Till stallet istället, v 48, pt 1

Kära dagbok. Idag är det måndag och som vanligt på måndagar susade jag iväg på drop in-ridning. Har liksom inte ord för hur lyxigt detta är. Förra måndagen var jag ju som sagt HELT SJÄLV, och när fick man senast en timmes privatundervisning för 250 papp? Idag var vi två. Det är fortfarande kvalitetsundervisning på mycket hög nivå för en mycket billig peng (även om det kanske är mycket pengar räknat i kronor och ören, men någon gång i detta livet ska man väl ändå kunna få UNNA sig? Röker inte, reser inte, renoverar inte, köper nästan ingenting, är generellt rätt SNÄLL. Det är jag väl för fan lite värd?).

I alla fall. Susade till stallet, kom på att min vanliga ridlärare, som brukar hålla i drop in-ridningen, har semester den här veckan. Nu skulle vi få rida för självaste ridskolechefen. GULP. Har bara hört bra om henne, men det är ändå nervöst att rida för någon ny. Tänker ofta att jag är mycket sämre än jag är och därför ska bli sågad jäms med fotknölarna och offentligt uthängd som en rikssopa (notera att det är en MYCKET hårfin balans mellan att vara värdelös och känslan att Jan Brink är nära att ringa och vilja ha hjälp).
Vi fick börja med att berätta om vi hade något särskilt vi ville ha hjälp med, och jag sa att jag och Bulldozern har kämpat på med galoppfattningarna och att det känns som att det finns mycket att förbättra där. Framför allt behöver ju jag jobba med att inte släppa allt stöd och nästan jaga henne in i galoppen, vilket jag har en tendens att göra. Skyller detta på hur det var förr, när man var en rätt stor grupp och alla skulle fatta galopp exakt samtidigt och fan ta den som inte gjorde det. Sen var det liksom skit samma om hästarna gick från slängtrav till sken, bara alla galopperade samtidigt. Så är det ju tack och lov inte längre, men det sitter ändå kvar lite av den hetsen och stressen kring galoppen, i alla fall hos mig.

Fick SVINBRA hjälp med Bulldozern idag. Eftersom hon går rätt mycket ponny- och nybörjarlektioner så får hon inte så ofta tydliga direktiv kring vad som förväntas av henne, och då har hon lärt sig att det funkar att chansa lite. Så vi jobbade med renodling av hjälperna och en massa övergångar, halt-skritt-halt, skritt-trav-skritt och lyhördhet däremellan. Sen övergångar trav-galopp-trav och till slut skritt-galopp-skritt, hela tiden bara några meter i varje gångart. OCH DET GICK SÅ JEFLA BRA. Galoppfattningar från skritt har ju liksom inte funnits på världskartan innan, men nu funkade det till och med i vänstervarvet. Sen blev hon lite väl stark mot slutet, men var ändå mjuk och formbar även om det kändes som att det gick i 180 km/h. SÅ NÖJD! Mvh mallig_ponnytjej_49½    

Syrror

Följer tv-serien Syrror på TV4. Igår när jag låg och göttade mig åt hittepådramat satt min man bredvid och läste under parollen "jag ser inte sån skit". Ändå var han tvungen att lägga sig i exakt hela tiden så att jag fick pausa och spola tillbaka för att höra vad de egentligen hade sagt. Och ja, det vet väl jag med att jättemycket i serien är helt orimligt och att det verkligen inte är så det går till på en akutmottagning. Skulle kunna rabbla upp en hel rad med felaktigheter, men av någon anledning stör det mig inte nämnvärt ändå. Det är ju liksom upplagt för att det ska vara drama och då måste man ju tumma lite på verkligheten. Det är ju till exempel helt orimligt att folk reder ut sina interna relationsproblem inför halva personalstyrkan, men allting bygger ju på att alla ska veta allt om alla och vara insyltade i varandras liv på ett sätt som förmodligen saknar motstycke på normala arbetsplatser. Vill man se hur det verkligen går till så får man väl se på 112 På Liv Och Död tänker jag.

 

Det jag retar mig ALLRA ALLRA MEST på är dock i introt, när det är en sköterska (Julia?) som man får se bakifrån när hon sätter upp håret i hästsvans och lämnar en hårslinga hängande utanför hästsvansen. AAAARGHHHH. Klarar inte sånt. Vill typ byta ut mina hornhinnor varje gång jag ser det, eller åtminstone ryta genom rutan att fästa upp håret ordentligt. Är jag normal? Mvh OCD light(49½).

Bygga hönshus - an epic movie, part 13

Det går extremt trögt med byggandet. Eller, det är väl mer att det är rätt mycket arbete behind the scenes som så småningom ska trilla ut som ett resultat, och det är då man i efterhand inbillar sig att helvete vad allting gick snabbt och lätt. Annars skulle väl folk bara göra sånt här en (1) gång per liv, tänker jag, om de inte gillar att plåga sig själva.
Aja, i alla fall. Dörren har målats. Grön, om någon undrar. Köpte en burk fönsterfärg i färgaffären och bad dom bryta den i en grön nyans som jag lite stressat pekade ut på en färgkarta. Färgkillen påpekade att de var ganska "kulörstarka" och föreslog en annan som på färgkartan var mer grå än grön. Jag insisterade på den grönare varianten eftersom jag en gång låtit mig luras när vi skulle måla våra trädgårdsmöbler djupt mossgröna och istället fick en nyans som mest av allt påminde om Fidel Castros uniform. Färgkillen gav med sig med en blick som sa att han tvådde sina händer, men det är ju inte hans hönshus och vi ville ha en grön dörr. Den är väldigt grön nu, kan jag väl säga. Nu ska den torka och sedan målas en gång till och eventuellt blir den något mindre illgrön då (eftersom den är målad direkt på obehandlat trä som lyser igenom lite efter bara en strykning, vilket gör att den ser ljusare ut än vad den förhoppningsvis blir i slutändan. Annars får vi väl leva med en illgrön dörr). Eftersom det är november och temperaturen dyker ner på minus så får det ske i källaren, vilket är smart med tanke på slutresultatet men bildmässigt för den här bloggen lämnar det ju en del övrigt att önska. Det var även något krångel med någon bult som höll ihop dörren, som satt så att dörren inte gick att stänga när den placerades i karmen. Det där ordnade min man upp, men det bör ju nämnas som en liten påminnelse, om man någon gång tittar tillbaks och tänker att det här gick väl rätt snabbt och lätt.

 

Min man håller på med rutorna till fönster nummer 2, och eftersom han envisas med att göra allting från grunden så går det ju endast långsamt framåt. Har ställt in mig på att det inte kommer att flytta in några höns förrän till våren, så det kan väl få ta den tid det tar om han nu tycker det är så himla roligt att påta med sånt.

 

Lite annat behind the scenes som har pågått de senaste veckorna har ju varit att kapa och grundmåla locklisterna till panelen. Köptes på löpmeter så naturligtvis visade det sig att det fattades lite. Men nu är det lika bra att vänta tills återstående fönster, dörr och panel kommer på plats innan det är lönt att börja mäta och räkna ut hur mycket som återstår.
 

Några av locklisterna har faktiskt också kommit på plats:

 

Panel före. Den som funderar på locklistpanel ska tänka på att det är
ett djävla mätande och räknande för att få bräderna på ett jämnt
avstånd, samt att locklisten ska vara så bred att den täcker spikarna.
Ergo ska man inte bara slå i spik lite hur som haver, utan HA EN PLAN.
Det hade jag vi min man.

 

 

 

Suddig bild på panelen efter att locklisterna kommit på plats. Det
var snyggare i verkligheten och i dagsljus. P g a november varade
dagsljuset i cirka en kvart.

Till stallet istället, vecka 47, pt 2

Igår var det PROGRAMRIDNING i stallet. Det var ytterst oklart vad detta innebar, men eftersom vår ridlärare sagt att det "var något för oss" var vi ju inte sena att anmäla oss till det. Vi = jag och min dotter, eftersom vi numera rider i samma grupp (och som emellanåt har ungefär samma ödmjuka inställning till vår egen förträfflighet, fast hon kanske har lite mer täckning på det kontot än vad jag har). Blev lite nervös på vägen dit, tänk om det skulle vara PIAFF och såna grejer? Eller, det trodde jag såklart inte på riktigt, men det kunde ju vara mycket fokus på öppnor och slutor och bakdelsvändningar och annat som inte direkt är ens starka sidor. Programtidning visade sig dock bara vara att träna på att rida vissa linjer och vägar som ingår i olika dressyrprogram (vilket verkligen inte så BARA om någon trodde det). Jag hade Bulldozern, och det gick s-v-i-n-b-r-a. Hon jobbade jättebra och kändes lyhörd och mjuk och härlig. Till och med en av galoppfattningarna i vänster varv satt som en smäck. Sen skulle vi testa ökningar, och det kan jag väl ärligt säga att det inte är någonting jag någonsin har pysslat med eftersom jag aldrig har ridit ett endaste dressyrprogram där det ingår. Men det var bara att satsa friskt, och säga vad man vill om Bulldozern, men svarade gjorde hon. Mellangaloppen liknade väl mest ökad galopp på gränsen till sken, och den ökade traven liknade väl mer en symaskin på fyra ben, men man kan ju inte få allt.

Kul var det i alla fall. Det "värsta" med sånt här är att man får så himla mycket mersmak och så känns det plötsligt lite futtigt att "bara" rida lektion en gång i veckan. Helt plötsligt börjar man tänka att det kanske skulle vara "en kul utmaning" att anmäla sig till någon liten klubbdressyr någon gång i framtiden. OBS, leker med tanken bara. Det är nog en bit kvar innan det blir aktuellt.   

Detta levande offer

Har läst Detta levande offer av Markus Sköld. Tidigare har jag läst Kalldrag med stor behållning och den här började jättejättelovande. Blev därför så extremt snopen/besviken när den här visade sig bara vara en novell på 27 sidor (sånt man dessvärre inte ser när man lånar e-böcker) så jag läste ut hela medan jag åt en ostmacka, typ.

Som berättelse var den jättebra, men jag tycker den var för kort även för att vara novell. Man hade kunnat utveckla det hela bra mycket mer utan att för den skull göra avkall på den förtätade stämningen. Ändå, bra språk, intressanta karaktärer, bra balans mellan vardagligt och övernaturligt, skickligt disponerad berättelse. Den får fyra pentagram av fem möjliga. 

Manneken pis

En sak som jag ser, kanske inte dagligdags men i alla fall säkert en gång i veckan, är män (hittills har jag aldrig sett en kvinna göra detta) som stannat sitt fordon på någon rastplats utmed vägen och helt ogenerat står och urinerar precis bredvid bilen, och nu pratar jag armlängds avstånd från densamma. VARFÖR? Kan man inte som kissnödig man tänka sig in i situationen att någon kanske skulle vilja stanna och ta en bensträckare, kanske till och med dricka lite kaffe och äta medhavd matsäck på samma rastplats? Då är det väl inte i en pöl av någon annans urin man vill göra detta, tänker jag. Plus: jag personligen är inte jätteintresserad av att se främmande mäns könsorgan när jag susar fram genom landskapet. Skärpning för helvete. Hur svårt kan det vara att gå fem djävla meter in i skogen och vända ryggen till?

Blodvittring

Har läst Blodvittring av Staffan Cederborg. En såkallad ungdomsbok, så det gick ju fort eftersom man skulle kunna tro att det är lag på att inga böcker som riktar sig till folk under tjugo får överstiga 200 sidor. Berättelsen börjar med att författaren själv hittar några gamla dagböcker från 1979 i en fyr på Gotland. Sedan handlar boken om dagboken som handlar om de sjuttonåriga kusinerna Nina och Rebecka, som tillbringar den sommaren på Gotland. En dag hittar de en stig med en "Privat väg"-skylt som de såklart måste utforska, och där upptäcker de något konstigt. Rebecka försvinner men kommer tillbaka och är...inte riktigt sig själv. De träffar två killar och ytterligare märkliga saker inträffar. Parallellt med detta pågår helt vanliga tonårstankar om vem man är och vem man vill vara och annat existentiellt, men konstigheterna slingrar sig mer och mer in i det vardagliga.

Jag tycker det var en bra bok. Bra språk, bra driv i handlingen, skickligt upplagd och lite lagom mysrysig story. Störde mig lite på a. att ingen enligt mig, sa "rygga" om ryggsäck år 1979 men får väl reservera mig för att man kanske gjorde det i Stockholm. MEN INTE I SMÅLAND I ALLA FALL, som ju är rikslikaren av språket as I know it. b. sexet. Känns lite väl orimligt att en sjuttonårig oskuld helt plötsligt ska bli jätteframåt och ta för sig sexuellt med ett självförtroende som inte var av denna världen. Okej att det skedde vissa...personlighetsförändringar hos de inblandade, men man behöver väl inte framställa första gången som snudd på hämtad ur en porrfilm bara för det? c. att man inte fick veta mer vad som hände med Peter och Tommy på slutet och ingenting om den första försvunna flickan. d. det där med ogräset kändes lite...eh, som att det inte riktigt hörde dit?

Men det var egentligen småsaker och i övrigt var jag nöjd! Den här boken får fyra fyrar av fem möjliga.