Det är synd om människorna, skrev Strindberg, och det är synd om Pojken, skriver jag. Något felas honom, han har ingen feber, äter bra men är trött och hängig på ett sätt som inte går att härröra till dålig kondition. Så nu får han vila från ridning ett tag. En ridkompis som är en sån där person som månar om att alla ska ha det bra ringde och berättade detta inför fredagens drop in-ridning så att jag skulle veta och vara mentalt förberedd och få möjlighet att välja någon annan istället. Så pass snällt och omtänksamt, tyckte jag som ju mest gillar att harva runt på en och samma häst hela tiden.
Bulldozern är ju numera utesluten från allt som inte är funkis- eller nybörjarlektioner, så jag valde Irländskan istället. Har inte ridit henne sedan förra sommarens boot camp, så det var väl på tiden. Hon var inte fullt så lat, men betydligt stelare än jag mindes henne så det var ju inte direkt så att Jan Brink kom krypande naken och erbjöd mig pengar för att ge honom lite tips och råd i dressyren. Dessutom skulle vi rida en övning där vi skulle galoppera över bommar i sicksack över medellinjen. Den gick i och för sig bra och Irländskans galopp är väldigt bekväm, men jag hade velat jobba mer lösgörande. Men man kan ju inte få allt. Kände mig ändå hyfsat nöjd efteråt och hoppas jag får rida henne mer under Pojkens vila på obestämd tid.
I går red jag min vanliga lektion och då fick jag såklart inte heller ha Pojken utan blev tilldelad Hästen. Jippi...not, men det är ju bara att sitta upp. Förra veckans lektion var ju inget som gick till historien direkt, men man vill ju ändå vara en som ändå reder ut situationer. Dock gick den här lektionen BETYDLIGT bättre. Vi hade en jätterolig framridning där det hände saker hela tiden, det var tempoväxlingar och volter och galopp i lätt sits och samlad galopp på volten och trav över bommar och en massa annat, och jag tyckte att han blev både lösgjord och lyhörd PLUS att jag faktiskt kunde sitta på honom i galoppen, åtminstone lite bättre än förra veckan när det större delen av tiden kändes som att huvudet var i Hässleholm och bakdelen i Ystad.
Det var ju trist att man skulle förstöra den känslan med HOPPNING, för det var vad vi skulle göra sen. Först var det galoppera runt spåret, vända in och hoppa ett hinder på diagonalen, landa i rätt galopp och galoppera genom två hörnpasseringar, bryta av och trava över ett kryss på andra diagonalen, landa i rätt galopp, galoppera genom hörnet och sedan vända in och hoppa ett tredje hinder. Det var inga höjder att tala om och eftersom Hästen nu hade både huvud och bakdel om inte samlade så i åtminstone samma kommun så det gick ändå rätt bra att styra och få till de vägar som jag hade tänkt mig, inte de som han själv valde lite efter eget tyckande.
Eftersom hoppning är så tidsödande kan man i vår grupp välja "ridlektion, extended version" i de delar av hoppblocken som inte är markarbete, men det valde såklart inte jag. De andra i gruppen är väl mer hoppintresserade för så fort jag förklarat mig nöjd med livet så åkte hindren upp säkert en halvmeter (vilket fortfarande var långt ifrån högt-högt, men jag är feg och står för det).
Nästa vecka är det i alla fall hoppblockets sista vecka, sedan återgår allt förhoppningsvis till det normala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar