To my Love

Här är en bok jag nästan inte orkade läsa klart: To my Love av Karin Aspenström. Läste ju Nattspår för ett tag sen och tyckte den var bra och som av en händelse låg den här på "nyss återlämat"-hyllan på bibblan. Handlingen lät inte så dum heller:

Det är mitten av nittiotalet och Sverige har nyss gått med i EU, Kurt Cobain är död och England är universums nya medelpunkt. Nittonårige Love följer sin ungdomskärlek Josefin till Camden Town i London. Där hänger rockstjärnorna, drömmarna och knarkhandlarna sida vid sida med groupies, wannabes och banden utan skivkontrakt.
I centrum av Camdens nattliv står den dekadenta gitarristen Baz och hans gåtfulla syster Lorelei. Såväl skrämd som fascinerad av syskonen låter sig Josefin dras in i en destruktiv kärlekskarusell och en sårig familjehistoria. Hon kommer allt längre bort från Love och en dag slutar hon höra av sig helt. Det är som om hon blivit uppslukad från jordens yta.
Sjutton år senare lever Love ett vuxet liv i Sverige med flickvän, karriär och sommartorp, men minnet av Josefin har aldrig lämnat honom. När han oväntat hittar ett av hennes gamla blandband i sina gömmor väller saknaden fram, och han beslutar sig för att resa tillbaka till ett förändrat Storbritannien för att ta reda på vad som hände med henne. Det visar sig vara svårare än han föreställt sig.
Spåren leder honom genom Londons förorter och ut på engelska landsbygden, och när pusselbitarna väl börjar falla på plats inser Love att hans eget liv är i fara. 

Nä men alltså nä. Jag orkade inte mer än drygt halvvägs genom denna 400 sidor långa roman. Den var inte på något vis dåligt skriven, men jag kunde inte engagera mig i vare sig Love eller Josefin eller någon av de andra karaktärerna, de kändes bara så himla platta och ointressanta. Tyckte dessutom att det var lite väl osannolikt att Love, när han åker till London hux flux och på vinst och förlust sjutton år senare, omgående skulle springa på folk på gatan som känt Josefin. Ja, okej, det hade väl varit ännu tristare historia om det INTE hänt, men ändå. Det bor väl fler människor i London än vad det gör i hela Sverige så oddsen känns väl sådär. Ja, sen orkade jag inte med detta planlösa letande och de tröttsamma tillbakablickarna. Hoppade fram till slutet för att se vad som hände och det var väl inte direkt som jag trott, men det kändes ändå inte värt att läsa resten för. Den här boken får två halva pint öl av fem möjliga.