One fist of iron, the other of steel

Jag skriver sällan om superallvarliga saker här i bloggen. Gränsen för det privata och personliga går väl  ungefär vid fikarummet på jobbet, vad jag kan raljera om där kan jag också skriva om här. Men nu ska jag göra ett undantag, för de senaste veckorna har jag på riktigt känt mig som att jag befunnit mig i dödsskuggans dal, och eftersom det sällan händer något superallvarligt i mitt liv så har jag saknat att kunna låta orden flöda fritt högt och lågt kring random händelser i mitt livs novell, eftersom jag inte riktigt har vetat vart den där stigen i dödsskuggans dal skulle bära mig (spoiler: det slutar bra). 

Det började någon gång i mitten eller slutet av november när jag upptäckte en knöl på ena sidan av halsen. Knölar som kommer från ingenstans och befinner sig på ställen där de inte ska vara känns inte alls bra, men enligt Google och 1177 så kunde det mycket väl bara vara en förstorad lymfkörtel, helt ofarligt, går över av sig själv. Fast det gjorde inte den här. Och inte heller hade jag haft någon infektion eller varit sjuk på ett sätt som skulle motivera en svullen lymfkörtel på det sätt som 1177 beskrev. 

Det går väl över, tänkte jag, försökte jag tänka för det var verkligen inte på ett speciellt rycka-sorglöst-på-axlarna-sätt, för är det något jag är LIVRÄDD för i denna värld så är det c-a-n-c-e-r. Men vad ska man göra? Bestämde någon gång runt Lucia att jag skulle skjuta problemet framför mig tills efter jul och nyår, så det gjorde jag. Eller försökte göra. Försökte att inte känna på Knölen, men såklart var jag där och fingrade ändå och ingenting förändrades (såklart) bara för att det blev nytt år. Knölen låg där  under huden strax under käkmuskeln och varslade om sig själv på ett sätt som inte alls kändes bra. 

Tog mig samman och ringde vårdcentralen med ett svagt hopp om att de skulle säga att herregud, sånt här ser vi tjugo gånger i veckan, det är helt ofarligt. Hade välkomnat att få en utskällning för att jag belastade vården i onödan som den inbillade sjuke, men så blev det verkligen inte.
Fick träffa en sköterska som inte kunde säga vad det var, utan hon tyckte att det skulle bokas en tid hos en läkare, så det gjorde hon. Det enda som var roligt med det var att han hette Doktor RAMADAN. Vet inte om det är ett vanligt namn eller har en annan betydelse också, men det känns ju lite som att någon svensk skulle heta Doktor Långfredag? Fick dock inte tillfälle att fråga honom (det hade jag nog inte heller vågat) för han blev sjuk, så jag fick gå till en annan doktor istället. 

Den nya doktorn hette något som inte gick att vare sig uttala eller lägga på minnet. Hon ställde tusen frågor på vilka jag ärligt svarade nej på alla och kände paranoian växa för jag förstod ju att allt syftade till att ringa in symptom på c-a-n-c-e-r.  Blev tittad i öronen med något instrument och fick också en spatel på tungan och fick säga AAAAAH på ett sätt som jag trodde man lämnat kvar på 50-talet, men icke. Jag måste kolla med med min handledare, sa Doktor Okänd sedan för alla läkare man träffar nuförtiden är ju cirka 12 år gamla, men det är väl bra att det finns en  backup någonstans i bakgrunden.

Backupen föreslog en provtagning som hette duga för att utesluta både det ena och det andra, så det var bara att lalla iväg till provtagningsavdelningen och sträcka fram armen. Det mest dramatiska som hände där var att den ställningen i vilken man ska lägga armen så att den ligger fint och stadigt när nålen sticks in, lossnade från sitt fäste och for i golvet med ett brak. Nålen for ur armen, blodet skvätte och sköterskan frågade hundra gånger om jag var okej innan de fick börja om. Nu är jag ju inte rädd för nålar och sprutor och sånt, så det var ingen fara med mig i det avseendet. Åtskilliga rör blod tappades ur mig och skickades iväg på analys. Ett par dagar senare kom provsvaren, allt var bra, det var till och med VÄLDIGT bra, betonade Doktor Okänd, men hon (och hennes handledare) tyckte ändå att en öron-näsa-hals-specialist skulle titta på det så jag skulle få en remiss dit. 

Fick därefter besöka sjukhuset för att träffa doktor CICEK som var ovan nämnda öron-näsa-hals-specialist. Han kände på Knölen, ställde ungefär samma frågor som Doktor Okänd inklusive spatel i halsen och AAAAAH:a (tydligen inte alls en 50-talsmetod), samt kompletterade med att jag fick göra en serie mycket ovärdiga grimaser för att kontrollera om ansiktsmotoriken var normal, plus att han närstuderade svalget genom att föra in en kamera i ena näsborren. Do NOT try this at home, för det var verkligen riktigt obehagligt. Allt såg i alla fall bra ut tyckte Doktor Cicek, hans gissning var att det var en godartad tumör i spottkörteln, men här  varken kunde eller skulle vi gissa någonting, så jag fick en remiss till skiktröntgen och en annan till universitetssjukhuset i Lund för ytterligare provtagning. 

Infann mig på skiktröntgen, fick kontrastvätska insprutat i blodet och fick sedan åka in och ut ur en tunnel, sedan fick jag gå hem och dricka 2 deciliter vätska i timmen för att hjälpa njurarna att bli av med kontrastvätskan.  Och ett par dagar senare fick jag ta mig till Lund och få en nål instucken i Knölen för att celler inuti den skulle sugas ut och analyseras av kunnigt folk som sedan skulle skicka resultatet till Doktor Cicek. Do not try this at home heller, det var inte jättebehagligt för man har ju rätt mycket nerver i den regionen (upptäckte jag), men det var å andra sidan inte värre än att gå till tandläkaren och putsa bort tandsten.
Redan samma eftermiddag ringde Doktor Cicek och hade svar, det var en godartad tumör i parotiskörteln (som en av spottkörtlarna heter, har jag nu lärt mig), alltså ingen cancer, INGEN CANCER, upprepade han, kanske på förekommen anledning eftersom jag rätt så frikostigt delade med mig av mina nojor/farhågor vid besöket. Nu ska den i alla fall opereras bort, ska få en tid "inom tre månader" och det kan jag verkligen leva med. 

Och vet ni vad? Allt ovanstående hände under loppet av 14 dagar, räknat från första besöket på vårdcentralen till telefonsamtalet från Doktor Cicek igår. FJORTON DAGAR? När jag först hörde "remiss till öron-näsa-hals" så trodde jag det skulle ta veckor, om inte månader, att ens få en tid. Samma med skiktröntgen, det lät väl också som något man skulle kunna få vänta riktigt länge på. Och efter den här finnålspunktionen så var jag inställd på att det nog skulle dröja i alla fall någon vecka på att få veta resultatet. Alltså vården, va? Så snabbt och proffsigt hanterat, och herregud vad jag i alla lägen har känt mig tagen på allvar och sedd och lyssnad på. Alla har varit så himla snälla, förstående, inkännande. Plus: Vad jag betalade? 200 kronor i patientavgift. Prisa Gud för skattesatserna säger jag bara. 

Så tacksam för allt att jag nästan vill brista ut i sång à la JAG VILL TACKA LIVET, SOM GETT MIG SÅ MYCKET (men det ska nog omvärlden skonas från). Nu känns det som att 2025 kan börja efter att ha stått på paus ett tag. Dags att trycka på PLAY.