Har läst Sommaren, syster av Jerker Virdborg. Om den stod det så här:
Två syskon i Sverige. En underskön sommar. Men något är fel. Vägarna är avspärrade och beväpnade miliser kontrollerar landet. Anna tvingas fly till fots med sin lillebror Erik. Hon är handlingskraftig och säker, han tafatt och vilsen.
I Sommaren, syster har mardrömmarna blivit verklighet och Erik och Anna tvingas betala ett högt pris för att överleva. Jerker Virdborg har skrivit en gastkramande roman om syskonkärlek i en utsatt tid, ett helt nytt kapitel i hans författarskap.
Lät ju ändå rätt okej, tyckte jag och tog mig an denna drygt 400 sidor långa berättelse. Fast det tycker jag inte längre. Den påminde lite om Vägen av Cormac McCarthy och antingen gillar man den eller så gör man inte det. Jag gör alltså inte det. Anna och Erik (kuriosa: så heter jag och min bror) är på väg genom ett postapokalyptiskt Sverige (precis som den där pappan och hans son i Vägen, fast i USA då), på flykt från något och man vet inte riktigt vad som har hänt eller vart de är på väg och allting är så djävla deppigt och hopplöst och nattsvart att man får lust att ta ett gevär och gå ut i skogen och skjuta sig. Alltså, jag fattar ju att dystopier inte kan vara festliga, men de behöver ju inte få en att nästan tappa livslusten heller. Tycker jag dårå. Den här boken får en cyanidkapsel av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar