OJ! Vad svårt? Förmodligen har det funnits massor av såna här ögonblick som man inte ens har fattat att de varit betydelsefulla, eller att någonting skulle kunna ha blivit på något annat sätt om jag gjort/inte gjort/valt/inte valt si eller så istället. Tur kanske, annars hade man väl blivit tokig av ält. Och det har man ju nog av ändå, menar jag.
Spontant, och på rak hand kommer jag på de här:
1. Jag och en kompis hade varit och matat hennes bortresta mammas katt. Denna resa genom stan innefattade ett bussbyte vid järnvägsstationen. Vi dividerade om ifall det var lönt att gå in i väntsalen i väntan på nästa buss eftersom det bara var typ 8 minuter tills den skulle gå. Jag tyckte inte det, men min kompis insisterade eftersom det regnade och hon inte hade vattenfast mascara (viktigt argument 1985-ish).
Inne i väntsalen satt det några killar från Skåne som vi uppenbarligen tyckte verkade spännande, för vi började prata med dom. Det slutade med att de hängde med oss hem (vi delade lägenhet) och resten är historia som det brukar heta. En av killarna blev senare pappa till min dotter, och han var också anledningen till att jag flyttade till Skåne. Sen visade det sig förstås att han var ett as som (bland mycket annat) inte brydde sig så värst mycket om sin avkomma och han drar sig än idag inte för att skuldbelägga henne och tycka det är hennes fel att de inte har kontakt (han valde att sluta träffa henne när hon var 5-6 år, mycket hon kunde göra åt det liksom?), men det är ju en annan historia. Men i alla fall: tänk om jag hade vunnit diskussionen om huruvida det var lönt att gå in och vänta på bussen i väntsalen (eller om min kompis hade haft vattenfast mascara?). Hur hade livet då sett ut idag?
2. Jag och en kompis pluggade på Komvux och sökte sommarjobb på Konsumbagaren. Inte som bagare utan såna som skulle ringa runt till butiker och ta upp beställningar, för det var så man gjorde på den tiden (1987-ish). Det var kompisens kille som hade några trådar att dra i, enligt honom så behövde de "massor av folk". Tyckte det var så himla skönt att slippa söka jobb (hade alltså inget emot att jobba, men det här med söka som kändes så himla jättejobbigt, på den tiden var det ju inte bara att slänga iväg ett mail). En dag sa min kompis att de hade ringt till henne och "vi har blivit kallade på anställningsintervju". Funderade inte en sekund på varför de inte ringt till mig om samma sak, utan vi dit och blev inkallade till någon boss, som bara ställde frågor till min kompis vilket jag tyckte kändes lite märkligt, men jag hade aldrig varit på någon anställningsintervju och tänkte att det blev väl min tur sen. Så kom det där ögonblicket när bossen skakade hand med min kompis och sa något om att "vi hör av oss" och sedan gjorde sig beredd att fösa ut oss båda två. Undrade om jag på något sätt blivit osynlig och påtalade lite försynt att jag också var där i samma ärende. Då visade det sig (såklart) att det "blivit något missförstånd" och att det bara var min kompis som var kallad till intervju (misstänker i efterhand att hennes kille, för han var också ett as, inte ens hade nämnt mig när han drog i sina trådar).
Bossen sa "ja, jag tyckte det var lite konstigt att ni var två, men jag tänkte att du kanske var med som sällskap". Det var tydligen helt rimligt att ta med en kompis på anställningsintervju? Hahaha. I alla fall så fick jag börja paniksöka något annat jobb för att kunna försörja mig och min dotter under sommarlovet, och så hamnade jag på landstingets tvätteri för där räckte det med att vara över 18 år och kunna börja asap. Blev sedan kvar där i nästan 10 år (inte efter första sommarjobbet, men återvände för sommarjobb efter avslutade studier och så blev jag kvar rätt länge p g a trygghet, fast anställning, okej lön, man vet vad man har men inte vad man får, osv).
Så tänk: om jag hade fått sitta på kontor och ta emot brödbeställningar en sommar istället för att bli inkarnationen av Hanna från Arlöv? HEJ. Hur hade livet då sett ut idag?
3. Jag och en kompis (det verkar som att alla mina Sliding Doors-moment inleds med att "jag och en kompis" är på väg någonstans eller ska göra något) var "på stan" en lördagsförmiddag. Det var någon form av politisk demonstration, minns ej vad det handlade om, men vi stannade till och kollade. Detta var 1988-ish (verkar som att alla mina Sliding Doors-moment utspelades på 80-talet). Min kompis träffade någon han kände i "folkvimlet" (det var nog inte mer än ett 20-tal personer), tror det var någon som varit elevassistent i kompisens skola eller något liknande, som han började prata med. Vi blev hur som helst inbjudna på något slags möte på samma tema som demonstrationen handlade om (kanske var det om apartheid och ANC?). Vi gick på detta möte (ambitiöst!), och där träffade jag han som senare blev pappa till min son.
Så tänk: om vi inte hade "varit på stan" den lördagsförmiddagen, om kompisens kompis inte hade varit där och bjudit in oss, om vi hade struntat i att gå på politiskt möte och istället gått och tagit en fika? Hur hade livet då sett ut idag?
Eh, ja. Misstänker starkt att Hollywood inte kommer att höra av sig för att göra uppföljaren till Sliding Doors när de läser detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar