha friheten att kunna göra så.  Åt lunch vid skrivbordet, åkte hem och då visade det sig att min man varit hemma på sin lunch så hundarna behövde inte ut, i alla fall inte per omgående. Brände av 40 minuter tabata och hann precis skölja av mig den värsta svetten innan det var dags att koppla upp sig, det var kameramöte. Som, visade det sig, blev INSTÄLLT när jag precis baxat fram dator, headset, sladdar och annat bös från skämshyllan där tanken är att man ska trycka in allt sånt som man använder lite då och då men inte nödvändigtvis vill ha framme, fast - surprise, surprise - så går det SÅDÄR när det gäller min mans grejer, halva matbordet känns allt som oftast som en filial till den lokala elfirman eftersom hans halva av skämshyllan är knökfull. Det verkar inte spela någon roll hur mycket förvaringsutrymme som skapas, för han trycker in en miljon grejer där och så är det fullt och man (läs: han) "måste" ha saker liggandes framme i alla fall. 

Jaha, det var ju ett jobbmässigt antiklimax, och jag som hade laddat lite mentalt för att be min chef stanna kvar en stund efter mötet så att vi skulle kunna diskutera den nya organisatoriska förändringen och vad som eventuellt är planen avseende stolpskottet och så vidare, men av det blev det intet så det får jag väl ta i något annat sammanhang.
Fick i alla fall invigt mitt Flickrum™ som det arbetsrum som det faktiskt också är tänkt att vara, inte bara en tillflyktsort för att rädda nattsömnen när de stora snarkningarna rullar in. I helgen fick min man nämligen äntligen tummarna loss och installerade ett eluttag vid skrivbordet så att jag ska slippa dra förlängningssladdar tvärs över rummet för att kunna koppla in a. datorn, b. headsetet, c. skrivbordslampan (som förvisso inte behövs just nu, men principen). Blev svinbra! Kände mig oerhört nöjd, jag har väl varit lite halvt skeptisk till att använda sekretären, där chaufförerna på farfars åkeri satt och spelade kort mellan körningarna, som det skrivbord det faktiskt skulle kunna användas som, och kanske ännu mer skrivbordsstolen som inte har några hjul och en hård sits i trä, och är väl i princip bara en stol med rätt höga ben och en rygg som går att vinkla och som eventuellt kommer från samma åkeri men det är mer oklart. Båda stammar hur som helst helt klart från en tid då begreppet kontorsergonomi var okänt, och en stol var väl på den tiden inget man föreställde sig att man skulle sitta på åtta timmar i sträck och komforten blev väl därefter, och mycket riktigt var det ingen annan som ville ha nämnda stol när mitt föräldrahem skulle tömmas. Så den knep jag, hade förvisso en jättejättedyr kontorsstol med all världens finesser som mitt ex hade haft med sig i boet. Han köpte alltid helt orimligt påkostade grejer oavsett vad det gällde, men eftersom det en dag avslöjades att han varit otrogen med halva Sverige så hade han inte det bästa förhandlingsläget när det kom till bodelning om man säger så, men det är en helt annan historia. Men den, kontorsstolen alltså, tog så himla mycket plats så den gav jag bort till min son när han skulle börja plugga, vilket var i ungefär samma veva som mitt föräldrahem såldes så det var ju en smidig lösning för alla inblandade. På nämnda icke-ergonomiska stol kunde jag nu sitta och dingla med benen medan jag arbetade undan lite för syns skull. Den funkade faktiskt oväntat bra, fast hur man känner sig i kroppen i allmänhet och röven i synnerhet efter åtta timmar på den är nog en annan fråga, men den dagen den sorgen. 

Passade också på att hänga upp några tavlor och en jakttrofé (pappas) som har legat på ovan nämnda sekretär i cirka tusen år och irriterat mig ungefär lika länge. Har köpt tavelkrokar, hammaren ligger i en låda i samma rum så vad har hindrat mig? INGENTING, det har bara inte blivit av. Men plötsligt hände det, tack vare ett inställt möte. 

Tog sedan hundarna och gick en promenad, vilket kändes som ett enormt misstag eftersom klockan var cirka 16.00 och jag var både trött och hungrig och solen stekte och det var bara segt och jobbigt. Kände mig som en kombination av Jesus när han gick på Golgata och Skalman som tappat bort sin mat- och sovklocka och är allmänt ur fas. Gick kanske 4 km men det kändes som 4 mil. Kom hem, åt och blev en ny människa. Gick ut i växthuset och vattnade igenom mina odlingsbaljor vilket låter enkelt men eftersom vi inte har en slang som räcker hela vägen så blev det en hel kånkande av vattenkannor. Noll av 50+ tomatplantor blev utplanterade, däremot satte jag ut ungefär en tredjedel av all purjolök som jag sådde i övermod i februari eftersom jag hade så satans mycket frö. Har planterat om dom en gång och de har stått i växthuset sedan dess, men nu åkte de ut i pallkragar. Idag, om jag hinner, ska jag sortera upp mina 50+ tomatplantor och se vilka som ska stå i växthus och vilka som ska ut på friland, men eftersom jag både ska städa och rida efter jobbet så är det nog mer realistiskt att tänka att det blir av i helgen. 

Min man pysslade med sin gulslang, som nu äntligen hade kommit. Skulle vara lite rolig så vid ett tillfälle när jag passerade honom, kånkandes på två spannar hästgödsel, barfota och iklädd ett par avklippta Adidasbyxor med hål i så sa jag Excuse me, I have some leeks to take care of med världens snobbigaste stiff upper lip-överklassengelska. Eller det var vad jag planerade att säga, men istället sa jag leech, alltså blodiglar, och framstod därmed som inte fullt lika rolig. 

Helgen ja! Det vankas ju långhelg IGEN, eftersom det är klämdag på måndag och då har jag tagit ledigt. Man vill ju gärna fira både dansk och svensk nationaldag va. NAJS. 

Sista maj

Men är det inte helt GALET att maj redan är slut och att det är juni imorgon? Midsommarmånaden? En månad till och så har halva 2023 passerat, hur gick detta ens till?

Igår jobbade jag, fick ett - hoppas jag - positivt besked som kanske innebär en kommande förändring av stolpskottets roll, eller framför allt kontaktytan mellan hen och mig som just nu är alldeles för stor. Vi får se, men det blir förhoppningsvis inte till det sämre. 

Efter jobbet var det dags för intervaller. Solen gassade, så den där lilla Pi-rundan som jag avverkade i fredags kändes helt utesluten för där är nästan ingen skugga och eftersom jag inte tycker det är mödan värt att sätta på sig riktiga springkläder för min lilla blygsamma träning så fick det bli det kuperade elljusspåret hemmavid för där är det åtminstone skugga. Var lite osäker på om 2 km-slingan skulle räcka till mina 20 minuter nu när jag har ökat springdelen, men jag påbörjade första intervallen direkt vid bilen och då räckte det precis. Bra att veta. 

Kom hem, bytte om till shorts och tog med mig hundarna ut i skogen på en runda. Häromkring finns flera skogar men för att komma till den som är närmast så måste man ta sig uppför en lång backe, den är kanske 100 meter lång och inte våldsamt brant utan mer seg. Ibland springer jag uppför den backen med hundarna, och det gjorde jag igår eftersom jag hade lite feeling. Det var ofantligt jobbigt, inte bara för att det generellt är jobbigt att springa i långa sega backar, ibland är det också jobbigt att få med sig hundarna för den där backen är en del av en liten runda som jag tror förhållandevis många går med sina hundar för det brukar i allaf all finnas mycket att nosa på och undersöka, så ibland får man liksom bromsklossar efter sig. Är dock väldigt sällan man faktiskt möter någon, men igår stod det en gubbe med hund strax till höger om backens krön som jag högljutt stånkande och flåsande stapplade över som om jag sprungit ett helt maraton. Hälsade så obesvärat jag kunde och drog med mig mina hundar som inte alls uppskattade att det fanns en, enligt dom själva, Inkräktare I Deras Skog. 

Promenaden var skön, kom sedan hem och körde ett pass pilates och sedan - äntligen - planterade jag gurkor, squash, pumpa och bönor. Tog även tag i det tråkiga projektet att städa ur alla gamla döda tomatplantor från förra året i växthuset och gick sedan och pysslade lite allmänt i trädgården och kände livet i mig tills jag även kände att hungern började rasa och jag gick in och åt. Duschade och upptäckte att jag hade ett skavsår i röven som jag uppenbarligen varit för trött för att upptäcka i måndags, men det måste ju ha kommit pga ridningen? Kollade sedan klart på The Ex Wife, den slutade lite konstigt tycker jag, och sen var det läggdags. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Idag är det jobb, sedan är det: hundpromenad, träna tabata, städa toaletten och sedan ska jag förhoppningsvis få ut i alla fall en del av tomaterna i växthuset. Jag var så himla duktig när jag sådde och skrev upp vilka som var växthustomater och vilka som var friland, sen när jag planterade om dom så fattade jag inte varför det stod "V" och "F" på dom så det överförde jag inte på nästa kruka. SMART TJEJ. Får googla upp det. Har sedan en plan att sätta ut alla frilandstomater i en pallkrage och sätta fiberduk över, det är vad avhärdning de får hos mig. Plus att man för tillfället inte kan ta sig ut i trädgården utan att ta ett skutt över ett halvmeterdjupt grävt dike där det ska ligga en elledning, och det vill man ju ogärna göra bärandes på krukor eftersom diket också är omgivet av högar med uppgrävd jord. Så har det sett ut nu i ett par veckors tid p g a detta: När man gräver ner el så lägger man ju kabeln i något som de insatta kallar för "gulslang" och det hade min man tagit hem ett par stuvbitar som blivit över på hans jobb, MEN sen fick han feeling och tänkte att "någon gång i framtiden kanske vi ska ha en elbil så då kan man lika gärna lägga ner en slang till det också" (vilket ju inte var en dum tanke), MEN då fanns det inga mer stuvbitar och då fick han ÄNNU mer feeling och tänkte att det var lika bra att beställa en hel rulle, 50 meter, för nu i sommar ska vi (påstås det) riva vårt skruttiga uthus och bygga upp det igen på ett bättre sätt än nu, och då samtidigt passa på att dra ut el och sätta solceller på taket och jag vet inte allt vad planerna är, men de är många om man får tro min man. Blir trött bara av att tänka på det. Min man har gått och grunnat på det här i flera år och är liksom redan på stadiet att han vill prata om vilken färg det nya uthuset ska ha, men min entusiasm är bristande. Jag minns ju vilket slit det var att bygga hönshus, och framför allt vilken djävla TID det tog. Ni har att se fram mot en serie blogginlägg med rubriken Bygga uthus - an epic movie så stay tuned. Ja, i alla fall fanns det inte 50 meter gulslang hemma så det är den vi väntar på för att kunna gräva igen det där diket som jag är dödstrött på att skutta över. Så här är det att vara gift med en hantverkare.