Har investerat i ett fördjävla coolt insynsskydd som ser ut lite som ett blyinfattat kyrkofönster. Problemet är dock att det är väldigt insynsskyddat så om jag sätter upp det så ser jag inte ut. Detta borde ju en normalintelligent person kunnat räkna ut på förhand, men jag tänkte väl att det skulle funka som ett sånt där fönster de har i förhörsrum på polisstationer där man kan se in men inte ut. Men - surprise surprise - det gjorde det alltså inte, och ibland har man ju faktiskt även lust att glo ut och se vad som händer eller åtminstone vad det är för väder utanför de fyra väggar inom vilka man dväljes från arla till särla. Få se om jag vänjer mig, det var ju inte som att jag kunde se ut när jag hade nedrullade persienner men dom kunde man ju åtminstone glutta igenom om/när nyfikenheten tog överhand. En kollega föreslog att jag skulle skära ut ett titthål i en av blommornas mitt, lite som jag föreställer sig att det gick till i DDR på den gamla goda tiden när allt var som det skulle (eller kanske inte).
Så gött att få detta gjort, för samtidigt måste man ju städa och organisera om lite på skrivbordet och har nu fått det så fint. Jag har ju binge-tittat på Varuhuset, eller förlåt, ägnat mig åt nostalgisk eskapism, och vad som slog mig var att alla hade så himla renstädade skrivbord däruppe på "direktionen" (bara ett sånt ord) på Öhmans varuhus. Sen slog det mig att ingen hade några datorer. Jo, de fanns men det var bara vid enstaka tillfällen dessa sågs användas till någon form av arbete som vi känner det, och då stod de på något sidobord någonstans, inte vid själva huvudskrivbordet där någon axelklaffskostymklädd person satt och bläddrade i sin Time Manager. När de inte stod vid drinkbordet och samtalade. Vet ej om det var vanligt förekommande i 80-talets ledningsgrupper att det fanns ett bord med glaskaraffer och flaskor med sherry och whisky som man kunde smutta på medan frågorna avhandlades och besluten fattades. Det är mitt starkaste* minne av Dallas: hur varje scen inleddes med att valfri medlem i familjen Ewing svepte in i vardagsrummet, väste I need a drink och sen stod de där och baltade med spritdrycker och is medan de strödde elaka kommenterar omkring sig. Om man har Varuhuset som enda referens hur det gick till på en arbetsplats på 80-talet så blir man med nutidens mått mätt lite chockad över dryckesvanorna. Inga konstigheter med att gå ner till personalmatsalen och ta ett glas vin på lunchen, ingen höjer på ögonbrynen när Bengt på lagret stärker sig med whisky som förvaras i skrivbordslådan utan det bemöts med överseende kommentarer i stil med men är du full nu igen? Till alla måltider dricker man saft, juice eller läsk (om det inte är vin eller sprit inblandat) och enda gången någon ses dricka vatten är när man skickar runt några flaskor Vichy Nouveau till de lite vekare typerna i ledningsgruppen. Det var tider det. Eller ja. Det var det väl kanske inte.
* Skulle snarare säga "mitt enda minne". Jag var cirka tolv år när Dallas började visas på Sveriges Television, som det hette på den tiden. Såg väl kanske max...fem (?) avsnitt, sedan blev det lockout och inga tv-program visades under en period och då föll jag liksom ur vanan att titta på tv. En bidragande orsak var gissningsvis också att jag var i den åldern att barnprogrammen började kännas för barnsliga medan vuxenprogrammen fortfarande var svintråkiga och det inte fanns några tv-program som riktade sig till ungdomar, och så kom den här lockouten som bröt den här dagliga rutinen att alla skulle samlas framför tv:n och sen tog det flera år innan jag aktivt tittade på tv igen. Minns inte så noga vad jag gjorde istället, men antar att jag läste och höll på med mina djur. Känns alltid som ett bättre val än Dallas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar