Söndagens projekt var att städa vaktelburarna och ändra om i vaktelgrupperna. Tre grupper skulle bli två för de äldsta hönorna kommer ju inte att leva i evighet och den nya gruppen kycklingar som kläcktes i juni behövde sorteras, plus att den näst nyaste gruppen fortfarande består av tuppen Anders plus hans syrror. Tanken var att tuppen Batman skulle få ta över Anders' syrror och Anders skulle få ta över Batmans fruar. Tänkte dock om då det visade sig att den snyggaste individen i den nya gruppen var en tupp. Han är liksom gyllene i färgen, och vi döpte honom till Kvicken (efter den gyllene kvicken i Harry Potter) och beslöt att han skulle få ersätta tuppen Anders eftersom Anders har visat sig vara rätt så brutal mot sina hönor, särskilt en som han är på hela tiden och som aldrig får en lugn stund. Batman är så gudasnäll och liksom försynt, aldrig att man ser honom jaga efter och härja och aldrig att en höna i hans flock har tappat så mycket som en fjäder under parningen. Av tolv ägg så var tolv befruktade i senaste kläcket så nog gör han sitt jobb ändå.
Nu är det ju så trist att Kvicken är Batmans son och någon av de gamla är ju hans mamma och det enda som var bra med Anders var ju att han inte är släkt med någon. Han var förvisso stor och snygg också, men elaka tuppar göre sig faktiskt icke besvär. Det sägs ju att fåglar inte är så känsliga för inavel, men jag har ändå velat ha obesläktade grupper. Men det löser sig väl när de gamla kastar in handduken. Vi har haft dom i två och ett halvt år (och det var oklart hur gamla de var när vi fick dom, fast jag tror inte de var jättegamla), men det är ändå snudd på pensionsmässigt i vaktelvärlden så jag tror det löser sig med naturlig avgång så att säga.
Blev lite drama när vi höll på och sorterade, för en slet sig och sprang iväg. Djävlar vad den var snabb och djävlar vad bra den kunde flyga! Det var nära att den tog sig in till grannarna och det var nog det sista den hade gjort i såna fall för deras hund var ute, men som väl var fick min man tag i den. Sedan stod vi och pratade en stund med grannarna över staketet, och då flaxade den väl iväg igen! Ny dramatik, men det slutade bra den här gången också.
Ja, så var det dags att säga hej då till tuppen Anders och fem andra tuppar i den senaste gruppen. TYVÄRR visade det sig att en av dom var en höna. Vaktlar kan ha könsvisande färger, men mina har det inte så man får könsbestämma dom genom att klämma dom i röven. Är det en tupp så kommer det ut vitt skum. Nu är det ju dessvärre så att det kan skumma om en höna om hon är nyligen påsatt och så var fallet med en igår. Tuppar har också som en knöl ovanför kloaken, men den är inte alltid jättetydlig och jag har aldrig haft fel innan när jag har könsbestämt med klämma-dom-i-röven-metoden (heter förmodligen något snitsigare?). Men nu har jag lärt mig den hårda vägen att det kan vara värt att vara lite mer noggrann. Blev lite chockad när jag stod och tog ur tupparna och så hittade jag ett ägg bland inälvorna? Aja, så kan det gå.
Sedan var det KAOZ i Batmans grupp för de nya hönorna (Anders' syrror plus Kvickens syrror) var bara måttligt imponerade av varandras närvaro, men det lugnar sig väl förhoppningsvis. Kvicken fick flytta in till Batmans f d proffsfruar, och han höll en synnerligen låg profil.
Plymouth Rock-tupparna är snart fem månader gamla och de har fortfarande inte börjat gala, men det är väl bara en tidsfråga nu. Stora och präktiga är de i alla fall. De andra två är jag nu 99 % säker på är hönor. Glad för det, även om jag ville ha en randig höna så är det så snyggt med svarta höns. Det var en av anledningarna till att jag ville ha Australorp, fast nu råkade ju Kim Wall bli spättad istället för svart. De svarta hönsen heter nu Ulrika (fd Ugglan) och Eleonora, och håller tillsammans med smålandshönan Astrid en rätt låg profil i flocken. Det var allt för den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar