I helgen ägnade jag ett antal timmar åt att gå igenom och ladda över en hel massa fin musik i min nya och enkla no name-mp3-spelare (RIP, Sony Djävla Walkman). Samtidigt som jag höll på med detta så intensivlyssnade jag på Ola Magnell. Ola är ju en klippa när det gäller att leverera bra musik och nu råkade hans skivor ligga lite lägligt till hands. Majoriteten av våra skivor är fortfarande sorgligt nedpackade i flyttlådor och går inte att packa upp för vi har inga hyllor att ställa dom i, för hyllorna ligger i ett hus som är begravt i de österlenska snödrivorna, och de låter sig inte hämtas särskilt lättvindigt. HYLLORNA alltså. Snödrivor har vi egna.
Ola Magnell lär bo någonstans utanför Tomelilla. Ett tag var vi nästan säkra på vilket hus det var, men det var tydligen bara en produkt av vår egen fantasi, för det visade sig att det bodde en byggjobbare där istället. Men någon gång borde man ju få syn på honom, Ola Magnell alltså, för han måste ju rimligtvis någon gång lämna sitt hem och gå omkring på gatorna som en vanlig man. Problemet med Ola Magnell är att han ser ju ut som vilken medelålders lite halvsleten karl som helst, och han lär ju inte direkt gå omkring med gitarr i handen och tralla på Påtalåten inne på Konsum heller.
Men vi har kommit på ett dödssäkert knep för att identifiera Ola Magnell, och det är att ställa sig på parkeringen till Bo Ohlsson i Tomelilla* och vråla OLA med sina lungors fulla kraft. Då borde man ju kunna sålla bort rätt så många som inte är Ola Magnell. Vi har i och för sig bara testat det här en gång, och förvisso utan resultat, men vadå då, han var väl helt enkelt inte där just då.
Skam den som ger sig.
* För icke-skåningar: Ett Ullared i miniatyr i hjärtat av Skåne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar