Har läst-om Veka livet av Anna Wahlgren lite parallellt med att jag läste Vinterbarn (oklart varför jag läser om förlossningar, borde jag inte istället läsa-om Babels hus med tanke på min sjukhusvistelse?). Detta är handlingen:
I början är de nummer: ettan, tvåan, trean, fyran, femman, nyförlösta kvinnor i en sjukhussal. Men en efter en lösgör de sig ur det tillfälliga kollektivet och far hem med sina nyfödda. En efter en får kontur, får liv. Anna Wahlgren har följt dem hem, hon berättar om deras första dag utanför sjukhuset, och ur denna enda dag frammanar hon småningom hela deras livssituation. Tillsammans utgör dessa skildringar något mer än enskilda öden: det blir en studie i äktenskapets, familjens, samvarons möjliga former – och de omöjliga, en vardagsberättelse som till sist vänds i hoppfullhet, i ett kärleksbudskap.
Jag både gillar och inte gillar den här boken. Tycker den är rätt hafsigt skriven och lite oklart vad som egentligen är syftet. Fast samtidigt är den ändå rätt intressant, och också ett tidsdokument. Den här boken får två spädbarn av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar