The time of my life

Igår hade jag ett snack med VD, en uppföljning på det möte vi hade för ett par veckor sedan. Allt föll väl ut (för min del alltså) och från och med i höst kommer PC att ansvara för att leda verksamhetens möten och driva de frågorna som behandlas där. Min uppgift blir fortsättningsvis att dokumentera samt bistå med sakkunskap där det krävs, och det gör jag ju redan så det är inga konstigheter. Det har bitvis varit väldigt tungt att BÅDE organisera och leda möten, driva frågor samt dokumentera och följa upp, speciellt när engagemanget hos andra ibland är minst sagt bristfälligt. Jag hoppas att det här blir bra, det kan väl i alla fall inte bli sämre (eller? man upphör i och för sig aldrig att förvånas). 

Efter jobbet åkte jag hem, powerwalkade med hundarna, städade i rasande fart för att kunna sitta ner och VILA en stund (orkade inte träna) innan det var dags att åka hem till K för möte i arbetsutskottet. Det gick bra och tog inte halva natten som våra möten brukar göra, utan jag var hemma vid 20-tiden. Min man berättade om en tävling han hört på radio där dom spelade intron till Niklas Strömstedt-låtar och där nästan ingen kunde svara på någonting. Frågade honom sedan om han visste vilken film den här låten var från och spelade Moxica and the horse från 1492 - Conquest of paradise. Gav lite ledtrådar: "det här är en film vi har sett tillsammans", "kompositören har också skrivit filmmusiken till en av dina absoluta favoritfilmer" och slutligen "det är en svart häst med i scenen där det här stycket spelas". Är det Arn, undrade han då. Hahaha. Visserligen har vi sett Arn tillsammans och visserligen är det en svart häst med i en scen, men han borde ha tagit det på Vangelis-soundet i kombination med favoritfilmen (Blade Runner, reds anm.). 

Har sovit hyfsat i natt, så känner mig energisk. Idag väntar jobb, jag ska också till kiropraktorn en sväng. Efter besöket i tisdags har jag, PEPPAR PEPPAR, känt lite mindre av den bråkande sätesmuskeln. Det tar inte emot på samma sätt längre när jag böjer mig fram och till exempel torkar av hundarnas tassar, vilket man ju ändå gör ett antal gånger per dag. Tråkigt då när det känns som att muskeln eller senan eller nerven eller vad FAN det nu är liksom är en decimeter kortare på vänster sida så att det stramar och gör ont över sittbenet. Känns gör det fortfarande, men inte lika mycket. Hoppas hoppas att det fortsätter försvinna, för det är otroligt tröttsamt. 

I eftermiddag ska jag ringa sjukhuset för att få veta när, var och hur jag ska infinna mig på måndag. Sen ska jag på drop in-ridning hade jag tänkt, och sen får det bli helg. Får inte glömma att ställa in någon form av autosvar på mailen, men vad skriver man. I am on sick leave låter ju jättekonstigt, men ja. Det är ju så det är.