Offrens offer

Har läst Offrens offer av Bo Svernström och det tycker jag du också kan göra. Den började som en synnerligen klichéartad svensk polisdeckare: ett brutalt mord begås, vi har en sliten, blasé medelålders snut med lite halvtrassligt privatliv, vi har en kriminaltekniker som alltid är grinig och oförskämd, vi har det här att alla poliser jämt och ständigt måste träffa rättsläkaren i obduktionssalen och stå där och diskutera tänkbara misstankar och ledtrådar nästintill under pågående obduktion (går det verkligen till så? Har de inga kontor som de kan ha möten i?). Vi har dessutom en journalist som skriver om fallet, som snart blir fallen eftersom det visar sig vara en seriemördare. Så långt kändes det hela lite väl redan gjort, speciellt som det sprändes in kapitel i kursiv stil där man får följa mördarens tankegång (har lärt mig att detta stilgrepp kallas "kursiv mördare") och det var inget nytt under solen och jag läste vidare mest för att få veta vem mördaren var och vilket motiv som låg bakom morden.

Sedan! Så vändes hela berättelsen upp och ner på ett mycket oväntar sätt och allting tog ny fart. Sedan blev det sträckläsning kan jag lova. Den här boken får fyra och en halv månaders fängelse av fem möjliga.

Global fussball OK

Jaha, så kom det sig att den här personen som igår förmiddag sa "jadå, jag ska se matchen men jag bryr mig faktiskt inte speciellt mycket om hur det går för Sverige" studsade i tv-soffan och V-R-Å-L-A-D-E som den värsta fotbollsfantasten. Har väl inte hänt sedan vi grävde guld (som blev brons) i USA 1994, då arbetade jag också upp ett visst engagemang för Dahlin, Brolin, Andersson et concertes. Jaha, men det här var väl roligt?  Man har något att tala om, alla är glada och den här Janne Andersson har tydligen fått status som nationalhjälte. Och Tyskland åkte ut mot Sydkorea? Se där så det kan gå.

Vill bara för ordningens skull nämna, för de som inte vet, att Sverige gick till åttondelsfinal under VM 2015 också. Och ska man se under det senaste decenniet så har blågult även kammat hem ett brons i VM  2011, ett delat brons i EM 2013 samt ett OS-silver 2016. För er som tycker att det här är så fantastiskt och att det här är "Sveriges första VM på tolv år" så finns det alltså ett damlag som levererar rätt så kontinuerligt. Har aldrig hört ordet "nationalhjälte" om Pia Sundhage eller något förslag om att Caroline Seger skulle avbildas på ett frimärke för att hon satt en straff. JUST SAYING för att det ska vara lite perspektiv på saker och ting.

Kan vi prata om fotboll i allmänhet och Jimmy Durmaz i synnerhet?

Jag är inte jätteintresserad av fotboll, men av någon anledning så har jag ändå tittat orimligt mycket under detta VM. Har alltid sagt att för att jag ska bli intresserad så måste det vara ett lag som jag hejar på och det måste gälla något, typ måstematcher, för att jag ska tycka att det är åtminstone lite spännande. Jämfört med bollsporten nummer ett, HANDBOLL, så är ju fotboll oftast ett enda stort sömnpiller som utgörs av ett evinnerligt harvande på mittfältet, evighetslånga passningar, vuxna karlar* som faller av vinddraget och ligger och vrider sig i orimliga plågor (för att i nästa stund kunna springa och sparka och vara helt smärtfria) och i värsta fall 90 sega minuter utan att det blir ett enda mål. GÄÄÄSP säger jag om det i vanliga fall. Men under detta VM har jag blivit sittande framför den ena matchen efter den andra. Inte bara när Sverige spelar utan även lag som Japan och Iran, som jag inte ens visste att de hade ett landslag i fotboll. Igår kväll satt jag som klistrad och såg Colombia spöa skiten ur Polen och tyckte det var riktigt underhållande. Hur gick detta ens till? Är det sånt som händer när man fyller 50? Va? Va? Va?

Jaja. Jag såg såklart också Sveriges match mot Tyskland. När det kommer till det svenska landslaget kan jag NOLL spelare. Nu VET jag att det är nån Janne Andersson som är förbundskapten, men för mig hade det lika gärna kunnat vara Svennis. Eller varför inte Tommy Svensson. Så lite uppdaterad är jag. Och om spelarna kan jag inte ett smack. "Var är Ravelli", frågade min man, som är ungefär på samma nivå som jag i det avseendet. Jag vet att en heter Mikael Lustig, för det är ju ett skojigt namn som är lätt att lägga på minnet. Och så är det han, Forsberg nånting va? Hörde en intervju med honom på radio, annars hade jag nog inte kunnat det heller. För övrigt har jag lika lite koll på Sveriges landslag som på låt oss säga Panamas. Noterade i alla fall att det i andra halvlek byttes in en spelare som hade ett enormt skägg. Det är bra med spelare som har såna där signifikanta kännetecken om man inte ser vad det står på tröjan. Tänkte att det måste ju vara jättevarmt att springa omkring i 30 graders värme med ett sånt skägg? Det var väl ungefär så mycket uppmärksamhet som Jimmy Durmaz fick av mig under den här matchen. Jag noterade väl att han fällde någon tysk och att det blev frispark och sen blev det mål till Tyskland. Jamen herregud, det är ju sånt som händer HELA TIDEN? Inte att det blir mål, för det blir det ju alldeles för sällan, men det här med spelare som kastar sig efter bollen, råkar träffa motståndarens ben istället och så blir det antingen frispark eller straff eller ingenting beroende på domaren och situationen. Jaha, så förlorade Sverige, men det berodde ju inte på det utan på att Tyskland spelade bättre (enligt min killräckliga bedömning). Sverige var ju knappt över på den tyska planhalvan annat än rent tillfälligt, och så vinner man inga matcher, det är sen gammalt och ingenting att sura över.

Jaha, sen slöbläddrade jag lite i sociala meder och så råkade jag se någon av mina Facebook"vänner" som skrivit JIMMY DURMAZ DU ÄR DÖD FÖR MIG**. Tyckte det var väl ändå att överreagera, herregud vad löjligt tänkte jag som inte ens reflekterade över att det var han som "orsakat" den där frisparken som ledde till det avgörande tyska målet, det kunde väl ha varit vem som helst. Sen läste jag DN att hen knappast var den enda som hade gått bananas på sociala medier med avseende på Jimmy Durmaz. Jag läste om de rasistiska påhoppen, trakasserierna, dödshoten. Alltså seriöst, dödshot? Helvete vad man kan bli rädd för mänskligheten ibland. Och trött. DET ÄR ETT SPEL. Och så undrar man om alla dessa människor aldrig själva gör några misstag? För i såna fall skulle ju världen vara helt fantastisk om ni frågar mig, men människor begår misstag hela djävla tiden och den som är fri från synd kan ju kasta första stenen, OCH SÅ VIDARE. Deal with it. Det var väl inte som att han gick in med ett uppsåt att "nä, men om jag skulle ta och fälla en tysk spelare så att de kan göra mål och vi förlora, JA VILKEN JÄTTEBRA IDÉ" va? Och VARRRRFÖRRRR (sagt med Arga Snickarens tonfall) skulle en svensk landslagsspelare plötsligt förvandlas till någon djävla landsförrädare? Så dumt att man knappt ens förstår hur någon kan få ihop en så korkad tankekedja. Det var som när Ljubomir Vranjes (nu pratar jag alltså handboll för den som inte hängde med i den övergången) missade en straff mot Serbien (tror jag, minns inte exakt, men antar att det var det, men med tanke på intelligensnivån hos de inblandade så kan det ha varit ett random land på Balkan) och konspirationsteorierna bland de lågbegåvade genast började hagla, var det inte så att han har serbiskt påbrå och då måste han väl ändå ha gjort det med flit för att hjälpa sina "landsmän"? Jo, men inte ens om han hade tänkt byta nationalitet och landslag hade det väl varit speciellt intelligent att öppet sabotera för sina egna i syfte att hjälpa motståndarlaget, tror nämligen inte att ens proffskarriär hade varit så långlivad då.

Så att näe hör ni svenska fotbollskillar (för enligt uppgift kommer merparten av dessa hatinlägg tydligen från arga unga män), nu får ni väl fan i mig ta och kamma er. Skulle vara jefligt roligt att se er spela i landslaget och vinna varje match och aldrig begå ett enda misstag. Jamen vad väntar ni på? Varför är ni inte ens med? (Svar: för att ni är helt värdelösa S-O-P-O-R).
Och dessa värdelösa sopor har tydligen glömt att Durmaz gjorde ett av målen som avgjorde det kval som gjorde att Sverige ens tog sig till VM***. Läste det här igår: När Durmaz mål mot Frankrike började cirkulera igen i morse kom genast invändningarna om att ett enda mål inte är avgörande, och att det var »hela laget« som tog oss till VM – detta från samma människor som anser att en enda orsakad frispark är avgörande, och att det inte var hela laget som förlorade igår.

Ni hör ju själva hur djävla dumt detta resonemang är. Att de inte skäms över såna korkade uttalanden?
Jag bryr mig egentligen inte jättemycket om hur det går för Sverige i fotbolls-VM, men just nu önskar jag mest av allt att Sverige vinner över Mexico och att det är Jimmy Durmaz som får sätta det avgörande målet. Då blir det storlip, det kan jag utlova med 100 % säkerhet.


* Vill nog påstå att det här fenomenet är mer utbrett i herrfotboll än i damfotboll, ja.

** Den där som skrev sådär på sin Facebook är numera borttagen från min vänlista. Gör er icke besvär säger jag bara.

*** Detta hade jag ingen aning om eftersom mitt nyvunna fotbollsintresse/50-årskris/eller vad det nu handlar om, inte omfattade VM-kvalet. Men alla kan ju googla. Källa: http://tvdags.se/artikel/favoritrepris-se-jimmy-durmaz-mal-som-forde-sverige-till-vm

Laura goes Lars :(

Härförleden skrev jag ju om hönan Laura, som vi misstänkte eventuellt kunde vara tuppen Lars istället. Nu har misstankarna tyvärr gått över till visshet för i morse, ironiskt nog exakt klockan sju, så väcktes jag av ett (eller för att vara korrekt, tre) otvetydigt KUCKELIKU från hönsgården. Röven! Hade ju hoppats i det längsta att jag skulle ha fel, men så var dessvärre inte fallet.



Laura som nyanländ, till synes en höna


 



Lars-Laura, 6 veckor senare: Solklar tupp.

Eftersom vi inte får ha tupp där vi bor så återstår följande:

1. Göra av med Lars, antingen skänka bort honom eller så hamnar han i grytan.
2. Låtsas som det regnar och se vad som händer (med avseende på grannar). I bästa fall händer ju ingenting, kanske är Lars en tyst och diskret tupp som nöjer sig med att hälsa världen gomorron och så är det bra med det. Vi har skaffat en självöppnande lucka med timer som man kan ställa in så att Lars & Co i alla fall inte behöver ut och fånga dagen i svinottan. I värsta fall kan det ju visa sig att Lars är en gapig och stökig kille som måste bekräfta sig själv och sin existens stup i kvarten. Då blir det nog rätt svårt att låtsas som det regnar misstänker jag.
3. Kontakta kommunen, säga som det är, göra sig lite dum och fråga om det går att söka tillstånd såhär i efterhand. Antar att man riskerar att få ett rungande NEJ och då är man tillbaks på punkt 1.
4. Låtsas som det regnar, söka tillstånd och hoppas på att man får det sådär utan vidare. På ansökningsblanketten ska man uppge antal meter till närmaste bostadshus samt namn och adress till "närmaste grannar" och svara på om de är positiva till att man har djur. Det känns ju öppet för tolkningar. Är det bara en granne som i meter räknat bor närmast som ska förhålla sig är det gissningsvis inga som helst problem. Ska hela gatan vara med och tycka till kan det ju bli lite mer problematiskt.

BLÄH. Hatar den här typen av problem, men de är ju till för att lösas.   



Låt oss hoppas på det bästa

Häromdagen fick jag ett sms att jag hade boken Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall att hämta på bibblan. Tänkte att det var ju ändå raskt marscherat, för det var inte så längesen den kom ut. Svängde inom och hämtade den efter jobbet igår (bibblan här i byn har bara öppet tre eftermiddagar i veckan och aviseringar av leveranser och öppettider är inte alltid i synk), kom hem, fixade lite med hundar och höns och hushåll, satte mig sedan och började läsa. Och läste. Och läste. Och läste, tills jag läst ut hela boken på 350 sidor för den gick fan i mig inte att lägga ifrån sig. Och då har jag ändå följt Carolinas blogg till och från, så jag var inte helt obekant med handlingen som ju då är självupplevd: Carolina och Aksel träffas, flyttar ihop, skaffar barn och en dag hittar hon Aksel död i sängen. Boken växlar mellan nutid, från det att Carolina hittar Aksel, och dåtid, från när de träffades och fram till nuet. Upplägget är skickligt, språket är fantastiskt och hela historien är så ärlig och modig och osminkat uppriktig att jag får gåshud och lip i halsen. LÄS för farao. Den här boken får fem fulgråtattacker av fem möjliga.

De fyra årstiderna

Mirre och jag ger ju varandra små utmaningar ibland. Jag gav henne den här om de fyra årstiderna, och gapade sedan efter en egen utmaning. Sen insåg jag att det väl är rimligt att man antar sin egen utmaning, så här kommer mitt tyckande om årstider:

1. Säg det bästa respektive sämsta med varje årstid
2. Berätta om en härlig respektive en vidrig upplevelse per årstid
3. Sommar- och vintertid, för eller emot?
4. Formulera ett personligt mål som ska vara uppnått senast a. i sommar b. i höst, c. i vinter. d. nästa vår


VÅREN:
Bäst: ALLT! Älskar våren, när ljuset kommer, när värmen kommer, när fåglarna kommer, när det blir grönt, när man kan gå ut utan att behöva bylta på sig halva garderoben, när man kan börja gräva i jorden och så frön och sitta ute och fika och grilla och allt annat som är härligt.
Sämst: Kan inte komma på något som är dåligt med våren? Hade jag varit pollenallergiker så hade jag väl tyckt att det var jobbigt, men det är jag ju inte. Ja, det skulle väl vara att vi går in i högsäsong på jobbet på våren, men annars: VÅREN FTW!

SOMMAREN:
Bäst: Allting känns så himla enkelt på sommaren. Det är varmt, det är ljust, man kan gå barfota. Äta bär och frukt i mängder. Och glass. Mmm...glass.
Sämst: När det blir FÖR varmt (vilket i mitt fall är när temperaturen överstiger 25 grader), eller generellt när det är kvavt och klibbigt. Samt närvaron av getingar, myggor, mördarsniglar, fästingar.

HÖSTEN:
Bäst: ALLT! Lika mycket som jag älskar våren så älskar jag när hösten kommer, när det blir svalt och krispigt i luften, när löven gulnar, när det är mörkt på kvällarna och man får kura ihop sig framför brasan och tända ljus och läsa en bok eller se en film.
Sämst: Kylan. Och när man börjar komma i det läget att det känns som att det är mörkt JÄMT.

VINTERN:
Bäst: Det ska väl vara att vi har lågsäsong på jobbet och att det därför är möjligt att vara sammanhängande ledig rätt länge i samband med jul-nyår-trettonhelg. Och att man kan elda i kaminen. Ej samma grej en het och solig högsommardag.
Sämst: Vintern är min hat-årstid. Hatar nästan allt med vintern: kylan, mörkret, att det är halt, SNÖN. Fyfan vad jag hatar snö och allt den för med sig. Nej, jag gillar inte att åka skidor eller pulka, och nej, jag tycker inte alls att det blir "ljust och härligt". Allting är bökigt och omständligt. Det deppigaste scenario jag vet är inomhus med tända lysrör hela dagarna och när det är pölar med smältvatten på golvet som man ofelbart trampar i. BLÄ FÖR VINTERN.

VÅREN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Alltså, våren som fenomen är ju så extremt härlig i sig så det är svårt att plocka ut något särskilt, Men jag minns en vidrig vinter där jag bland annat blev dumpad av mitt ex och det visade sig sedan att han hade varit otrogen med halva Sverige. Den våren, när jag kommit över chocken efter att först ha bli dumpad och sedan typ trakasserad av hans älskarinna (som också blev dumpad i samma veva), var så otroligt härlig när jag insåg hur mycket energi detta förhållande hade tagit och hur djävla GÖTT det var att slippa leva med ett as. Studsade fram på heliumfötter och med ett leende ett bra tag där.
VÅREN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
Våren 2009 när min bästa kompis fick cancer och dog.

SOMMAREN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Vi hade som tradition att efter varje skolavslutning på låg- och mellanstadiet så åkte vår familj till Lantmännen och så gav vi våra blomsterkransar till Paul som jobbade där medan våra föräldrar köpte några säckar Pigfor eller liknande. Paul hängde kransarna på väggen där det redan hängde vissna kransar från tidigare somrar. VÄLDIGT OKLART hur denna "tradition" uppstod och vad den här Paul hade ut av detta, men det var liksom startskottet på att sommarlovet hade börjat. Åh så härligt.
SOMMAREN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
När jag var sex-sju år och min pappa råkade köra över en av våra kattungar och snabbt som ögat for ut ur bilen, greppade en ogräshacka och slog ihjäl den. Alltså, jag fattar ju NU att det var det barmhärtigaste man kunde göra, men herregud vad jag var ledsen och tyckte att han var grym och elak då.

HÖSTEN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Hösten 1997, när jag tagit tjänstledigt från mitt jättejättetråkiga jobb som jag hatade och började plugga på högskolan. Det var i och för sig ingen dans på rosor, jag hade mest hört om folk som läste humaniora och att de hade typ två föreläsningar i veckan och däremellan satt de hemma och studerade. Men jag läste till ingenjör och vi var schemalagda från 8-17 i princip varenda dag hela första året så det blev inte riktigt som jag hade trott. Men det var ändå härligt. EN MILSTOLPE.
HÖSTEN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
Det var nog hösten 1985 när jag precis hade flyttat till Skåne och eventuellt ångrade detta, men då var det för sent att göra något åt det. Obs, det blev ju bra i slutändan men fy var jag kände mig ensam och ledsen den hösten.

VINTERN - EN HÄRLIG UPPLEVELSE
Vintern 1980 så höll min pappa på att snickra något i lagården, som han sa skulle vara en kätte där han skulle ha bagglamm till våren. På kvällen den 16 december så skulle min pappa "åka bort till Karl-Göran och hämta en sugga",  och när han kom tillbaks så började min mamma tjata att jag skulle gå ner och titta och jag gjorde det nästan lite motvilligt för en sugga var ju liksom vardagsmat. Men grisar är trevliga så jag gick väl ner i alla fall och där står min pappa och öppnar vagnen och DÅ STÅR DET EN HÄST DÄRINNE. Hade som alla hästtokiga i den åldern tjatat hål i huvudet på mina föräldrar om att få en egen häst men de sa förstås nej, och så fixade de detta i hemlighet. "Kätten till bagglammen" var i själva verket en hästbox. Blir helt lipig när jag tänker på detta.
VINTERN - EN VIDRIG UPPLEVELSE
Vintern är ju vidrig i sig, men den vidrigaste var kanske vintern som föregick "våren - en härlig upplevelse" ovan. Så himla mycket tjafs och bråk HELA TIDEN. Mitt ex var expert på att oavsett vad det handlade om så lyckades han få det till att det berodde på mig, mitt sätt att vara och göra saker och min självupptagenhet och mina tillkortakommanden, till skillnad mot alla andra människor som han kände som inte var som jag och som han aldrig bråkade med. Ni som känner igen er, läs boken Är du gift med en psykopat av Eva Rusz. Det gjorde jag, det blev en ögonöppnare. Tyvärr i efterhand. Andra boktips i den kategorin är Saker min sambo och jag tyckte olika om av Sabina Strand. Aja, man lär så länge man lever.

SOMMAR- ELLER VINTERTID - FÖR ELLER EMOT?
Jag är FÖR sommartid, fast jag tycker det kan vara det året om. Tycker den där helgen i slutet på oktober när man ska ställa tillbaks klockorna och det blir mörkt klockan tre på eftermiddagen är så djävla vidrig. Skiter i om det är mörkt på morgonen, det är väl på eftermiddagar/kvällar som man vill ha ljus?

PERSONLIGA MÅL
I SOMMAR SKA JAG: Fylla femtio. Det är ju inget mål i sig för det händer ju vare sig jag vill eller ej. Men jag siktar på att ha en trevlig femtioårsdag. Är generellt inte mycket för att fira födelsedagar, men i år tänkte jag eventuellt ha någon form av tillställning för de närmast sörjande. Det får väl bli målet. En tillställning. För de närmast sörjande. Eller nåt.
I HÖST SKA JAG: Skaffa vaktlar och kaniner som ett steg i att bli mer självförsörjande ifråga om animaliskt protein och inte stötta djurindustrin mer än nödvändigt. Obs, målsättningen är i höst, men tar det lika lång tid att bygga kaninburar som det gjorde att bygga hönshuset så blir det kanske hösten 2019 istället, hahaha.  
I VINTER SKA JAG: Gå färdigt hundinstruktörsutbildningen. Har varit instruktör i hundra år känns det som, men eftersom det alltid händer någonting med den sista delkursen - inställd p g a för få anmälda, inställd p g a att olämplig instruktör, inställd p g a sjukdom, inställd p g a avsaknad av instruktör, det finns hundra orsaker - så blir jag aldrig HELT klar. Orsakerna till att kursen ställts in är ju i och för sig ingenting som jag har kunnat påverka, men jag sätter det som ett mål i alla fall. Att bli klar.
NÄSTA VÅR SKA JAG: Jobba mindre. Det säger jag tydligen jämt, men nu blåser omorganisationens vindar på mitt jobb, och för en gångs skull kanske jag kan ha lite nytta av det. Vi får väl se.

Vädret i maj

Igår sa dom på nyheterna att sånt väder som det var i maj i år, det inträffar bara tre gånger på en miljon år. Tidigare har nyheterna rapporterat att det inte varit så höga temperaturer i maj sedan 1916 och det är ju över hundra år sedan, vilket man ändå tyckte var rätt mycket. Men det skulle alltså innebära att det på återstående 999 900 år bara skulle ha varit så varm i maj vid ett enda tillfälle. Nja. Känner mig skeptisk. Och dessutom har ju människoarten Homo Sapiens bara funnits i runt 200 000 år, så det känns som att man skulle kunna ifrågasätta sanningshalten i väderrapporterna innan dess. Ja, jag FATTAR att det är algoritmer och beräkningar och sånt, försöker bara göra mig lustig. Ingen i fikarummet tyckte dock jag var det.