Systrarna

Har läst Systrarna av Claire Douglas. Berättelsen handlar om Abi, som förlorat sin tvillingsyster Lucy i en trafikolycka där hon - Abi - körde bilen. Abi är tyngd av sorg och skuldkänslor och inte den mest mentalt stabila och ser Lucy överallt. Hon lär känna Beatrice, som är snudd på en kopia av Lucy (och henne själv) och hennes tvillingbror Ben och flyttar in i deras konstnärskollektiv. Nästan genast inleder hon och Ben en romans, och plötsligt börjar mystiska saker hända. Saker försvinner, det dyker upp nya inlägg på Lucys Facebooksida och Beatrice beter sig allmänt konstigt. Eller är det Abis psykiska ohälsa som spelar henne ett spratt?

Jag tycker att konceptet tvillingar är ett riktigt läskigt fenomen och att den här boken började väldigt lovande. Men sen blev det lite stiltje, händelseutvecklingen kändes inte helt sannolik och slutet blev något av en gäspning. Bra språk, rätt intressanta karaktärer och ett upplägg som man kunde gjort mer av. Den här boken får tre små grisar av fem möjliga.

Till stallet istället, v13, pt1

Igår fortsatte vi att jobba med den övning vi påbörjade förra veckan, som var att rida på ett litet fyrkantsspår, göra halva framdelsvändningar i varje hörn och slutligen rida hörnpasseringar och flytta framdelen innanför spåret. Förra veckan gick ju sådär, stressigt var väl bara förnamnet tyckte Bulldozern. Igår gick det lite bättre! Ja, det var ju inte som att det gick BRA, för det känns som att vi hela tiden är och touchar lite på gränsen till både hennes och min förmåga. Kanske framför allt min dårå. Är ju ingen stjärna i den bemärkelsen och har tydligen rätt svårt för att höja mig mer än något enstaka snäpp från flänga-runt-barbacka-på-ett-gotlandsruss-mentaliteten, som tydligen är djupt grundad i mig. Eller det känns som att precisionen och finliret ligger på den nivån. Men vi gör så gott vi kan, Bulldozern och jag. Igår märkte jag att hon tyckte det var jobbigt och stod emot, jag tryckte på och då svarade hon för en gångs skull INTE med att försöka springa ifrån det jobbiga utan skärpte sig och levererade. Inga stordåd, men ändå att jag kunde samla upp energin och använda den till något vettigt istället för att bara vara tvungen att bromsa upp, börja om, bromsa upp, börja om som är det vanliga. Gillar ju egentligen inte att rida springiga hästar, men samtidigt är Bulldozern en sån där rejäl ponny som på det stora hela gör det man begär. Hon är inte nervös och stirrig och jag har aldrig varit med att hon försökt sticka eller bocka och hon är alltid snäll och vänlig att hålla på med. Många plus för Bulldozern där, så även om den där springigheten inte är jättekul så hade det kunnat vara värre.
Känner mig hur som helst nöjd med gårdagens lektion. Lösgjord häst som kämpade på bra, fina galoppfattningar i båda varven utan att jag ens behövde anstränga mig speciellt mycket. GÖTT.

Hur man botar sin FOMO-stress (som man i och för sig aldrig har haft)

Det finns ju ett begrepp som heter FOMO. FOMO står för Fear Of Missing Out, dvs typ skiträdd att missa nåt av vikt och värde. Har sagt det förut, eller åtminstone bloggat om det, och säger det gärna igen, jag tycker att folk kan ta och skärpa sig generellt när det gäller att hispa omkring mellan "livspusslet" och "den berömda väggen" utan att för den sakens skull måste ha koll på allt som händer och må dåligt över att man inte har det ljust och fräscht och harmoniskt och lyckligt twentyfourseven som alla andra ger sken av att ha bakom sina starkt vinklade och multi-instagramfiltrerade bilder i sociala medier. Det är ju inte så livet ser ut på riktigt så sluta att ens tänka i dom banorna.

Skaffade ju ny telefon för ett tag sen. Den var lite modern och därför gjord i glas och metall istället för gammal hederlig plast som min gamla. Min gamla hade jag alltid i fickan, och om jag råkade ha en halv minut till övers så var det lätt att bara dra upp luren och scrolla igenom något decimeter Facebookflöde för att fördriva tiden. Min nya telefon visade sig inte vara speciellt bekväm att ha i fickan, den var både kall som is och framför allt hal som en ål. Så för att den inte skulle halka ur näven eller fickan och ner i backen och spricka fortare än man hinner säga Samsung Galaxy så blev jag faktiskt tvungen att göra ett undantag från  YSNS-utmaningen och skaffa ett skal till den. Eller fodral kanske det heter, ett sånt där som var och varannan människa har som ser ut som omslaget till en Filofax, med något slags magnetknäppe och plats att stoppa ner sina AmEx Platina eller andra fräna kreditkort (som man inte har). Detta gjorde att telefonen plötsligt kändes tjock som en Aladdinask och det kändes som att det blev ett helt litet företag att bara få upp den ur byxfickan. Till skillnad från den gamla hederliga Filofaxen, där knäppet satt på framsidan, så sitter knäppet på telefonfodralet på baksidan. Det har jag lärt mig nu efter några veckors vändande och vridande, men det känns ändå bökigt och omständligt att få upp den. Och sen ska man svajpa bort skärmlås och svajpa sig fram till apparna och först DÄR kan man få se bilder på folks solnedgångar och frukostar eller läsa arga inlägg om "köttisar" i Facebookgruppen "Vegetarianer och veganer i Sverige". Många fler steg än med förra telefonen som det ju bara var att hala upp när tillfälle gavs. Känner nu att jag är HELT OUPPDATERAD på vad folk håller på med. För jag orkar bara med en viss längd på Facebook- och Instagramflöden i stöten, sen tröttnar jag och har jag inte hunnit igenom allt sen förra gången jag kollade så är det kört. Just nu har jag inte heller så mycket dötid att det ens finns möjlighet att scrolla sig igenom allt som hänt sen sist.

Och vet ni vad jag har upptäckt? *konstpaus och trumvirvel*
Det. Händer. Inte. Ett. Smack. Om. Man. Inte. Hinner. Kolla. Allt.

Det var ju absolut inget nytt under solen, men det tål att upprepas. Eftersom det här med FOMO tydligen är så stort att folk inte kan hantera det riktigt. Skaffa då en telefon som är riktigt bökig att få upp ur fickan och ännu bökigare att öppna. Träna sedan på att låta bli att göra detta. Träna på att säga "nej" när folk frågar om man har sett Märta-Louises pelargonbilder på Instagram. Fundera på deras reaktion. Blir dom förfasade? Tycker dom att du är helt trög?
Då är det dom som har problem, inte du. Over and out från verkligheten.

  

So long, Jerry

Jaha, så har Jerry Williams gått och dött nu också. Tycker de dör som flugor nuförtiden, de där kändisarna som man tycker alltid har funnits, och därför på något ologiskt sätt alltid borde få finnas också. Så deppigt. Inte för att jag någonsin har ägt en enda skiva med Jerry Williams eller skulle kunna påstå att jag gillar hans musik (undantag: hans tolkning av Lennons Working Class Hero), men jag tycker han som person verkade vara en sån hyvens typ. Men det är som vanligt, de goda får flytta hem i förtid och de elaka lever i evigheter. Inget nytt under solen med andra ord (solen lyser för övrigt också med sin frånvaro. Det blir nog fan aldrig vår i år).

Sommartid hej hej

Jaha, så blev det sommartid helt plötsligt. Fastän man fortfarande står i snö till anklarna på sina ställen, men det ska väl ge sig någon djävla gång får man väl hoppas åtminstone. Det är ju ändå påskveckan nu. Ser sjukt mycket fram mot påsken och den ledighet det innebär. Tror påsken är min absoluta favorithögtid. Den infaller på våren och är så härligt kravlös och så många dagar som man alltid vet var man har. Även om man inte alltid vet exakt när påsken infaller (eftersom man inte på rak hand kan räkna ut när det är första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, eller åtminstone kan inte jag det), så blir jag lika häpen varje gång när det finns människor som liksom blir lite överraskade över att långfredagen alltid är på en fredag och att den följs av påskafton, påskdagen och avrundas med annandag påsk och att det, med undantag för påskafton, är röda dagar och att det är exakt likadant vartenda år. Till skillnad från julen som kan fladdra omkring lite hur som helst rent ledighetsmässigt beroende på hur julafton, juldagen och annandagen hamnar i förhållande till vanliga lördag och söndag.

Men påsken alltså. Det börjar så fint med att skärtorsdagen är halv dag, för så har vi det på mitt jobb. Halv dag för mig som är uppe innan fan själv är det innebär att jag har knegat färdigt klockan halv tio på förmiddagen. AAAH. Sen kommer ledig fredag, som känns lite som en lördag och lördagen är ju den bästa dagen. Sedan kommer den riktiga lördagen, som känns som en söndag och när den börjar lida mot sitt slut så inser man att nävisstnä, det är ju bara lördag och så har man två lediga dagar kvar! Påsken, va. Så djävla bra uppfinning. Tack Jesus för att du offrade en helg på oss vanliga dödliga.

För ett tag sedan fällde vi en stor björk på tomten och igår bar jag upp den till vedbacken i kapad men ej kluven version. Det var ett motionspass som hette duga det, speciellt som vedbacken gör skäl för sitt namn och isen fortfarande låg kvar fläckvis och där det inte var ishalka så var det...väldigt lerigt. Det var i och för sig väldigt längesen mina vita gympaskor var vita, men efter igår så kan man tro att E L James hade dom som inspirationskälla när hon kom på titeln 50 shades of Grey till sin snuskbok (som jag inte läst). Halt var det i alla fall, och det var mer än en gång som jag fick springa med små tomtesteg förbi kritiska partier i nedförsbacke för att inte dråsa omkull, men det såg säkert väldigt spänstigt ut om någon nu mot förmodan skulle råka ha bevittnat denna min kamp mot elementen. Sedan var det befogat att ligga i soffan och se alla avsnitt av svenska Are you the one. Alltså sämre programidé har väl aldrig skådats, och en större samling nollor som bara glider omkring, dricker sprit och vill vinna en miljon (fast jag fattar inte, får de en miljon var eller får de dela på en miljon?) har väl heller aldrig skådats. Haha, skoja. Det är väl bara att titta på valfritt avsnitt av Big Brother, Paradise Hotel, Farmen eller någon annan dokusåpa för att konstatera att det är synd om människorna som måste bevittna dessa evolutionära misstag. Sov mig igenom kanske ett och ett halvt avsnitt eller så, men när jag vaknade hade absolut ingenting hänt mer än att Valentina hade bytt dialekt. Igen. Finns inget som stör mig så mycket som det.

Ja, det var väl allt som hände den här helgen. Väntar ni på hönshus? Ja, det gör jag med. Men nu börjar det ju i alla fall bli ljust om kvällarna så kanske man har tid att bygga annat på helgerna, när man samtidigt ska vila, umgås och sedan hinna göra allt det man inte hinner i veckorna. Tricky.

Till stallet istället, v12, pt2

I fredags kom jag i alla fall iväg på drop in-ridningen! Men så här års gäller det att ha disciplin för att komma ifrån jobbet i den tid man tänkt sig. Helst hålla låg profil hela dagen, inte börja rota i något som kan föra med sig konsekvenser man inte kan överblicka. Det gick ju bra i fredags i alla fall. Och solen sken! Och det var plusgrader! Och vi red ute! I paddocken! Och det gick riktigt bra (nu får det dock vara slut med utropstecken känner jag). Hade Bulldozern som vanligt och där var det verkligen ett skepp kommer lastat med vårkänslor, för hon var superladdad. Lite för superladdad för att skänkelvikningarna skulle bli så bra som man hade önskat, men galoppfattningarna! GALOPPFATTNINGARNA! De var som en dröm, i båda varven dessutom. Annars brukar det vara så att det går bra i höger varv men lite sämre i vänster, men nu började vi med vänster och det blev liksom galopp i samma sekund som jag gav galopphjälper! Måste ösa på med lite fler utropstecken ändå, för det är så stort för oss. Vi har ju kämpat som DJUR med detta, både hon och jag.
Efter lektionen skrittade vi ut en liten runda. Så GÖTT, även om Bulldozern låtsades bli jätterädd för en isklump som legat i ett badkar i en hage. Så den kunde hon ju inte tänka sig att passera utan åthävor, men vi fick haka på en annan häst som inte var lika fördomsfull kring vad som får finnas eller inte finnas i hagar utmed vägen, och då gick det bra.

Nu hade det ju varit fint att avrunda med ett "äntligen är våren här", men så ligger det ju inte riktigt till eftersom det ligger ett djävla lågtryck och varslar om minusgrader och till och med snö. Julen varar ut till påska, det är ju ett som är säkert i detta nådens år 2018.   

Kåda

Har precis sträckläst Kåda av Ane Riel, en bok som i DN:s recension beskrevs som "en gastkramande, uppslukande och mycket exakt formulerad berättelse om utanförskap, om en familjs nedstigning från originalitet till ren galenskap" och ja, det är bara att instämma. Helvete vad bra. Lite lite rörig i början innan man fattade vem som var vem, lite lite störde det mig också att det inte gick att räkna ut när den utspelade sig rent tidsmässigt mer än på ett ungefär (hade ingen betydelse för berättelsen som sådan, bara sånt som jag vill ha koll på) men sen gick den inte att lägga ifrån sig. Den här boken får fem myror av fem möjliga. Stick iväg till bibblan allihopa PRONTO!