The naked truth has an unmarked grave between the waves of your radio

Nu är den här, sista dagen innan julledigheten. Gårdagen inleddes lite sådär med att en i mitt team berättade att hen sökt nytt jobb och kommit så långt i processen att de nu tittade på referenser. Trist, men inte helt oväntat eftersom hen har aslångt till jobbet och är småbarnsförälder, så det var väl ändå bara en tidsfråga innan hen skulle börja titta sig omkring efter något som låg närmare. Blev uppringd av en HR-person och sa en massa snälla saker (som alla var 100 % sanna) och hoppas nu att hen får jobbet, för är den bollen väl satt i rullning så är det ju ändå bara en tidsfråga innan hen hittar något och hellre att det sker nu under lågsäsongen än att hen ska sluta och man ska börja rekrytera när det är som allra mest att göra (som fallet var med Jättebebiskollegan i somras). 

Var hos min sjukgymnast, förlåt fysioterapeut igår. Gick ju dit med två krämpor, dels min såkallade golfarmbåge och dels mina i mitt tycke stela knän. Armbågen har - peppar peppar - blivit lite bättre, tycker att jag nu kan göra vissa rörelser som tidigare gjorde ont men som nu inte längre gör det. Andra rörelser gör fortfarande ont, men fysioterapeuten varnade ju redan förra gången för att det skulle ta "minst 12 veckor" och jag är väl bara på vecka 4 så jag kör på med mitt rehabprogram och Rom byggdes ju inte på en dag osv. Det andra problemet är vi lite oense om, för fysioterapeuten tycker att jag har bra rörlighet,  "bättre än många andra" men då undrar jag lite vad han har för skröpliga personer som referensramar för jag kan ju varken sitta på knä eller sitta på huk som jag kunde göra innan jag fick artros. Klart jag fattar att man inte kan förvänta sig att ha en 25-årings fysik när man är 55 jordsnurr, men samtidigt kan man ju inte bara ge upp och sätta sig i en gungstol och börja virka. Det är ju ändå inga orimliga krav jag ställer, tycker jag. I alla fall så fick jag ju förra gången en stretchövning som jag skulle göra och den gjorde jag men då började jag få problem med att mitt högra knä började låsa sig. Inte när jag stretchade eller gick eller stod upp, utan när jag låg ner och skulle resa mig, då PANG så kändes det som att det satt ett stålband över knäskålen och ont som faan gjorde det när jag skulle försöka vricka loss mitt knä ur detta Satans grepp. Tyckte mig se ett samband, slutade med stretchen och låsningarna försvann, så det var väl något där som inte funkade som det skulle. Nu tyckte istället fysioterapeuten att jag skulle angripa problemet genom att börja träna med vikter, teorin var då att om knäna var vana vid att böjas med lite högre belastning så skulle det gå lättare att böja utan belastning sen. Jahapp, då testar vi väl det. Jag som annars skryter med att man absolut inte behöver en massa grejer för att träna hemma, det räcker så bra med den egna kroppsvikten och något gummiband, men nu står det plötsligt kettlebells och hantlar på inköpslistan. Måste se till att handla det snart, för det hade varit aspinsamt att komma typ i början av januari och verka vara urtypen för en som ska börja ett nytt liv efter nyår (och som sedan kroknar och återgår till soffläge cirka vecka 3). 

Idag väntar en lång dag där mötena krokar i varandra, hade egentligen tänkt jobba hemma i eftermiddag eftersom sista mötet inte är slut förrän klockan 16, men oklart om jag ens hinner hem tills när det börjar eftersom det har tryckts in en massa nya möten hela förmiddagen. AJA, den som lever får se. Nu ska jag välja julklapp, vi har fått ett presentkort på nån sån där gift card-sida från jobbet men det fanns över 2000 grejer att välja på så det kändes ju i det närmaste övermäktigt. I-landsproblemen radar verkligen upp sig här.