Ärren vi bär

Har läst Ärren vi bär av Caroline Engvall, en bok som var "en av de starkaste böcker jag läst" enligt någon recension. Handlingen kändes lovande:

Runt om i Stockholm hittas unga flickor döda. Citypolisens Ulrika Stenhammar har just kommit tillbaka från en sjukskrivning och får i uppdrag att utreda dödsfallen som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingkrisen och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: flickorna har inte begått självmord av egen vilja. Men Lovisa bär på egna hemligheter, och när hon och Ulrika tar upp jakten på den hänsynslösa förövaren hamnar hon snart i en situation som kan kosta henne livet.

 

Här blev jag dock GRYMT besviken. Jag gillar ju deckare i allmänhet och kan ha en hel del överseende med till exempel stereotypa karaktärer. Men det här var bara too much av allt. Visst, jag fattar ju att det är psykiskt påfrestande att arbeta som polis. Fast jag har ju svårt att tro att alla poliser är så HELVETES känslomässigt engagerade som det här gänget, det kändes ju som att de knappt klarade av sina arbetsuppgifter. Alla var megadeppiga och hade sjukt många problem och hanterade det med missbruk av sprit och sex och det var sida upp och sida ner med eländes elände och man undrade hur de överhuvudtaget orkade leva så djävla nattsvart och dystert som deras tillvaro var. Störde mig också på att alla hade så knäppa efternamn, som Vintertid och Blondén. Det var som om det skulle vara dödsstraff på att heta Andersson eller Pettersson eller Lundström. Men mest störde jag mig på att alla var så satans labila och bara verkade vara en hårsmån från gråtattacker, depression, panikångest, självskadebeteende eller skilsmässa. DEPP DEPP.

Berättelsen i sig var rörig och ibland onödigt detaljerad, man måste väl inte beskriva att det kom upp en fyrkantig ruta som efterfrågade ett lösenord och en beskrivning av hur den och den slog in sitt lösenord och om det var en fyrsiffrig kod eller en radda siffror som avslutades med ett frågetecken. Själva polisarbetet var däremot dock rätt luddigt beskrivet, och sen vägrar jag ju tro att en kvinnlig polis skulle övertala en kvinnlig journalist att agera lockbete/jobba undercover i ett sadomasoschistiskt nätverk som drogade unga tjejer och övertalade dom att ta livet av sig genom att skära sönder sina underliv framför en filmkamera och den unga kvinnliga journalisten bara: JAJAMEN. NJA, kände jag angående detta. Sen fattade jag rätt snabbt vem den skyldige polisen var, vilket gjorde att det inte ens blev spännande. Det här ska vara del ett av en planerad trilogi men jag har ju väldigt svårt att se att jag kommer att kasta mig över de andra delarna. Den här boken får en härskarluva av fem möjliga.