Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Barnbruden av Anna Laestadius Larsson. Handlingen lät rätt så lovande (såklart, annars hade jag väl inte börjat läsa den):
Det är juni 1774 och det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina närmar sig Sveriges kust efter en orolig färd över Östersjön. Ombord finns Hedvig Elisabeth Charlotta, femton år gammal och den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia. Där finns också den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen, som tyst förbannar sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar. I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande av den blivande prinsessan. Förväntningarna på henne är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på. Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen den stumma flickan som tar hand om andras skit.
Barnbruden är romanen om de unga kvinnorna vid Gustav III:s hov. Det är en berättelse om vänskap, svek, maktlystnad och frihetstörst. Barnbruden är första delen i en planerad trilogi och Anna Laestadius Larsson debut som romanförfattare.
Tyckte det kunde vara kul att läsa en historisk bok som omväxling, men alltså...nä. Detta var inte alls min smak. Det finns historiska böcker som är skrivna så att man VERKLIGEN ÄR DÄR, och så finns det historiska böcker som är skrivna så att det känns som att någon bara hittat på att så här gick det till när farfar var ung. Den här boken hör till den senare kategorin. Alltså, det har säkert gjorts jättemycket research, men det är någonting med dialogerna och sättet att berätta som gör att det bara känns tillgjort. Så den här fimpar jag efter att ha stånkat mig genom kanske en tredjedel. Den får noll maskeradbaler av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar