We both know what memories can bring

Strax ska jag och kamrat Drakenhierta träffas för att proffsfika. Det brukar även ingå ett visst mått av så kallad nörd-shopping, och det passar alldeles otroligt bra just nu. Min högt älskade Nokia 5140 har börjat uppvisa oroväckande ålderskrämpor, eller för att vara ärlig har den nog på gränsen till dödsryckningar. Det är mycket tråkigt, för vi har levt i finfin symbios i många år och jag vill inte ha någon annan.

Men det har googlats och hittats någon som skulle kunna vara en värdig efterföljare. Nokia 5500 Sport. Men med min vanliga otur finns den naturligtvis inte att köpa längre, det verkar ha varit en ytterst limited edition, som det heter på ren svenska nuförtiden. Så nu måste jag börja sondera terrängen på marknaden över andra modeller som tål tuffa tag. Jag fattar inte att det finns så få stryktåliga mobiltelefoner, eller det fattar jag ju visst. Det är meningen att man ska skaffa en ny lur vart och vartannat år, inte ha dem kvar i decennier som jag har. Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön. Vi får väl se hur det här går.

"R2D2 har gått isönder"

Ser vi aldrig på film nuförtiden, kan vän av ordning fråga sig. Jo, det händer. Fast kanske inte i samma omfattning som förut. Dels har vårt snik-abonnemang på Lovefilm gått ut, men framför allt hör filmtittande kanske lite mer den mörka årstiden till.

Men i lördags var det tydligen åter dags för mig att ta itu med det mäktiga rymdeposet Star Wars. Förra gången gick ju inte så bra. Men nu var jag pigg och utvilad och kände mig redo att sätta mig in i Kraftens hemligheter.

Men det är som förgjort. Vi bestämde att ett glas av vårt utsökta äppelvin skulle sitta fint. Och det gjorde det med. Men mitt i alltihop kom min pojkväns stora glada hund och svansade ner ett vinglas i golvet med påföljd att vi fick pausa och torka och plocka glas och dammsuga och så började vi prata om något annat och öppnade en flaska till och på den vägen var det. Det är inte många som vet om det, men Star Wars är ingen film. Det är mer en miniserie med många korta och splittrade avsnitt. Jag får försöka summera vad som hänt hittills:

Om jag fattat det hela rätt så har prinsessan Leia snott ritningar till Dödsstjärnan så att man ska komma åt de sårbara punkterna och skjuta sönder hela skeppet. Den enda människa i hela rymden som kan fixa det är Obi Wan Kenobi, för han är en gammal Jediriddare och besitter Kraften. Precis som Darth Vader, som också är en gammal Jediriddare som blivit ond. Prinsessan Leia har lagrat ritningarna i industridammsugaren R2D2, men R2D2 och C3PO blir tillfångatagna och sålda som typ jordbruksmaskiner till Luke Skywalkers morbror. Luke börjar hjälpa plåtkillarna (har de ett homosexuellt förhållande?) att leta efter Obi Wan Kenobi, men när de till slut hittar honom vill han, mes-Luke, inte längre följa med och förstöra Dödsstjärnan. Men sedan visar det sig att Imperiets onda Krafter dödat hans morbror och då blir han bitter och vill bli Jediriddare istället. Och så hittar de Han Solo, som är en rymdskeppspilot med ett pris på sitt huvud för han är skyldig Jabba the Hut en rejäl slant, men han och en hårig och oartikulerad apa kan tänka sig att flyga iväg, oklart vart, mot en skälig ersättning. Så de går ombord på Millennium Falcon, och ungefär här skedde missödet med vinglaset och jag fick aldrig veta vad som hände.

Kanske får jag se del 3 i helgen. Vi får se hur det går.

Sony Djävla Walkman del 3

I onsdags var jag på OnOff för att säga dem ett sanningens ord om deras skitprodukter. Jag var beredd att få stå och tjafsa både länge och väl och hade en mental variant av kamrat Drakenhiertas Skeppshultare till hands. Men inget blir som man tänkt sig, för de erbjöd mig helt flott en ny innan jag ens hunnit avfyra en bråkdel av alla argument jag samlat på mig. Jag hann i stort sett bara beklaga mig över att mp3-spelaren lagt av precis innan Göteborgsvarvet. Då framgick det att en av de anställda nyligen hade börjat jogga, så vi förbrödrades raskt i några kvicka löparskämt och stämningen inne i vitvaruhelvetet blev med ens riktigt uppsluppen. För en gångs skull alltså.

Så nu har jag en ny Sony Djävla Walkman. Och är den inte bättre än sin föregångare vet jag inte vad jag tar mig till. Då blir det Falling Down på OnOff, sanna mina ord. Såvida inte någon anställd har några bra tips mot trasiga fötter. Det skulle kunna duga som plåster på såren.

 

Det långsamma temat på "Basin Street Blues"

I onsdags var jag hos idrottsskadespecialisten och fick min dom. Löpförbud. I minst en månad. Och jag bara, jaha, men jag kan väl promenera? Det fick jag inte heller. Eller möjligen korta sträckor och på mjukt underlag. Vad jag får och ska göra är att cykla och simma. Det finns två saker här i världen som jag tycker är skittråkiga. Och det är att cykla och simma. Eller cykel är ett helt okej transportmedel, men att cykla omkring helt planlöst bara för att, känns ju sådär. Dessutom känns det som att man måste cykla i TIMMAR för att nå samma effekt som ett löppass.  Och vatten är verkligen inte mitt element och simma är DÖDEN. Jag kan för övrigt knappt simma. Jag har gått i simskola och fuskat när jag tog järnmärket. Vattnet i min småländska barndoms insjö hade ett rikligt innehåll av humussyror, så man kunde gå på botten större delen av de 50 meterna utan att det syntes från land.

Vidare producerades ett stående förbud mot flipflopptofflor. Nu tycker jag att flipflopptofflor är en helt ovärdig fotbeklädnad, så det gjorde inte mig någonting. Högklackat, föreslog jag som ett alternativ, och sedan skrattade vi båda opassande länge åt den helt orimliga tanken. Jag har aldrig ägt ett par högklackade skor i hela mitt liv. Jag har sett att Kajsa Anka har någon slags pumps, men tanken är ju helt orimlig om ni frågar mig. Walt Disney kan inte ha haft mycket koll.

Imorgon ska jag, Puppan och Linda springa Ankeborgs Tjejlopp. I propositionen står det så käckt Naturligtvis INGEN TIDTAGNING, alla springer, joggar eller går i egen takt. Såna uppmaningar retar gallfeber på mig, det är väl en sak att man vill poängtera att det är ett lopp för alla oavsett konditionsnivå, men man behöver ju inte uttrycka det som att kvinnor skulle vara helt oförmögna att klara av ett tävlingsmoment.

Jag HADE tänkt springa. Men i syfte att skona min inflammerade fot har jag nu överbelastat den andra med påföljd att Hallux Valgus från helvetet har berikat mitt liv, så att varje steg känns som att få en gammal rostig spik intryckt i stortån. Dessutom fick jag världens största vattenblåsa under lilltån på samma fot, som ett vackert litet minne från Göteborgsvarvet. Denna blåsa har nu omvandlats till ett gigantiskt, rätt så oaptitligt och slemmigt köttsår som svider något rent DJÄVULSKT så fort tån anbringas mot någon form av yta och som spricker upp så fort jag rör mig fortare än extremt snigeltempo. Det är nästan så att det är skönt att trampa med den fot som bara har "en rejäl inflammation". Så nu vet jag bokstavligt talat inte vilket ben jag ska stå eller halta omkring på, så jag får väl anamma det där med att gå loppet i egen takt. Adrian (2 månader) får bli mitt förkläde. Barnbarn är fina grejer när man ska leva som svartpensionär.

Anden är stark, men vad i helvete har hänt med köttet? Ska det behöva vara så här? Va? Va? Va?

Its like a band tightening around my head

Jag gillar hundar. Eller djur överhuvudtaget, men nu var det hundar det skulle handla om. Hundraser, eller närmare bestämt kamphundar. Nej, det här är inget surt inlägg som handlar om att folk inte borde ha kamphundar, eller ett surt kontrainlägg som handlar om att folk som klagar på kamphundar inte fattar någonting. Det här är mycket allvarligare än så, nämligen hur farao man ska kunna skilja de olika raserna åt.

Förr använde jag ordet "pitbull" lite slött som en synonym för kamphund i största allmänhet, men nu har jag insett att det är mer invecklat än så. Om jag har förstått det hela rätt så finns det pitbull, fast det är ingen ras (i Sverige) utan det används som en beteckning för en blandras mellan en "kamphund" (oklart vilken) och i princip vad som helst, och de kan därför följdaktligen även se ut lite hur som helst. Men i Amerika däremot är det en godkänd ras, American Pitbullterrier, men rasstandarden verkar vara minst sagt rymlig så den verkar fortfarande kunna se ut lite hur som helst. Sedan finns det bullterrier, som ser ut lite som små glada grisar. Och så finns det Staffordshire bullterrier, som är små och liksom fyrkantiga och inte så grislika. Och slutligen finns det American Staffordshire Terrier, som är större och känns lite okaraktäristiska, eller åtminstone känner inte jag att jag direkt kan peka ut någon när jag möter den.

Och jag bara undrar varför de inte kan heta något mindre snarlikt? Det här känns ju för fan helt omöjligt att hålla ordning på, men skam den som ger sig. När jag läste biologi skulle vi lära oss 50 olika fiskar och jag och min kompis lade upp den numera snudd på världsberömda strategin "en fisk om dagen". Jag lärde mig pirål och havsnejonöga, vilka råkar återfinnas på sidan 1 och 2 i fiskboken. Sedan sprack strategin av lite oklara skäl, men lyckligtvis blev fiskkursen inställd så vi slapp stå där med skammen på tentan. Till och med Jesus hade klarat det bättre.

Men strategin borde nog prövas igen, känner jag. En kamphund om dagen, hur svårt kan det vara?

Sony Djävla Walkman del 2

Idag ringde jag till OnOff och klagade på min produkt. De bara: Men det är nog ett mjukvarufel, prova att gå in på Sonys hemsida och ladda ner en nyare mjukvara. Och jag bara: Men batteriet laddar ju ur på ingen tid alls, det kan väl ändå inte vara ett mjukvarufel? Men snäll som jag är lovade jag att ändå göra ett försök. Det har jag gjort nu, fast var på Sonys hemsida den helande mjukvaran finns är fortfarande höljt i dunkel. Och vadå mjukvara, jag vill lämna min mp3-spelare på en VERKSTAD. Till erfarna människor med oljiga nävar som heter typ Rolf och Bengt, som dricker termoskaffe med kanske några droppar starkt i, men som kan skruva isär och LAGA saker. Jag vill inte ladda ner något fjantigt hittepå bara för att försäljarna på OnOff har lärt sig att det är det enklaste sättet att bli av med folk som klagar på, åtminstone för stunden.

Sanna mina ord, det var bättre förr. Imorgon ska jag åka till OnOff och terrorisera dom. Och ve den som föreslår att jag ska "uppdatera mjukvaran". De ska få FAN för det.  

Sony Djävla Walkman

För några månader sedan skaffade jag en Sony Walkman, vilket inte känns som världens bästa köp. När man betalar närmare tusen spänn för en mp3-spelare inbillar man ju sig att man ska få någon form av kvalitet. Valuta för pengarna så att säga. Men i helvete. Bortsett från att den börjar om från låt 1 varje gång jag startar så går det inte att göra låtlistor. Eller, det går jättebra att göra låtlistor i mediaspelaren och det går jättebra att exportera dom, men att sedan plocka fram låtlistan i Sony Ponny Walkman är helt omöjligt. Men jag har överlistat den fan och har skapat mappar på olika teman istället. Det funkar ju, men det stör mig enormt att det inte bara kan FUNGERA som det är tänkt utan att man måste hitta på såna här MacGyveraktiga lösningar.

Droppen kom i lördags när jag stod i startfållan till Göteborgsvarvet och Sony Ponny Walkman bara tvärdog. Eller displayen lyste förtroendeingivande och meddelade att den spelade Holiday med Green Day, men det hördes inte ett ljud. Jag trodde först det berodde på att jag hällt en flaska vatten över mig i avsvalkande syfte, och tänkte att det hade blivit någon slags kortslutning eller så. Det var inte mycket mer att göra än att bita ihop och springa sina sura djävla 21097,5 meter utan musik. Vilket nästan är tortyr bara det, eftersom jag är sjukt beroende av att ha musik när jag springer.

Sony Ponny spontanuppstod från de döda senare samma kväll när jag lämnat av Stefan i Vinslöv och alltså inte längre hade någon underhållning. Då fungerade den perfekt, och jag trodde att fukten-eller-vad-det-nu-var väl hade avdunstat eller så. Men i morse gick den inte ens att starta. Jag tänkte att den väl hade laddat ur sig. Fast den var fulladdad i lördags och går ner i standbyläge på nolltid så fort man ingenting gör. Men men. Jag stoppade i laddaren och gick till jobbet. När jag kom hem fungerade den finfint och jag gick ut på en promenad. När jag promenerat en kvart blev det tvärtyst igen. När jag kom hem testade jag ett annat par hörlurar med samma resultat. Jag provade att reset:a. Då slocknade den och ville inte alls. Jag satte i laddaren och då valde den att blänga på mig. Ljudlöst. Då blev jag sur på allvar och förklarade krig mot detta djävla måndagsexemplar. 

Så i morgon ska OnOff få en liten påringning. To be continued, som det heter.