Run for the hills, were both sinners and saints

Nu jävlar är det dags för Tjejmilen. Eller det är ju inte förrän på söndag, men Jenny och jag ska ha lyxhelg och åka upp redan i morgon. Bo på hotell, äta gigantiska hotellfrukostar och -middagar, och sedan avsluta helgen med att springa. Hur nu det ska gå. Jag har ju nageltrång från helvetet, samt sår under hälarna och har de senaste dagarna setts linka fram i ungefär samma hastighet som ett genomsnittligt Luciatåg. Jenny har världens rethosta och måste dopa sig för att få sova om nätterna. Ingen av oss har kunnat träna på cirka tusen år, men det kan inte hjälpas. Starta ska vi i alla fall göra, och i mål kommer man alltid. På ett eller annat sätt. Dessutom bistår världens bästa bror (dvs min) med all Stockholmslogistik och annat praktiskt, från hämtning på hotellet till väskhållning och pepp under och efter loppet samt dusch och fika och skjuts till tåget efteråt. Vi behöver inte göra något mer än att springa en mil.

Nu har jag i alla fall packat, eftersom vi sticker direkt från jobbet imorgon. Packningen liknar mest av allt en förbandslåda. Plåster, kompresser, skumgummi, sporttejp. Och så har jag gjort LÅTLISTAN till min mp3-spelare, som är det viktigaste av allt. Den här gången blir det mycket The Men They Couldn't Hang blandat med Die Toten Hosen och Lars Winnerbäck. Samt Iron Maidens Hallowed Be Thy Name, som är med på alla låtlistor jag gör.

I morgon ska vi sluta tidigare från jobbet och äta lunch på Subway innan tåget går. Lyxigare än så kan ju inte en helg börja.

Haitiskt ordspråk

Om arbete vore så fint och förädlande som det påstås, så hade säkerligen dom rika lagt beslag på allt arbete för längesen.

Side by side

Korridorssnack:

Muoi: Finns det inget ord för unga killar som gillar äldre kvinnor? Om det är gamla som gillar barn så heter det ju pedofil, men vad heter det när det är unga som gillar gamla?
Björn: Nekrofil!

Kittla aldrig den drake som sover

Nästan alla jag känner är helt besatta av Harry Potter. Vuxna människor. Det är ju inte riktigt klokt har jag hävdat, och helt enkelt vägrat befatta mig med den beskäftige lille gossen. Det är nästan så att jag har velat vägra befatta mig med de här människorna också, men då skulle bekantskapskretsen decimeras med nästan 100 %. Och det vore kanske att ta i. 

Jag bad Lotten avslöja hur den sista boken slutar ("Kom igen nu, säg om han dör! Du kan berätta allt, jag kommer aldrig att varken läsa böckerna eller se filmerna"). Fast jag har glömt hur det slutade. Jag minns inte ens om han dör eller ej. I ungefär fem minuter satt jag inne med information om den där lille trollungens öde, men sedan raderades den till förmån för något bättre värdelöst vetande.  

Nu har min pojkvän tvingat mig att se Harry Potter och de vises sten. Eller det var ju inte som att jag skulle bli tvungen att sova i hönshuset om jag råkade blinka under tiden, men snudd på. Eller om sanningen ska fram var jag väl inte direkt nödbedd. Och jag får väl till och med erkänna att den var rätt så okej, till och med bättre än jag trodde. Även om storyn var rätt så förutsägbar och Harry ser så satans präktig ut att man får lust att klippa till honom emellanåt. Men det kan han kanske inte hjälpa. Hur han ser ut alltså.

Mitt kritiska filmöga registrerade följande:

1. Om det nu var så satans hemligt när de skulle lämna baby-Harry där på trappan så att de tassade omkring och till och med släckte gatubelysningen, varför stod de då och snackade i tusen år precis utanför ytterdörren i ett villakvarter? Vem som helst som inte var död skulle ju ha vaknat av detta.
2. Om nu Harrys släktingar tyckte det var en sådan börda att ha hand om honom, borde de inte bli själaglada över att han blivit antagen vid Hogwarts? Typ, borde de inte ge honom hans brev istället för att elda upp dem?
3. Och var det inte väldigt taskigt av de där på Hogwarts att låta Harry bo i misär under en trappa hos sina hillbilly-släktingar? Det var ju skitelakt av dem. När de nu var så djävla måna om honom för övrigt.
4. Om man har en trolleriskola, kan man liksom inte bara trolla dit eleverna då? Varför allt detta ståhej med packning och hemliga perronger och springa genom väggar? Kan de inte fixa det lite smidigare?
5. Systemet med sorteringshatten var ju helt saktfärdigt. Det måste ju ha tagit hundra år att placera ut ungarna i olika elevhem.
6. Och den här stackars Hagrid...kunde han inte fått behålla något enda litet djur? Det hade väl inte behövt vara en drake, men en kattunge? En guldfisk? Det kunde han väl själv ha trollat fram, för Guds skull.
7. Hagrid var för övrigt väldigt lik Hurley i tv-serien Lost.
8. Borde inte Harry med sällskap dö en ytterst plågsam död nu, eftersom de rantat omkring i korridoren på tredje våningen?
9. Och slutligen, om man nu går på skola för att lära sig trolla, varför i helvete får man inte trolla någon annanstans än där då?

Har man nu tagit fan i båten blir man väl så illa tvungen att se alla dom andra filmerna också. Hur många finns det egentligen, en miljon? Det verkar som om hösten är räddad.

Freewheel burning

Nu ska en del vägar få nya hastighetsbegränsningar. För mig personligen har det väldigt liten praktisk betydelse eftersom jag a. inte kör bil särskilt ofta, och b. alltid ser till att vara ute i så god tid att jag inte behöver ha bråttom. Men för andra, till exempel Aftonbladets trafikreporter Robert Collin, är det en mycket allvarlig fråga. Vi har blivit lurade, hävdar han upprört i en artikel i aftonbladet.se. Någon har tydligen lovat att det ska vara 130 på motorvägar, och så blev det bara 120. Snopet. Nästan som i Sagan om Mäster Skräddare, ni vet han med "det bidde ingen rock, det bidde ett par byxor, men de är färdiga på lördag". Man kan ju tycka att 10 km hit eller dit inte skulle spela någon djävla roll, men uppenbarligen har jag missat något fundamentalt.

Praktiskt taget hela Europa kör fortare, skriver Robert Collin med tangentbordet genomsyrat av bitterhet. Att kunna köra lika fort som tyskarna är viktigare än miljön och trafiksäkerheten, skriver han inte, men det står mellan raderna. Alla borde förstå vad det gör för konkurrensen inom Europa när våra grannar söderut bokstavligen kör ifrån oss, skriver han också.

Näe Robert Collin, jag förstår faktiskt inte det. Vad är det egentligen vi konkurrerar med resten av Europa? Det land som har flest 130-skyltar vinner? Eller är det "marknaden", detta mytomspunna väsen, som susar förbi på autobahn medan vi tröga svenskar puttrar i högerfilen, nedtyngda av 30-skyltar och miljötänk?

Och framför allt: Vart ska vi, och varför har alla så förbannat bråttom dit?

Then the sands will roll out a carpet of gold for your weary toes to be a-touchin

Som alla vet, eller åtminstone borde känna till, så dängde jag min stortå i Göta Älvbron i samband med Göteborgsvarvet i maj. Nageln har sedan dess varit både blå och svart och för några veckor sedan valde den att lämna mig. Jag har tappat en miljon naglar i mina dagar, så den var varken sörjd eller saknad. Men den nya nageln som växer ut är däremot helt ondskefull. Den växer inte alls som naglar i allmänhet utan den gräver sig liksom ner i köttet istället, och den har nu orsakat en variant av nageltrång från helvetet. Själva nageln är bara några millimeter lång, men den växer ju hela tiden, fast åt fel håll, och det gör djävulusiskt ont kan jag berätta för den som inte har fantasi nog att föreställa sig detta av egen kraft.

På inrådan av min privata sjukvårdsupplysning (Barbie) ringde jag min vårdcentral för att tala ut, och jag blev rekommenderad att gå och visa min misär för distriktssköterskan. Så då gjorde jag det och fick träffa någon som nog var distriktssköterska på 1800-talet, för hon var fan helt senildement och verkade själv i stort behov av vård.

Hos distriktssköterskan, ett drama i en akt:

Distriktssköterskan (DS): Jaha, du hade visst något fel på foten?
Jag: Ja, jag har tappat en nagel och den nya nageln växer inåt istället, så det gör ont när tån stöter emot skon.
DS: Vem är din husläkare?
Jag: Cecilia.
DS: (antecknar på en lapp) Vilken fot är det?
Jag: Höger (tar av skon och visar upp min misär-stortå)
DS: Jaha, men den har du ju klippt av alldeles för långt. 
Jag: Men jag har inte klippt den! Jag har ju tappat nageln, det här är den nya som har vuxit ut under!
DS: Ja, just det ja. Jaha, jag vet inte...Hur ser den andra foten ut?
Jag (tar av den andra skon och visar min andra fot).
DS: Jaha...Nej, det är kanske bäst att doktorn tittar på det här. Vem är din husläkare?
Jag: Cecilia. 
DS (antecknar på lappen): Har du för trånga skor?
Jag: Nej, aldrig. Jag har de här hela tiden (pekar på mina magiska gymnastikskor med Kalle Anka-passform).
DS (helt allvarligt): Det är viktigt att man tar av dom ibland, så det inte blir för tätt.
Jag: Jo...jag har ju dom bara när jag är utomhus. Jag menade att jag inte använder några andra skor.
DS: Och du hade Christer som husläkare?
Jag: Nej, CECILIA!
DS: Ja just det ja. Nu är det ju lite köer, du kanske kan tänka dig att gå till någon annan också?
Jag (trött): Ja, det spelar ingen roll. 
DS: Ja, men då skickar vi en kallelse. 
Jag: Hej då.

Den kallelsen kan man nog se sig i månen efter, känns det som. Kan man inte ens hålla information som någon sagt för 10 sekunder sedan i huvudet så lär man väl inte vara förmögen till så mycket annat heller.

Nu har jag i alla fall tillverkat en enormt listig konstruktion bestående av sport-tejp och lite annat smått och gott från förbandslådan, som liksom drar bort huden från nagelns knivskarpa udd. Det gäller att inte stå handfallen när samhället vänder en ryggen.

Pigment Yellow

På de flesta arbetsplatser förekommer vissa former av brottslighet som är så allvarliga att det inte finns någon jämförbar straffskala. Att sno någons jättebra penna är exempel på den här typen av kriminella handlingar.

På mitt jobb heter den allvarligaste förbrytelsen "att gula ner". Detta för majoriteten av svenska folket förmodligen helt okända verb innebär att man spiller gult pigment någon annanstans än på sin egen arbetsbänk. Gult pigment är nämligen tillverkat i helvetet och går aldrig bort.
Om man har gulat ner allmänna utrymmen på jobbet kan man räkna med att hitta ett hästhuvud i sängen, alternativt en voodoodocka med knappnålar instuckna på mycket strategiska ställen. Skulle man drista sig att gula ner någon annans arbetsplats kan man lika gärna ta livet av sig med en gång.

Idag hade Björn gulat ner en diskbänk. Vi hotade först med att skicka honom till krigsförbrytartribunalen i Haag. Men eftersom han gett sig själv namnet Fläsk-Tarzan tidigare under dagen var det att betrakta som en förmildrande omständighet. Så vi bestämde oss för att låta nåd gå före rätt. För den här gången alltså.