Jag hugger i sten

Just nu är livet JOBBIGT, det känns som att jag bara jobbar och trälar och aldrig är ledig. Håller på med ett evighetsprojekt på jobbet, det skulle ha varit klart för tusen år sedan men har av olika anledningar inte blivit det. Det är inte mitt fel, en del beror på pandemin och annat på att andra inte levererat, men det är jag som är huvudansvarig och det känns väl sådär även om jag inte har fått någon uttalad kritik utan alla är rätt så förstående. Men är man Duktig Flicka™ och van att överleverera så är man kanske inte helnöjd med att ens arbetsinsats i bästa fall kan räknas som medioker. Får väl jobba lite på att GOOD ENOUGH får duga här känner jag. 

Känns som att jag är lite trött på mitt jobb just nu, men det kanske inte är så konstigt egentligen med tanke på hur det har varit de senaste åren.  2020 har varit ett minst lika slitigt år. Vi har haft massor att göra, producerat all time high, men det har inte gått av sig själv om man säger så. En medarbetare i mitt team fick barn för ett par månader sedan och en annan är gravid och har varit enormt illamående och svag större delen av sommaren och hösten. Så det är ju inte som att jag har kunnat sitta och rulla tummarna och låta andra göra grovgörat (som ju fortfarande ska utföras av någon). Jag är ju förvisso van att jonglera med cirka tre heltidstjänsters arbetsuppgifter, men någonstans går ju även min gräns för vad jag tycker är "en utmaning att ro i land" och någon gång får man väl ändå sätta ner foten och säga ifrån. Det har jag förvisso gjort, men samtidigt är det uppgifter som helt enkelt bara måste lösas av "någon" och när folk måste stanna hemma så fort de har minsta lilla känning av någonting som skulle kunna bli en förkylning så är det ju som det är. Bää. Obs, TYCKER verkligen att folk ska stanna hemma, jag förespråkar verkligen inte att man ska gå till jobbet när man känner sig sjuk "i dessa tider". Men det blir problematiskt för mig som måste jobba röven av mig för att vår avdelning ska kunna leverera det som måste levereras varje dag, det är liksom hela tiden brandsläckning på bekostnad av det långsiktiga och strategiska arbetet som jag egentligen ska jobba med. 

Häromdagen gick jag till och med in på Platsbanken och sonderade terrängen lite, men nja, det fanns väl inte direkt något som kändes sådär enormt lockande så jag blir nog vid min läst ett tag till. Man vet vad man har men inte vad man får, osv. Det är väl bara att bita ihop och se fram mot julledigheten samt tänka att på mitt jobb (som har lågsäsong på vintern) är det ALDRIG något problem med att vara långledig på julen. Och att det faktiskt bara är cirka sex veckor dit? Helt G-A-L-E-T-!, hur gick detta till? Det här året har gått i raketfart, men när man pratar om saker som hände i våras känns det som att det lika gärna kunde ha varit tre år sedan. 

Inte vet man hur det blir med julen i år heller. Får man vara frisk? Ska man fira? Vi har ju aldrig haft några såna där bombastiska Fanny-och-Alexander-tillställningar, men barn och barnbarn vill man väl ändå träffa en liten stund, känner jag. Å andra sidan är vi, som alltså inte har några direkta traditioner att hänga upp vårt firande på, extremt flexibla så det löser sig väl på ett eller annat sätt om man bara får träffas och under förutsättning att alla är friska. Vi får väl se vad Corona säger om den saken.