Såssiala medier

Vet inte om det alltid har varit så, eller om det är för att folk bloggar om exakt allt och ingen detalj är för oviktig för att inte förtjäna ett eget blogginlägg så att det liksom blir synliggjort vad folk tycker på ett annat sätt idag jämfört med förr, när folk inte hade någonstans att kanalisera sina kanske rätt så oviktiga och ointressanta tankar och därför höll käft istället för att blogga eller instagramma eller statusuppdatera på Facebook. Med detta menar jag alltså inte att jag är ett föredöme som bara skriver viktiga och intressanta och nyanserade och samhällsomvälvande blogginlägg, för det gör jag ju inte. Utan mer att sociala medier har gjort att man får en inblick i folks liv som man aldrig så mycket som skulle ha sagt hej till annars eftersom man verkligen inte har så mycket som ångan av ett piss gemensamt. Rika, trendiga människor med stort intresse för mode och heminredning lär ju knappast springa benen av sig för att bjuda hem mig för att visa sin nya soffa eller vad de har ätit till middag liksom.

Så: fördelen med sociala medier är att man liksom kan glutta in i folks liv. Sen fattar jag ju att det oftast är en starkt regisserad version som visas upp, men för en nyfiken fan som jag så är det ju ändå lite guld. Vissa bloggar läser jag för att jag tycker att personerna bakom bloggarna verkar vara såna HYVENS typer som jag skulle kunna tänka mig att hänga med IRL och där jag håller med om allt som skrivs, och andra läser jag av precis motsatt skäl och av ungefär samma orsak som jag ibland kollar på Svenska Hollywoodfruar: för att förfasas över vilka djävla SPÅNKORGAR det finns.
.
Som till exempel föräldrar som tar BVC:s hälsokontroller som en slags duktighetstest för sina barn. Att det liksom verkar som att det handlar om nån djävla prestation att följa längd-och-viktkurvan, att det är "duktigt" att inte skrika när man blir vaccinerad och när man talar om termer som "godkänd" i typ BOEL(Blicken Orienterar Efter Ljud)-testet. Samt föräldrar som fyller blogginlägg efter blogginlägg med tusen och åter tusen bilder på sina barn. Alltså, jag FATTAR ju att man vill ta bilder på barnen, det gör jag med (eller: barnbarnen då), men seriöst: det blir lite löjligt när det å ena sidan nästan tävlas om vilka barn som är minst tid på dagis (eftersom man då är man en Bra Förälder™), men samtidigt sitter denna såkallat närvarande förälder med telefonen som en djävla utväxt i handen och instagrammar skiten ur varenda detalj i tillvaron istället för att ägna tiden åt barnen.

Det blir liksom lite komiskt när föräldrar gapar om att de minsann inte skaffat barn för att de ska vara på dagis hela dagarna, men sedan håller på att fippla med en massa annat och knappt fixar att underhålla ungarna själva utan en massa paddor och poddar och evighetsrullande barnprogram och spel på smartphonen. Här vill man ju ställa sig som en gammal fossil från den tiden när "Anslagstavlan" sågs som fullgod tv-underhållning och undra om det ändå inte var bättre förr? Saker man får lov att tycka när man är så djävla gammal som jag är, OCH haft småbarn på den tiden när man inte kunde fuska sig fram med någon himla morgonbolibompa som underhållning klockan sex om lördagsmorgnarna. Det var minsann bara att kliva upp och sätta igång att göra djur av kottar och vedträn medan karlarna var ute och slog ihjäl en mammut eller två. Eller nåt i den stilen, det fanns ju inte instagram på den tiden och därför har det väl aldrig hänt. TYP.