Glöm inte att låsa

Har läst Glöm inte att låsa av Elizabeth Haynes. Den handlar om det här:

Catherine Bailey är ung, singel och festar hårt med sina vänner på helgerna. Känner hon sig attraherad av en man tvekar hon inte att ge sig in i leken. Men när hon träffar Lee blir det snabbt allvar. Han är snygg, karismatisk och spännande – det är nästan för bra för att vara sant. Inte bara Catherine utan också alla hennes väninnor faller som käglor. Vilket kap!
Deras passion är himlastormande, Lee uppvaktar Catherine som ingen man tidigare gjort, men snart får hon uppleva hans dåliga humör och en skrämmande brutalitet. Vem är han egentligen? När kommer han att höra av sig härnäst? Vad sysslar han egentligen med?
Att Lee är en man med makt står klart. Deras relation blir alltmer oförutsägbar och Catherine känner sig osäker, hon har en kuslig känsla av att någon rotar bland hennes saker. Inte lämnade hon fönstret öppet? Och inte låg boken där när hon gick till jobbet i morse? Hon kontrollerar gång på gång att fönster är stängda och dörren är låst när hon går ut. Och sedan kontrollerar hon igen och sedan en gång till. Tvångstankar och ritualer tar över hennes liv, stjäl hennes tid och inre ro. Catherine känner sig hotad till livet.
Långsamt bryts hon ner. Catherine förvandlas från en festglad och självsäker ung kvinna till ett nervvrak med tvångsbeteenden utan någon som helst självkänsla. Hon försöker tala med goda vänner om det som händer men blir inte trodd – de känner Lee och dyrkar honom. Inte skulle han bete sig på det sättet? Hennes liv blir outhärdligt, hon litar inte på någon, har ingen att vända sig till.
Catherine ser till slut ingen annan utväg än att fly. Men det hon tror sig ha undkommit en gång för alla kommer att upprepa sig.

Jag tyckte den här boken var rätt okej, men inte mer än så. Det var väldigt mycket fokus på att beskriva Cathys ritualer om och om igen - nu vet jag för all del att för människor med OCD så består tillvaron av ritualer som upprepas om och om igen, men man måste kanske nödvändigtvis inte fylla vad som känns som en femtedel av en hel roman med detta. Sen tyckte jag det var lite väl osannolikt att hon sedan, när hon träffar Stuart, raskt och rationellt kan berätta och till och med skämta lite om det - och att han skulle vara så gränslöst tålmodig och förstående, NJA? Det är väl en sak om det hade varit en person man kände och hade en relation med som utvecklar denna form av beteende, då finns det ju mer av den personen att förhålla sig till, men att inleda en relation med någon som är helt fast i sitt OCD, ja det är ju fint att kunna se att man är mer än sin sjukdom, men ändå - NJA? Sen var det en hel del av Lees agerande som kändes NJA? Okej, jag vet att det finns människor som är extremt utstuderade i sitt sätt att kontrollera och manipulera, men de kan ju trots allt bara vara på en plats samtidigt, och de har väl oftast någon form av arbete som gör att de inte kan ägna 100 % av sin tid åt att övervaka och förfölja någon i en mångmiljonstad. Den här boken får tre små övervakningskameror av fem möjliga.