Har läst In i minsta detalj av Kristin Emilsson och det är något som jag i efterhand ångrar rätt mycket. Borde ha dragit om inte öronen så åtminstone lånekortet åt mig när jag högg den från "nyss återlämnat"-vagnen på bibblan för JAG GILLAR JU INTE FEELGOOD. Så varför skulle det här vara ett undantag?
Ja, berättelsen handlar i alla fall om
((((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))))))
Freja och Anton som lever det perfekta hipsterlivet i Stockholm, men så dör Antons pappa och först tänker han inte gå på begravningen för hans pappa var ett as och de hade minsann inte haft någon kontakt sen Antons mamma blev senildement och han satte in henne på något vårdhem och sedan inledde en relation med hennes bästa väninna för jättemånga år sen och sedan dess har han inte satt sin fot i småländska Idemåla. Men sen ändrar Anton sig och åker på begravningen i alla fall och sen kommer han hem och bara "vi måste flytta till Idemåla för min mamma är jättedålig" och tar tjänstledigt från läkarjobbet på obestämd tid med typ en kvarts varsel (inga problem!) och det vill ju inte Freja, men eftersom hon är ett våp så "måste" hon haka på, till råga på allt har hon upptäckt att hon har känslor för Antons bästa vän Christian (också läkare) och vill komma bort från honom och hans fru Tilde, som är gravid och det gör att Freja blir nedstämd för hon har nyligen varit gravid men fått göra abort p g a att fostervattensprovet indikerade någon allvarlig skada. DEPP DEPP. Aja, de flänger iväg till Idemåla och flyttar in i Antons förfallna föräldrahem och Anton tillbringar den mesta delen av tiden med att åka tåg fram och tillbaka till vårdhemmet för att hälsa på sin mamma och Freja sitter på bibblan (enda stället med wifi) och jobbar med sitt frilansuppdrag inom grafisk formgivning. Idemåla är en sån där typisk småort av vilken det går tretton på dussinet där allt har kretsat kring det nu nedlagda Bruket - i det här fallet ett glasbruk som Antons pappa drev - och där alla är arbetslösa och allting är nedläggningshotat och allmänt trist. DEPP DEPP. Två av Antons gamla kompisar bor kvar, den ene är motornörd och den andre har precis investerat i en enorm hemmabioanläggning (lagom tills videobutiken gick i konkurs) och båda är singlar som inte kan snacka om annat än brudar och bärs och verkar inte ha utvecklats en millimeter sedan de tog studenten och Anton behöver bara tillbringa typ en kvart i deras sällskap för att förvandlas från mikrobryggerivurmande hipster till brölig bonne som hinkar burköl och går på karaoke. Allt detta får mesiga Freja bara tugga i sig, men hon gör vad hon kan för att etablera sig och blir kompis med bibliotekarien Lisen, som givetvis är ett av Antons och hans kompisars gamla mobboffer. Freja tar även en olycklig och mobbad tonårskille under sina vingars beskydd och naturligtvis visar det sig att han är ett geni på grafisk formgivning och kan hjälpa Freja med hennes frilansuppdrag. Luka, som ham heter, bor ensam för hans mamma, har lämnat honom för att åka hem till Bosnien för att ta hand om sin mamma som brutit lårbenshalsen. Ingen vet vem Lukas pappa är, men när Freja börjar snoka finns det ett rykte om att det skulle vara Antons pappa och att Luka då skulle vara Antons halvbror. Lagom tills detta uppdagas blir Antons mamma plötsligt bättre och Anton bestämmer då att han och Freja ska flytta tillbaks till Stockholm igen och någon halvbror vill han verkligen inte kännas vid. Men vid det här laget har Freja fått SJÄLVKÄNSLA och tänker minsann inte låta sig bossas med hur som helst och väljer såklart att sätta ner foten när de står på stationen och det slutar med att det bara är Anton som åker. Freja stannar, och för att göra en (alldeles för) lång historia kort så visar det sig att Antons bröliga kompisar - när de är ensamma med Freja - minsann både är känsliga och omtänksamma och ställer upp när det gäller. Det visar sig efter tusen vändor hit och dit att Luka inte är Antons halvbror utan hans son - resultatet av en sommarlovsromans med den unga bosniska flyktingkvinnan som kom ensam till Idemåla och fick arbete på glasbruket (as if) - vilket båda accepterar förvånansvärt lätt med tanke på att båda slog bakut som trilska åsnor när halvbrödraskapet fördes på tal. Det visar sig också att f d mobboffret och bibliotekarien Lisen är en filmfantast av stora mått och tycke uppstår mellan henne och Antons kompis med hemmabioanläggningen (gäääääsp). Mitt i allt detta kommer Anton tillbaka tillsammams med kompisarna Christian och Tilde och allt reds ut. Alla fnurror på alla trådar rätas ut så fantastiskt fint. Det visade sig att Antons mamma BETT sin väninna att ta hand om Antons pappa och att det aldrig varit annat än vänskap mellan dem. Det visade sig också att denna mamma, senare med hjälp av väninnan, satt in underhåll till Luka under alla år så helt plötsligt hade han ett saftigt kapital och kunde flytta till Stockholm och gå på Konstfack (nämnde jag att han var ett konstnärligt geni...?) och dessutom hade Antons fantastiska mamma ett sinne för det ekonomiska som inte var av denna världen och det visade sig att hon innam glasbruket lades ner gjort aktieinvesteringar som nu var värda MÅNGMILJONBELOPP. Och Anton och Freja blev inte alls giriga och såg en möjlighet att betala av alla sina hipsterlägenhetslån och bli ekonomiskt oberoende, nädå "pengarna tillhör Idemåla" och så startade de en stiftelse och räddade det nedläggningshotade biblioteket och så levde de lyckliga i alla sina dagar. TYP. Det visade sig till och med att den ytliga hipsterkompisen Tilde innerst inne var motornörd och därför blev sååå tajt med Antons töntiga motornördkompis, det är ju så man kan smälla av så djävla dumt. Alltså skjut mig nästa gång jag frivilligt ger mig på genren "feelgood". Den här boken får en självmordskandidat av fem möjliga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar