Låt den rätte komma in

Ja, så fick jag till slut ÄNTLIGEN se Låt den rätte komma in, som jag väntat på i ungefär femhundra miljoner år. Hela Bio Rio i Tomelilla var fullsatt. Alla fem raderna. Salongen var storleksordning mitt vardagsrum, men lutade mer än Kinnarps Arena, för er som någon gång vågat livet i HV71:s hemma-arena. Lyhört var det också. I tysta sekvenser av filmen kunde man höra när personalen pratade om vad de skulle göra i helgen genom väggen.

Jag är lite besviken. Så går det när man har skyhöga förväntningar på en film som bygger på en av de bästa böcker man läst på år och dar. Det blir aldrig lika bra. Fast man hoppas ju alltid, för det finns ju undantag (Nyckeln till frihet är en av dem). Låt den rätte komma in var bra, men inte SÅ himla bra som det har stått i alla recensioner. Hade man inte läst boken var vissa bitar dessutom ganska obegripliga. Och MÅSTE man gå omkring med snor respektive blod i hela ansiktet som om det vore helt normalt? När man är 12 år borde man verkligen ha lärt sig elementär hygien. Även vampyrer. SPECIELLT vampyrer, om de vill verka som vanliga människor. Fast bortsett från det var det en mycket estetiskt tilltalande film. Så estetiskt tilltalande att jag är beredd att förlåta ganska mycket. Men inte allt.

Och vad är det med folk som får dem att fara upp ur biofåtöljerna som skjutna ur kanoner så fort ljuset tänds? Är det belagt med dödsstraff att sitta kvar och läsa eftertexterna? Man skulle kunna tro det, för det tog nog inte mer än tio sekunder innan vi var ensamma i salongen. Och innan eftertexterna ens rullat färdigt kom personalen in och började helt demonstrativt dammsuga.

Det är inte så lätt att koncentrera sig på vad det står i eftertexterna när en motor dånar och popcorn smattrar i dammsugarslangen mindre än en halvmeter från en. Det var nästan så att jag önskade att biopersonalen också var vampyrer, så att de hade varit tvungna att bli inbjudna för att kunna gå in i rummet. Men man kan ju inte få allt här i världen.

Sexblogg, in your dreams

Det finns uppenbarligen folk som går igång på att blogga om sitt sexliv, och visst, folk får väl skriva vad fan de vill i sina bloggar. Fast jag förstår inte riktigt hur man kan finna något nöje i att skriva inlägg efter inlägg där man på en detaljnivå som närmast motsvaras av gynekologiska undersökningar beskriver hur man knullar som om det inte fanns någon morgondag. Det känns som att det mest är hittepå och önsketänkande, men man har ju ingen aning om vad som händer i andras sängar. Och vid närmare eftertanke tror jag faktiskt inte jag vill veta det heller. Det känns lite som att jag är SIS (Sist I Sverige) med att INTE gå omkring hela dagarna och fantisera om porrfilm och analsex och partnerbyten och trekanter och fyrkanter och sex i de mest varierande geometriska former, men det är väl smällar man får ta. 

 

Men i alla fall. Nu är det några pellejönsar som har startat en blogg som ska handla om hur de avstår från sex i 40 dygn. Återigen, folk får väl blogga om vad fan de vill. Men hela den grejen verkar ju alldeles otroligt poänglös. Ungefär som att handla hem en massa mat som man på förhand bestämt att man inte ska äta upp. Och sedan blogga som en djävul om hur man till exempel låter bli att äta en tallrik kalaspuffar eller ett knäckebröd med ost och paprika. Vad är meningen med det?

Uppenbarligen är det någonting väldigt fundamentalt som jag har missat. Eller? 

Wake up in the morning

Igår tittade jag på filmen En kärlekshistoria, svensk mopedfilm från 1970. Jag är inte så säker på om det tidigare har funnits en genre som heter "mopedfilm", men nu finns det i alla fall det. Det har jag bestämt, för det var i stort sett hela handlingen i En kärlekshistoria. Tuffa men samtidigt känsliga killar som körde moped. I damm och grus och i motljus, och de blossade tufft på sina på cigaretter och spanade efter brudar och sa inte särskilt mycket. Brudarna sa inte heller så mycket. Det var överhuvudtaget väldigt lite dialog. Och så var det en förfärlig massa människor som alla verkade vara släkt med varandra på ett alldeles obegripligt sätt. Och den äldre generationen var dystra och labila och nästan lite ondskefulla, medan de unga körde moped och rökte John Silver och var lite mer uppåt.

Ja, det var väl i stort sett alltihop, och jag vet inte om jag är precis dödsimponerad.

Men imorgon ska jag förhoppningsvis gå på vampyrfilm. I Tomelilla. Kristianstad, den mytomspunna så kallade filmstaden, väljer ju av någon outgrundlig anledning att visa spöket Laban istället för Låt den rätte komma in. Den som bestämt detta borde fan få en hel jävla trilogi med mopedfilmer uppkörda i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen. Det vore ett lämpligt straff.

Dont shoot yourself. Dont shoot each other. And especially... dont shoot me

Helgen bjöd även på samkväm hemma hos kamrat Håkan, och kvällens minsta gemensamma nämnare var "videovåld". Alltså såg vi Planet Terror. En film med rikliga inslag av i stort sett alla tänkbara kroppsvätskor och samt mängder med ond bråd död.

Hela filmen var outstanding, men det här tyckte jag var bäst: 

((((((SPOILER-VARNING!))))))

Jo, det var en fd gogo-dansös som tvingades amputera ena benet och hennes (typ) kille kom till sjukhuset och det var minsann inget dalt, han bara hetsade henne att hon skulle med och hjälpa till i kampen mot ondskan, han bara "kom igen nu så går vi" och hon bara "men jag har ju inget BEN" och han bröt av ett BORDSBEN och smackade fast på benstumpen och så gick han bara helt kallt och startade bilen och hon fick halta med bäst hon kunde. Det var inga sura miner där inte, och sedan råkade bordsbenet brytas av i stridens hetta och killen bara "I’ve made you something", och så monterar han fast en stor jäkla KULSPRUTA som ersättare för bordsbenet. Så hon behövde bara lyfta på benet och snurra runt och avfyra, och vips hade hon tagit kål på minst 10 "sickos". Och blod och var och slem och andra odefinierade organiska vätskor bubblade och flöt i strida strömmar och "sickos" zombiehasade sig fram och hotade att ta över hela världen, men det fanns ändå tid för het och passionerad älskog. Ja, fast det var innan hon fick en kulspruta till benprotes i och för sig. Sedan var det slut med sådant trams.  

Man kan ju inte annat än att älska en sådan film.

One part brave, three parts fool

Det har tittats på film i helgen. När man nu blir snuvad på högklassig vampyrfilm för att Kristianstads jävla bio väljer att visa spöket jävla Laban istället för Låt den rätte komma in, då får man ta saken i egna händer. Eller nåt.

Vi tittade bland annat på Eragon. Som mest av allt kändes som ett mycket dåligt plagiat på Sagan om ringen-filmerna, så det kanske inte så konstigt att den hade hamnat i reakorgen hos Videomix/Hemmakväll. Och det var kanske tur att den bara kostade sådär 29 kronor. För den var förutsägbar, klyschig och på gränsen till pekoral. Och då är jag ändå lite förtjust i halvtaskiga B-filmer, men ändå. Se den INTE, är mitt råd.

Dessutom var alla skådespelarna så löjligt lika andra människor. Den gamle drakryttaren Brom var en exakt kopia av min mattelärare på Komvux, Murtagh, han-som-var-son-till-förrädaren-men-som-själv-var-god, såg ut som Robinson-Robban, och den onde Durza påminde mest av allt om någon sångare i ett valfritt finskt hårdrocksband. 

Så när Brom säger It is your fate to be a Dragon Rider, och man mer förväntar sig någonting om Pythagoras’ sats. Eller när Murtagh ska leda Eragon till de andra goda människorna som gömde sig i bergen, och de lika gärna kunde vara på väg till örådet på Tenga. Eller när Durza väser ur sig förbannelser och trollformler på löpande band, och man mest av allt tror han ska brista ut i Hard Rock Hallelujah.

Då är det faktiskt inte så himla lätt att ta en film på allvar.

Min hjärna är varm, men fingrarna stela

Ni vet den här reklamen med hon som inte har en tanke på att frosta av frysen. Såna tankar har jag haft. Ganska länge. För min frys frostar nämligen inte av sig själv, till skillnad mot den i reklamen. Men den har haft vissa behov av avfrostning. Inte så lite heller. Den har mer påmint om ishotellet i Jukkasjärvi än en frys.

Men nu jävlar fick det ske. Så nu jävlar har jag alltså tillbringat fredagskvällen med att frosta av frysen. 

Antal rockn'rollpoäng: 0 st.

Jag hatar spöket jävla Laban

Eftersom jag INTE tillhör den förkrossande majoritet som tycker att film är bäst på The Pirate Bay utan mycket väl kan tänka mig att betala för att gå på bio, och eftersom jag gillar skräckfilm sådär i största allmänhet och dessutom tycker att John Ajvide Lindqvists böcker är synnerligen trevliga, så har jag väntat på Sverigepremiären på  Låt den rätte komma in i ungefär trehundra miljoner år, i runda slängar. Och idag är det dags.

Trodde jag, alltså.

Men på Kristianstads bio finns inte en vampyrfilm så långt ögat kan nå. Istället har man premiär på Lilla Spöket Laban - världens snällaste spöke. Jamen tack så jävla mycket för det. Jag HATAR allt som Inger och Lasse Sandberg någonsin gjort så mycket att det inte finns en rimlig jämförelse, men nu är jag ju lyckligtvis vuxen och kan välja bort psykproduktioner från HELVETET.
 
Men att snuva mig på vampyrfilm på bio till förmån för en klump ektoplasma från 70-talet, det är fan mer än vad jag kan stå ut med. Det är nästan så att jag har lust att börja ladda ner film i ren protest. Hör ni det, Kosmojävlarama eller SF eller Svenska Bio eller vem det nu är som bestämmer programutbudet?