Lite vardags-Falling Down sådär

Härförleden var jag hos optikern. Inte i eget ärende, utan för att lämna tillbaks lånebågar som veliga personer i min absoluta närhet skulle prova hemma och komma till något slags beslut. Jag stegade fram till kassan och sa något i stil med att jag skulle lämna tillbaks bågar som min man lånat, och eftersom jag inte direkt går som barn i huset hos optikern så nämnde jag även honom vid namn. Kassörskan, eller vad det nu kan heta om man inte är optiker men står bakom disken och kränger linsvätska och solglasögon, frågade mig om han hade gjort någon synundersökning.
Jag: Du, det vet jag faktiskt inte, jag var inte med då.
Kassörskan: Nähä (bläddrar villrådigt i en pärm). Jo, men det har han nog gjort. Vet du om han betalade för synundersökningen när han var här?
Jag: Nej, det vet jag inte.
Kassörskan: Nähäää...hm. Vilken dag var det han var här?
Jag: INGEN ANING.

I kassan bredvid stod en kärring och velade mellan olika bågar till sina läsglasögon samt om hon skulle kosta på sig ett par nya solglasögon så här mot slutet av säsongen. Hon ventilerade sina åsikter inför alla som ville lyssna och det värsta var att hon kallade objekten, jag skämtar inte nu, för sina "solisar" och "läsisar". Jag fick god lust att spränga hela stället i luften, men man är ju väluppfostrad så jag lät bli.

Idag var jag på apoteket. Bredvid mig stod en kärring och skulle hämta ut "ett recept". Apotekaren frågade vänligt om hon ville hämta ut Imovane eller Stesolid, och sedan utspelade sig följande förvirrade samtal:
Kärring: Ja, jag vet inte...
Apotekare: Är det Stesolid du vill ha?
Kärring: Det är ju nån tablett jag tar till kvällen...
Apotekare: Stesolid är lugnande.
Kärring: Lugnande? Nja, det vet jag inte...
Apotekare: Då är det kanske Imovane du ska ha?
Kärring: Jag tar ju en tablett varje kväll. Jag skriver nummer på burkarna och så har jag en lista som jag tittar på.
Apotekare: Har du listan med dig?
Kärring: Nej, den har jag hemma...
Apotekare: Är det Stesolid du vill hämta ut?
Kärring: Stesolid? Nej, det känner jag inte igen.
Apotekare: Då är det kanske Imovane du ska ha?
Kärring: Jag vet inte vad de heter. Jag har nummer på burkarna och så den här listan.
Apotekare: Jag kan skriva ut en lista.
Kärring: Jaha?
Apotekare: skriver ut en lunta på 3-4 A4-ark.
Kärring: Nej, det här är inte samma lista. Det här har jag inte.
Apotekare: Jo, det här är dina mediciner. Du har inga andra.
Kärring: Jag vet inte...
Apotekare: Du ska kanske ringa din vårdcentral först? Och kolla så det blir rätt?
Kärring: Jag vet inte...
Apotekare: Det tycker jag du ska göra. Gå hem och ring din vårdcentral och kom tillbaks sen.
Kärring: Jag kan inte hämta ut nu då?
Apotekare: Nej, gå hem och ring din vårdcentral och kom tillbaks sen.
Kärring: Jaha...Ja, jag gör väl det då.

Så blev det min tur i kassan bredvid.
Jag: Hej, jag ska hämta ut en kortisonkapsel.
Apotekare 2: Kapsel?
Jag: Ja, eller nåt sånt. Ampull kanske det heter. Med kortison.
Apotekare 2: Jaha? Ska du ha den själv?
Jag: Ja...Eller det är ju en läkare som ska injicera, jag ska bara hämta den. Men den är till mig.
Apotekare 2: går iväg och återkommer med en liten kartong. Är det en sån här?
Jag: Eh, jag vet inte hur den ska se ut.
Apotekare 2: Du ska inte ha någon spruta till?
Jag: INGEN ANING. Jag förutsätter liksom att läkaren skriver ut det han behöver.
Apotekare 2: Ja...Jag kommer strax tillbaks.
5 minuter senare: Apotekare 2 kommer tillbaks med samma lilla kartong. Jaha, var det bra så?
Jag: Ja.
Apotekare 2: Du har inga frågor?
Jag: Nix, allt är kristallklart.
Apotekare 2: Då blir det 103,50. 

Är det någon som undrar varför det tar så lång tid på apoteket, åk till Ankeborg. Där finns svaren på allt.

2012, världens undergång

Ja, det slutade med apokalypsmyskväll och 2012 igår. Vilken djävla skitfilm, för att tala klarspråk. Inte för att jag trodde att Huset som Gud glömde skulle tillföra några cineastiska highlights direkt, men där pratar vi ju renodlad skräck och splatter. Det ska liksom inte VARA något mer. Men det här. Här hade man ju i alla fall en massa intressanta undergångsteorier att spinna ett nät med. Och så blir det bara en platt film med det gamla vanliga: en frånskild och frånvarande pappa med halvtaskig relation till både barn och exfru och som blir brädad av mammans nya karl som både är trevlig och framgångsrik och på det hela taget en hyvens snubbe till skillnad från DADDY som är en svikare och slashas, men när det verkligen gäller, typ: när jorden är en millisekund från att gå under, då är han streetsmartare än Gud och visar han att han minsann är någon att räkna med och både ungar och exfru inser att de felbedömt honom totalt och ska be om ursäkt och göra allting bra igen. Som om det var det primära när hela världen håller på att kollapsa.

Som sagt. En skitfilm från början till slut om ni frågar mig.

Filmtajm eller nåt

Igår såg vi filmen Cornelis, som handlar om...Cornelis. Vreeswijk då alltså, om någon mot förmodan inte fattade det. Den var väl sådär. Det kändes faktiskt mest som att någon tänkt: Jamen kolla, här har vi en kille som är djävligt lik Cornelis, nu måste vi göra en film! Och så låter man Hank von Helvete ta plats framför kameran och spela och sjunga och kröka och hiva i sig piller och ränna efter fruntimmer och slösa bort pengar som om det inte fanns någon morgondag i sådär en och en halv timme. Resultatet blev bara sådär, tyckte jag.

Det är väldigt likt Cornelis, utseendemässigt. Och det är mycket bra musik, givet att man gillar Cornelis' musik, vilket jag gör. Inte allt, men det mesta. Men det vete fan om man lär känna människan Cornelis i filmen om Cornelis. Och det tycker jag väl ändå är ett någorlunda rimligt krav. Vill jag höra Cornelis sjunga kan jag sätta på en skiva. Jag ville ju veta lite mer om honom och hans liv, inte bara att han spelade och sjöng och söp som ett svin och dog  en för tidig död, det visste jag liksom redan.

Ikväll förhandlar vi om filmvalet. Jag vill se Huset som Gud glömde, skräckfilmsnostalgi från tonåren och min man kontrade med 2012, som handlar om att världen ska gå under 2012. 
I vanliga fall brukar vi bestämma varsin gång. Men om det är en film som båda vill se, typ Cornelis igår, då blir det lite konstigt i de demokratiska processerna. Vem var det egentligen som bestämde igår?

Jaja. Vi får väl se hur det här slutar. Först ska jag laga middag. Jag har idag skördat höstens första jordärtskockor, så det blir något att se fram mot.

Veckans sökord enligt Google

Någon har googlat orden springer efter karlar och hamnat här.
Eh, ja. Lycka till. Eller nåt.

"Ring inte oss. Vi ringer dig. Här är vårt nummer"

Ibland undrar man lite hur man egentligen tänker. Jag satte in en annons på Blocket och kände att jag absolut inte orkade ha en massa hugade spekulanter ringandes i tid och otid, så istället skrev jag i annonsen att folk skulle maila sitt telefonnummer så kunde jag ringa dom istället.

Och nu bara: ååh vad jobbigt att behöva ringa en massa okända människor och liksom säljsnacka. 

Smart drag, verkligen. 

En ovanlig polis?

Nikky ringde för att berätta att det fanns en polis som både var a. lyckligt gift och b. bosatt utanför centrum, tvärtemot hur det brukar skildras i böcker och på film. Polisen ifråga heter Jacob Colt och är påhittad av författarparet Buthler & Öhrlund, bor i Sollentuna och har enligt utsago varit lyckligt gift med samma kvinna i flera böcker. Så jag får väl syna honom i sömmarna när jag är klar med Dödens pendel.

Dock var han missnöjd med polislönen, han som alla andra. Det känns skönt med en stabil världsbild.

And the seed is sown in a holy place

Ibland blir man, eller åtminstone jag, lite trött. Ofta inträffar detta när jag läser kvällstidningar, och man skulle ju då helt enkelt kunna säga: Sluta upp med såna dumheter. Men dumheter är svåra att undvika.

Dagens irritationsmoment handlar om ofrivillig barnlöshet. Och OKEJ, jag erkänner direkt, jag har aldrig varit i den sitsen, så det är ju lätt för mig att ha åsikter, men för den skull kan man ju få tycka lite. För den som inte orkar klicka sig fram till artikeln handlar den alltså om ett par som har varit ofrivilligt barnlösa, fått ett barn genom provrörsbefruktning och nu "förvägras" skaffa ett syskon till detta barn eftersom det tydligen finns en landstingsregel som säger "ett barn får minsann räcka".

Och ja. Det kan man ju verkligen tycka att det gör. Eller det tycker jag. Om man nu inte kan få barn, hur mycket skattepengar är det rimligt att samhället ska lägga ner för att folk till varje pris vill sprida sina egna gener? Det är ju inte som att hela mänskligheten står och faller med att just detta barn måste komma till världen, jorden är väl redan djävligt överbefolkad som den är, och vi (som i vita rika västerlänningar) är ju inte direkt piskade att skaffa barn för att få någon som försörjer oss på vår ålders höst.

Jag tycker inte det är en självklar rättighet att till varje pris kunna skaffa biologiska barn. Inte när det finns så många barn som saknar både föräldrar och möjlighet till ett drägligt liv. Gör det lättare att adoptera, kan jag ju tycka vore en lösning. Fast då får man väl ett gäng av de här olyckliga rotlösa adopterade på halsen. Hur man än vänder sig har man röven bak.

Men jag tycker, för att återgå till artikeln, att folk kunde vara lite tacksamma för att de åtminstone fått ETT barn i valet mellan noll och ett. Men nähä, då ska det istället vara en (statligt subventionerad) rättighet att skaffa syskon. Eh, jaha. Man snålar in på det mesta i den offentliga sektorn, men det är klart att det måste finnas en slant över för att just den här individen till varje pris måste se sin personliga genpool gå igen i en egen avkomma, och gärna mer än en gång.

Ibland tycker jag att det är läge att stanna upp och betrakta det man har, och sluta snegla så djävla missunnsamt på det man inte har. Och ibland kanske man till och med helt enkelt bara skulle kunna ta och GILLA LÄGET? Alla är helt enkelt inte fertila. Är det verkligen en mänsklig rättighet att vara det?

Så. Nu var det sagt.