Igår började ridningen! Kom dit och såg att Pojken gick lektion i paddocken. Han brukar inte gå två lektioner på rad, så min första tanke var att "då får jag säkert någon annan". DEPPIGT, för jag vill inte rida någon annan. Det var väl inte så att jag rusade in till tavlan där ridlärarna skriver upp vem som ska ha vilken häst med bultande hjärta, men det låter ju ändå lite dramatiskt att skriva så. Hur som helst så stod Pojkens namn vid mitt och allting var med andra ord som det skulle. Det enda som var annorlunda var att vi inte skulle ha Karin, för hon är och jobbar någon annanstans de två första veckorna av terminen. Det visste vi om, men vi visste inte vilken vikarie vi skulle ha. Vikarien visade sig vara en som jag red för när jag började rida på denna ridskola i början av 90-talet. Då fick alla som började rida börja på lördagarna, och så att säga visa vad man gick för, och då var det Vikarien som hade "nybörjarvuxen" (som gruppen hette) ena veckan och så var det en annan instruktör den andra veckan. Det var inte någon större pedagogik på den tiden, för alla lektioner var precis likadana. Det var skritt på lång tygel, skritt på tygel, trav under lättridning, trav under nedsittning och så galopp (och den som inte ville/vågade galoppera fick ställa upp på medellinjen och vänta) och så var det antingen vänd snett igenom eller volt tillbaka mellan varje gångart för att byta varv. Så tror jag inte det går till längre.
Det var lite tryckt stämning, för i gruppen innan oss var det en häst som hade sparkat bakut och tjejen som red honom hade ramlat av och fallit rätt in i staketet och slagit i ryggen. Hon var ny i gruppen, ingen kände henne eller hade telefonnummer till hennes föräldrar utan man fick springa in på kontoret och titta i pärmar och ja, det var lite dramatiskt innan man fick tag på hennes pappa. Sen kom ambulansen, det var väl kanske mer en ta-det-säkra-för-det-osäkra-åtgärd, men det kändes ändå olustigt. Vi skulle egentligen vara på utebanan, men det kunde vi ju inte då eftersom det helt plötsligt skulle öppnas upp för ambulansen, så vi fick vara i stekheta ridhuset istället.
Lektionen var ganska kul, det hände mycket grejer och Pojken kändes bra i skritten och traven. I galoppen vet jag inte om jag blev för nonchalant och bara tänkte att det skulle gå fint eftersom han kändes fin, eller om det var för att vi nu var 10 stycken igen och Pojken behöver lite plats för att komma igång. Har ju varit lite bortskämd med att vara liten grupp på ridlägret och Boot Camp:en, men nu var det åter till bistra verkligheten igen. Så galoppfattningarna blev det mest kattskit av, avbrott och slängtrav och sånt där som jag tänkte att vi kanske hade lagt bakom oss vid det här laget. ICKE. Sen blev jag lite besviken på Vikarien, för hon kom inte med någon feedback överhuvudtaget, varken när vi red eller efteråt. Vi är ju vana vid att dels bli tillfrågade en och en hur det känns vid första skrittpausen, dels får vi ju kritik under tiden vi rider, och efter lektionen är det individuell genomgång med var och en. Så det kändes lite...magert. Klart att det inte är lätt att ta över en grupp bara sådär, men NÅGOT kunde hen väl ha kläckt ur sig? Aja, det spelar ju inte så stor roll, vi ska väl ha Vikarien max en gång till och sedan blir det bästa Karin igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar