Apelsinmannen

För ett tag sedan konstaterade jag ju att Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg inte alls var så bra som jag mindes den, men trots det har jag läst Apelsinmannen som ju alltså är den fristående fortsättningen. Detta är handlingen: 

Apelsinmannen kallades i pressen den mystiske person som figurerade i en lång rad av 50-talets skandalomsusade rättsprocesser. Namnet fick han för att ha bjudit den riksbekante pastor Kejne på förgiftade apelsiner, som omsider ledde till dennes död. Birgitta Stenberg kände Apelsinmannen och följde det egendomliga händelseförloppet.
Det var en tid då det cirkulerade uppjagade rykten om en homosexuell konspiration bland makthavarna i Sverige, då Vilhelm Moberg förgäves offrade år av arbete på att försöka ge offentlighet åt vad som skedde, då tidningsskriverierna kring Haijby, Kejne och Quensel var som hetast och mest förvirrande. En tid då Berzelii-kravallerna skakade stockholmarna, då avantgardeteatrarna och källarklubbarna växte fram i Gamla Stans gränder. 
Birgitta Stenberg vandrade in i den miljön för att träffa litteratörer och poeter och skriva en roman om det surrealistiska persongalleri hon fann där. Men de poetiska drömmarna skar sig snart och hon fann sig stå inför en högst påtaglig verklighet, fylld av politisk sprängstoff.

Jag läste också den här boken när jag var i 20-årsåldern och minns den som rätt bra, men liksom föregångaren hade den inte heller riktigt åldrats med värdighet tyckte jag. Min plan var att läsa-om alla Stenbergs böcker eller åtminstone de som står hemma i bokhyllan, men jag får väl se hur det blir med den saken. Den här boken får två rättsrötor av fem möjliga.