Det är då, först då, som saker börjar hända

Idag noterade vi ett mycket viktigt vårtecken. En rätt så tilltufsad vintergäck som trotsigt stack upp sitt lilla gula huvud i en skyttegrav mellan en gigantisk snödriva och husväggen.

Det inger ett visst hopp, måste jag säga. Heja våren.

The sign of living fast

Det har varit stor dramatik i Ankeborg i natt när två män tog sig in på och hotade med att spränga såväl hela polisstationen som sig själva i luften.

När jag läste artikeln reagerade jag på att det stod Den ene av männen är född 1986, den andre 1987. Jag tänkte att jamen herregud, det är väl inga män, det är ju små BARN.

Sedan tänkte jag en gång till. Det är 2010 nu, och de som är födda 1986 och 1987 är 24 och 23 år. De får rösta, gå på systemet och, uppenbarligen, ha mycket god lust att spränga hela polisstationen i småbitar. Då är man kanske inte så djävla mycket BARN längre.

Men hur gick detta till?

You live in a fancy apartment of the Boulevard St Michel

Om det mot förmodan skulle ha undgått någon, så råder det vargavinter i hela landet. Och alla har det värst, undantagslöst. Det är som om det vore OS i snö och den som beklagar sig mest över andras sätt att förhålla sig till detta vinner. Är det  två meter höga drivor i Skåne så nog fan står det alltid någon hånskrattande norrlänning och säger att det där är väl ingen riktig vinter, sådär har vi det jämt och det är inga som helst problem. Och då kommer det alltid någon stressad stockholmare och säger att det är väl skillnad i Norrland, för där finns ju ingen trafik, ni har ju inte 700 000 pendlare som ska ta sig genom stan i rusningstrafik varenda dag oavsett väder. 
Det är bara att konstatera att alla andra alltid har det mycket värre oavsett var de bor, och alla skulle klara av andras väderförhållanden mycket bättre, oavsett vilka omständigheter som råder. Är det inte lite...barnsligt att hålla på sådär?

Och i Stockholm säger SL åt folk att stanna hemma från jobbet. Jag undrar om det även gäller deras egna anställda? För en pendeltågsförare eller en busschaufför är väl rimligtvis också beroende av allmänna kommunikationer och en fungerande snöröjning för att kunna ta sig till jobbet? Eller har jag missat någonting väsentligt här?

Rulltrappan rullar

I helgen ägnade jag ett antal timmar åt att gå igenom och ladda över en hel massa fin musik i min nya och enkla no name-mp3-spelare (RIP, Sony Djävla Walkman). Samtidigt som jag höll på med detta så intensivlyssnade jag på Ola Magnell. Ola är ju en klippa när det gäller att leverera bra musik och nu råkade hans skivor ligga lite lägligt till hands. Majoriteten av våra skivor är fortfarande sorgligt nedpackade i flyttlådor och går inte att packa upp för vi har inga hyllor att ställa dom i, för hyllorna ligger i ett hus som är begravt i de österlenska snödrivorna, och de låter sig inte hämtas särskilt lättvindigt. HYLLORNA alltså. Snödrivor har vi egna.

Ola Magnell lär bo någonstans utanför Tomelilla. Ett tag var vi nästan säkra på vilket hus det var, men det var tydligen bara en produkt av vår egen fantasi, för det visade sig att det bodde en byggjobbare där istället. Men någon gång borde man ju få syn på honom, Ola Magnell alltså, för han måste ju rimligtvis någon gång lämna sitt hem och gå omkring på gatorna som en vanlig man. Problemet med Ola Magnell är att han ser ju ut som vilken medelålders lite halvsleten karl som helst, och han lär ju inte direkt gå omkring med gitarr i handen och tralla på Påtalåten inne på Konsum heller. 

Men vi har kommit på ett dödssäkert knep för att identifiera Ola Magnell, och det är att ställa sig på parkeringen till Bo Ohlsson i Tomelilla* och vråla OLA med sina lungors fulla kraft. Då borde man ju kunna sålla bort rätt så många som inte är Ola Magnell. Vi har i och för sig bara testat det här en gång, och förvisso utan resultat, men vadå då, han var väl helt enkelt inte där just då.

Skam den som ger sig.

* För icke-skåningar: Ett Ullared i miniatyr i hjärtat av Skåne.

"Han kör omkring i en Chevrolet, jag vet inte vad han jobbar med men han säger att han börjat från noll en gång på en brädgård"

Härförleden stod jag i sovrummet tillsammans med en vilt främmande hantverkare. Det hade kunnat vara inledningen till en film med tvivelaktigt moraliskt budskap, populärt kallat pornografi, men nu ska det handla om någonting helt annat.

Hantverkaren, en man som så att säga brann för att renovera skorstenar, hade ett par sekunde tidigare stått och granskat murstocken med argusblick, när han helt plötsligt och fullständigt oväntat ryckte åt sig två böcker - Vredens Druvor och Dracula - ur min bokhylla, spände ögonen i mig och utropade: Vet du vad det är jag håller i just nu?

Jag får erkänna att jag blev lite ställd. Här är man inställd på att prata skorstensrenoveringar och har laddat upp med glosor som insatsrör och rökgaser, och så får man istället värsta litterära kuggfrågan. Eller vad det nu var, jag fann mig inte riktigt så jag fick liksom råma fram ett helt menlöst svar i stil med Öööh...två av mina böcker.  Man har ju aldrig en briljant oneliner till hands när man som bäst behöver den.

Det rätta svaret skulle i alla fall vara "dubbelt så många böcker som jag har läst i hela mitt liv", vilket uttalades i ett snudd på triumferande tonfall. Denna man var i femtioårsåldern och hade under denna hyfsat långa tidsrymd alltså bara läst en enda bok. Detta plötsliga läsryck hade inträffat för några år sedan, men sedan var han tydligen helt nöjd. Jag antar att han tyckte att vi var helt konstiga som har typ böcker överallt. Särskilt nu, eftersom vi inte riktigt har fått alla bokhyllor på plats än.

Men ändå. EN ENDA BOK. Då vill man ju veta vad det är för bok, och jag förväntade mig kanske ett svar i stil med Da Vincikoden eller kanske Män som hatar kvinnor, men helt oväntat var det Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom, som generöst fick omdömet "rätt så hyfsad". Men det hade inte väckt någon direkt lust att resa vidare in i böckernas värld, så något mer läsande hade det inte blivit efter den upplevelsen.

Men han är i alla fall förhoppningsvis bra på att laga skorstenar.

And when the leaves in summertime their colours dare not show

Igår var det fan i mig plusgrader. 
Smaka på ordet, P-L-U-S-G-R-A-D-E-R. Det var inte igår, eller ens i år. Och nu menar jag RIKTIGA plusgrader, inte såna som det blir mot väggen när solen står på. För igår var det mulet, men ändå plusgrader. Okej, det var bara en. Eller 0,9 för att vara mer korrekt. Men ändå. Det var inte minus. Det kändes nästan som i Narnia, när det börjar gå trögt för Vita Häxans släde för att snön smälter och man vet att Aslan är i antågande. Något lejon syntes inte till här i Ankeborg igår, men man kunde åtminstone föreställa sig att det kanske inte alltid ska vara vinter. För sedan såg jag jord för första gången på evigheter. BARMARK. Eller okej, det var egentligen på ett ställe där snöplogen hade gått lite för djupt och vårdslöst fram på kanten av en gång- och cykelväg, men ändå. Den skånska myllan, utan det där vita djävla snötäcket i vägen. Välkommen tillbaks.

Ja, sen i natt kom det förstås en decimeter snö, så det var ju inte mycket bevänt med de här vårkänslorna. Men man får gripa varje halmstrå.

Sony Fucking Djävla Kuk-Walkman

Förra hösten eller när det nu var så köpte jag en ny mp3-spelare och tänkte att nu djävlar skulle jag ta mig upp ur no-name-spelarträsket och unna mig lite bra ljud. Så jag slog till på en Sony Walkman med ett fantastiskt bra ljud. Bortsett från det gör den ingen människa glad. Den kan omöjligt fås att samarbeta. Den vill inte ta emot information från mediaspelaren och det går inte att göra låtlistor, utan man får liksom lura systemet genom att skapa mappar och kopiera låtarna dit och sedan gräva sig ner i en filstruktur från helvetet när man vill ha något speciellt tema. Och varje gång man startar så måste den stå och sega sitt Creating library... i flera djävla ÅR. Och har man bett den att slumpa fram låtar så återvänder den lik förbannat till det som den tycker är låt nummer ett varje gång den har varit avstängd. I mitt fall tycker Sony Walkman att Schlampe med Die Toten Hosen är låt nummer ett. Jag tycker den är jättebra, men jag vill inte lyssna på den VARENDA GÅNG jag är sugen på lite musik, och framför allt vill jag inte lyssna på den bara för att något Sony Djävla Walkman-kretskort har bestämt sig för att tvinga mig till det. Istället får jag återigen liksom lura systemet genom att lyssna på alla låtar i kronologisk ordning. Vilket innebär att Sony Djävla Walkman skiter i sin egen filstruktur och spelar alla låtar rakt av. Och eftersom det inte går att göra låtlistor på annat sätt än att kopiera låtar till mappar, så finns alla låtar som ingår i en "låtlista" i minst två kopior. Som spelas efter varandra. Det blir ju lite tjatigt och jag är INTE nöjd. Här har man betalt dyra pengar för att få god teknik och istället får man en stor påse problem.

Nu har den till råga på allt börjat krångla också, liksom sätta sig på tvären som ett barn i trotsåldern. Ladda ur sig på nolltid, stänga av sig själv när den känner för det, sånt där djävla trams. Jag tror det beror på att jag hade den i fickan när jag var ute och gick i någon av den här vinterns otaliga snöoväder. Fickan var lite öppen, så några flingor föll ner på mp3-spelaren och det tålde väl inte den här klena skapelsen. Den har redan gått sönder och fått bytas en gång, men nu tänker jag fan i mig låta evolutionen få arbeta ostört med det här. Sony Walkman rules hell, nu återgår jag till no-name-spelarnas problemfria värld.