När jag kom till stallet i fredags kändes det som att jag inte hade varit där på EVIGHETER. Fast det var ju bara en vecka. Men den veckan hade jag ju transporterats runt halva Europa på tre dagar, och sånt tål jag uppenbarligen inte utan att förlora begrepp om både tid och rum.
Vi var bara tre som red. Och en av dom som red gillade inte hästen hon valt, så hon skrittade mest. Men vi andra, som var jag och min dotter, fick kämpa. Övningen var så här: På ena långsidan skänkelvikning i skritt fram till mitten, därefter ett varv i trav på stora mittvolten, därefter övergång och skänkelvikning i skritt resten av långsidan och sedan var det skritt och halt på två ställen på andra långsidan och så började man om igen. Sedan var det samma sak fast skänkelvikning i trav och så galopp på stora mittvolten och trav och skrittövergångar på andra långsidan. Och sen bytte vi varv och gjorde samma sak i andra varvet. Kämpigt! Tyckte både jag och framför allt Pojken, som inte har så lätt för sig i skänkelvikningarna. Galoppfattningarna blev fina och harmoniska, men så är det ju det där med att galoppera på volt...då vill han hemskt gärna skjuta ut bogen och springa rakt fram på den öppna delen, speciellt när man inte är så många. Är man fler så hakar han gärna på någon annan och då går det bra, men nu var vi ju bara två. Och på stora mittvolten är det ju bara öppna delar, så de volterna blev inte mycket att skryta med. Eller ja, om man inte ska skryta med storleken då, för de blev ju minst sagt rejält tilltagna. Men i övrigt kändes han fin, om än lite seg i skänkelvikningarna men det är väl för att han tycker det är så jobbigt. Det var han för övrigt inte ensam om att tycka, var helt SLUT efteråt. Åkte hem, drack ett glas vin till maten och dog. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar