Le soleil bris et le ciel est bleu

Den där rikligt tilltagna påskmiddagen vi åt igår gjorde sig påmind hela natten lång. Det kändes som att någon tryckt på nödstopp och stannat upp hela matsmältningsprocessen, för jag vaknade vid tvåtiden och var fortfarande så orimligt mätt att det kändes som att jag skulle spricka om jag så bara rörde mig en millimeter. Nu förstår jag varför hästar som har kolik bara vill lägga sig ner på fläcken och rulla sig istället för att hålla sig i rörelse, fastän det är mycket bättre för dem att hålla sig i rörelse. Men hade någon i natt bett mig gå ur sängen och springa en liten runda så hade jag förmodligen fallit död ner.  Nu gjorde jag varken det ena eller det andra utan låg bara och våndades, men sedan måste jag ha somnat om igen för plötsligt var det morgon och allt kändes som vanligt igen.

Idag tror jag det är första dagen i mannaminne som man inte har kunnat klaga på vädret. Nu undrar kanske många hur långt ett "mannaminne" är, och det är uppenbarligen inte speciellt långt. Häromdagen sa jag till exempel till min man att "påskafton är på lördag och det är som en vanlig lördag, alltså ingen röd dag" och ändå blev han helt förvånad när det kom en tidning i brevlådan. Men i alla fall. Solen har skinit från en klarblå himmel från arla till särla och plusgraderna har jobbat på med all snön så att man faktiskt kan skönja barmark både här och där, trots de senaste dagarnas perversa snöande.

Dagen har tillbringats som de flesta andra söndagar, med långpromenad och brödbakning. Sedan lagade jag middag, lax i ugn med potatis och sås på creme fraiche, fetaost, vitlök och örter, vilket intogs med ett par glas vitt vin medan vi såg filmen Himlen är oskyldigt blå, som innehöll många snygga 70-talsmiljöer och som dessutom var oväntat bra. Nu lyssnar vi på musik och eldar i kaminen och jag ska gå och lägga mig tidigt för imorgon ska jag upp i ottan och viltspåra och sedan suga ut det sista av den här påskledigheten. 

2013, året då påskharen får ligga med jultomten

Jaha, men oj vad här var dött och övergivet då. Beror det på att det är påskhelg och solen skiner och man är ute och gör härliga utflykter i skog och mark och njuter av alla vårtecken, plockar tussilago, gräver trädgårdsland och dricker kaffe i vårsolens härliga sken?

HA HA HA.

Långfredagen tillbringades visserligen ute i skog och mark, men det var minusgrader och snö och inte det minsta vårkänsligt där vi stod och grillade korv med snöflingorna yrande omkring oss. Under natten föll det sedan en decimeter tung blötsnö som kostade både blod, svett och tårar att skotta bort i morse. Eller okej det var kanske att överdriva, låt oss nöja oss med svett och en och annan svordom. Tappade helt och hållet lusten att befinna mig utomhus i detta snöiga helvete, så dagen har mestadels tillbringats på sofflocket faktiskt.

Sitter nu och smälter en gigantisk påskmåltid. I vanliga fall är jag extremt bra på att lägga upp lagom mycket på tallriken, så att man blir exakt lagom mätt men ändå så att man står sig ett tag och inte är vrålhungrig igen efter någon timme. Men idag misslyckades jag uppenbarligen med att bedöma vad som var lagom mycket, och gott var det också, så jag smaskade på fastän jag var mätt efter cirka halva måltiden. Så nu sitter jag här som en djävla boaorm som just har tryckt i sig en antilop med horn och allt. Julbordskänslan, ni vet. I hate it.

Funderar på att ställa om klockorna redan nu så att detta är gjort. Tycker det är så djävla pinsamt att missa omställningen till sommar/vintertid, som om man var helt bakom flötet och inte klarade av att ha koll på någonting. Som tur är står inget på agendan imorgon, annars brukar den ständiga ångestkällan vara om mobiltelefonen (som jag använder som väckarklocka) ställer om sig själv eller ej.  Men nu har jag ju en SMARTPHONE så den borde väl fatta sånt av sig själv? VÄL? Jaja, eftersom jag inte har någon tid att passa så är det ju ett gyllene tillfälle att testa detta i såkallat oskarpt läge. Sen gäller det bara att komma ihåg detta till nästa gång det är dags.

RÖVEN

Jamen just idag är livet inte sådär tjolahopp tjolahejsansa, precis. SNÖN. När ska den försvinna? Nu har ju i och för sig den gode Guden varit generös och låtit solen skina om dagarna, härligt, och en del har ju försvunnit, men i morse när jag steg upp var det tio grader kallt ute. Om termometern i köket visar tio grader kallt så är det i regel ytterligare några grader kallare på riktigt, eftersom sagda termometer sitter precis utanför det dragiga  köksfönstret där den goda stugvärmen smiter ut och simulerar lokala ljumma sommarvindar i de kvadratcentimeterna luft där termometern sitter. Men alltså, tio djävla minusgrader när april står i farstun och vill in. Det är väl fan inte okej.

Jobbade, jobbade över, åkte hem, vallade taxar varav den ena bara ville jaga dovhjort. Där vi bor finns det så sjukt mycket vilt att vi har döpt en väg till "Hjortgarantivägen" och planerar att ha imaginära guidade turer för imaginära rika tyskar och på så sätt bli ekonomiskt oberoende för all framtid. Någon hake finns förmodligen i denna förnämliga affärsidé, men hur som helst, att träffa på en flock hjortar hör till vardagsmat när man är ute i skog och mark häromkring. Dovhjortar måste vara de trögaste djur som finns. När det kommer någon så springer de tjugo meter i samlad flock och ställer sig sedan och fånglor. Konfererar slött med sig själva om faran kan tänkas vara över. Är den inte det så skuttar de iväg tjugo meter åt något annat håll och ställer sig där och stirrar tomt ut i luften. Om jag hade varit en dovhjort hade jag a. sprungit som satan tills jag var utom synhåll, eller åtminstone b, "delat på oss" (som poliser i polisfilmer alltid säger när de ska jaga brottslingar, varpå minst en polis garanterat hamnar på tu man hand med en galen vettvilling som hotar att typ spränga hela världen) istället för att stanna upp och stå där som en massiv vägg av kött i vägen för jägarens bössa. Ja, nu jagar jag ju inte och äger inga skjutvapen, men rent teoretiskt borde det vara lättare att skjuta några dovhjortar än att ta godis från småbarn.


Kom hem i samma veva som solen försvann in i några stackmoln. Betalade räkningar för helt ohemula summor pengar, vilket inte heller var någon stämningshöjare. Pysslade en stund med mina FETA SPARKONTON och blev på lite bättre humör. Tänkte på att en hantverkare snart ska åderlåta sagda sparkonton och humöret dalade igen. Hade en rent djävulusisk halsbränna och åt därför popcorn till kvällsmat, för det är enligt mig det enda som går att äta när strupe och magsäck håller på att frätas sönder. Nu känns det något bättre, men det är ju inte direkt så man laddar för BEACH 2013.

Ångest ångest är min arvedel, eller nåt sånt.

Borta med vinden

Jaha, men vart tog den här helgen vägen då? SWOSCH, sa det, och så var den över för att aldrig mer återvända. Igår var det kalas för Adrian och idag hundutställning. Med hundutställningar är det så, att ju bättre det går för ens hund, desto längre blir dagen. Går det dåligt kan man därför alltid trösta sig med att man i alla fall kommer hem tidigt, men idag gick det riktigt bra och jag har således tillbringat större delen av dygnets ljusa timmar med att sitta i Malmö Mässhallar och uggla på en campingstol i väntan på en gruppfinal där vi åkte ut fortare än kvickt, så det kändes ju egentligen ganska ovärt. Men sånt kan man ju aldrig veta i förväg.

Det känns i alla fall som att den där kvoten av att ligga på soffan och läsa/lyssna på musik/glo på tv/annan valfri slapp-aktivitet inte riktigt är uppfylld. Tack och lov så är det ju en så kallad "kort vecka" eftersom det faktiskt är påsk nästa helg. Va! PÅSK! Här skottas ju för bövelen fortfarande snö i parti och minut. Fast i morgon har det spåtts både sol och ett par plusgrader, så med lite tur hinner en del smälta undan så att den där våren som står och tvekar någonstans kan ta ett jättekliv fram på scenen NU. Tack.

Me and tekniken

Ingen kan ju ha missat att jag har skaffat en såkallad SMARTPHONE. Är på det stora hela nöjd, fast vissa grejer tycker jag var bättre förr. Med min gamla Nokia kunde jag sköta allt med en hand, för den var så liten och behändig. Men till en SMARTPHONE måste man uppenbarligen ha nävar som dasslock samt "den rätta knycken" för att kunna hantera den. Om så mitt liv hängde på det skulle jag inte kunna svara, sms:a eller ta ett foto med bara en hand, utan jag måste hålla mobilen med ena handen och fippla med den andra så att det riktigt syns hur nybörjaraktig jag är på den här fronten.

Men vad jag har varit mest missnöjd med är kontaktlistan. På min gamla Nokia kunde man minsann lägga in flera olika telefonnummer till en och samma person, men TJI FICK JAG när jag försökte göra samma sak i SMARTPHONEN. Först fick jag en fråga om jag ville "synka" telefonen med Google. Okej, det kunde jag väl göra, tänkte jag aningslöst och VIPS låg varenda djävla människa jag någonsin skickat ett mail till i min kontaktlista. Plus att de som redan fanns på simkortet hamnade i dubbel upplaga, så att det plötsligt såg ut som att jag hade tusentals vänner. Sudda sudda sudda bort allt utom det på simkortet och sen tänkte jag inte så mycket mer på det förrän jag skulle jag lägga in en persons mobilnummer.  Bläddrade fram till "Christer" och...tja, där var det liksom fullt. Det fanns en ruta och där stod hemnumret och någon mer ruta eller rad att fylla i fanns helt enkelt inte. Bläddrade genom manualen, men där stod bara skryttext om hur enkelt det var att lägga till "telefonnummer, e-post och andra kontaktuppgifter". JAHA. Inte i min lur uppenbarligen. Jag fick lägga upp två olika kontakter, "Christer hem" och "Christer mobil" SOM MAN GJORDE PÅ NITTIOTALET. Vafan. Men jag orkade inte greja mer med det just då, så det fick vara så.

Idag på jobbet nämnde vår städerska i förbigående att hon var en riktig hejare på mobiltelefoner, så jag frågade om inte hon kunde hjälpa mig med min djävla kontaktlista. Visade den ynkliga kontaktlistan och hon bara "ööh, har du en bruksanvisning...det kanske står där hur man gör". Inte för att jag någonsin har tyckt att städerskan är det fluffigaste fåret i fållan, men det där var väl kanske inte riktigt den hjälp jag hade förväntat mig av en som enligt sig själv var "jättebra på mobiltelefoner".

Beklagade mig i fikarummet, och fick hjälp av Per och Marcus, så nu har jag en maffig kontaktlista som jag kan sitta och dona med i min g-mail och sedan synka hela skiten därifrån. SÅ. DJÄVLA. SMIDIGT. Ja, jag är väl sist in på 2000-talet, men någon ska ju vara det också.

Vårdagjämningen 2013

Idag, den 20 mars, är det vårdagjämning. Smaka på ordet. Vårdagjämning. Man skulle mer kunna tro att det rörde sig om vintersolståndet. I natt dråsade det ner en decimeter snö över de redan vita nejderna, så det var ingen lek att köra till jobbet i morse. Snöröjningen hade visserligen gjort sitt, inget att klaga på där utan tvärtom. Måste lämna en eloge till den lokala snöröjningen. Det har alltså snöat rätt rejält i natt, men när jag körde hemifrån vid femsnåret så var det plogat till och med på cykelbanan och de höll som bäst på med Konsums parkering. Men ändå. Vårdagjämningen. Vilket djävla hån.

När jag kom till stan hade det inte kommit så mycket som en flinga där. Blev mycket bitter och avundsjuk, oklart varför för så mycket som jag hatar snö så borde jag ju jubla över varje kvadratcentimeter barmark. Men ska inte jag slippa jävelvintern ska ingen annan heller göra det, var den spontana och helt omotiverade känslan.  Ni ser själva vad vintern gör med mig.

Jobbade, jobbade över, åkte hem, skottade snö, slavade ner till Konsum för att posta ett brev och handla smör, pulsade hem igen, gjorde en paj på spenat och resterna av helgens köttfärssås. Spelade Ruzzle och Quizkampen, brände mig på handen när jag tog ut pajen ur ugnen. Duschade, både handen och resten av kroppen. Nu är det snart läggdags och jag har fan i mig inte gjort NÅGOT vettigt. Satte på tv:n för att höra på nyheterna, men insåg efter en kvart att det var fel kanal. Jamenvadfan, det var nån tråkig gubbe på den kanalen också.

Nu siktar jag på att ta mig igenom upplösningen av MONS Kallentoftboken, givet att jag orkar hålla mig vaken tills spänningen griper tag. Om den gör det. Den som lever får se. 

Steg för steg vecka 12

Har bara lyssnat på två steg den här veckan, men rätt svar måste vara Jonas Karlsson. Kom ihåg var ni hörde det först, osv.