I onsdags var jag hos idrottsskadespecialisten och fick min dom. Löpförbud. I minst en månad. Och jag bara, jaha, men jag kan väl promenera? Det fick jag inte heller. Eller möjligen korta sträckor och på mjukt underlag. Vad jag får och ska göra är att cykla och simma. Det finns två saker här i världen som jag tycker är skittråkiga. Och det är att cykla och simma. Eller cykel är ett helt okej transportmedel, men att cykla omkring helt planlöst bara för att, känns ju sådär. Dessutom känns det som att man måste cykla i TIMMAR för att nå samma effekt som ett löppass. Och vatten är verkligen inte mitt element och simma är DÖDEN. Jag kan för övrigt knappt simma. Jag har gått i simskola och fuskat när jag tog järnmärket. Vattnet i min småländska barndoms insjö hade ett rikligt innehåll av humussyror, så man kunde gå på botten större delen av de 50 meterna utan att det syntes från land.
Vidare producerades ett stående förbud mot flipflopptofflor. Nu tycker jag att flipflopptofflor är en helt ovärdig fotbeklädnad, så det gjorde inte mig någonting. Högklackat, föreslog jag som ett alternativ, och sedan skrattade vi båda opassande länge åt den helt orimliga tanken. Jag har aldrig ägt ett par högklackade skor i hela mitt liv. Jag har sett att Kajsa Anka har någon slags pumps, men tanken är ju helt orimlig om ni frågar mig. Walt Disney kan inte ha haft mycket koll.
Imorgon ska jag, Puppan och Linda springa Ankeborgs Tjejlopp. I propositionen står det så käckt Naturligtvis INGEN TIDTAGNING, alla springer, joggar eller går i egen takt. Såna uppmaningar retar gallfeber på mig, det är väl en sak att man vill poängtera att det är ett lopp för alla oavsett konditionsnivå, men man behöver ju inte uttrycka det som att kvinnor skulle vara helt oförmögna att klara av ett tävlingsmoment.
Jag HADE tänkt springa. Men i syfte att skona min inflammerade fot har jag nu överbelastat den andra med påföljd att Hallux Valgus från helvetet har berikat mitt liv, så att varje steg känns som att få en gammal rostig spik intryckt i stortån. Dessutom fick jag världens största vattenblåsa under lilltån på samma fot, som ett vackert litet minne från Göteborgsvarvet. Denna blåsa har nu omvandlats till ett gigantiskt, rätt så oaptitligt och slemmigt köttsår som svider något rent DJÄVULSKT så fort tån anbringas mot någon form av yta och som spricker upp så fort jag rör mig fortare än extremt snigeltempo. Det är nästan så att det är skönt att trampa med den fot som bara har "en rejäl inflammation". Så nu vet jag bokstavligt talat inte vilket ben jag ska stå eller halta omkring på, så jag får väl anamma det där med att gå loppet i egen takt. Adrian (2 månader) får bli mitt förkläde. Barnbarn är fina grejer när man ska leva som svartpensionär.
Anden är stark, men vad i helvete har hänt med köttet? Ska det behöva vara så här? Va? Va? Va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar