Härförleden när jag åkte hem från jobbet så pratade dom om att någon i One Direction hade hoppat av, och jag vet knappt om jag skulle känna igen en enda låt med vad som tydligen är att betrakta som världens största och mest kända pojkband, så det var ju inte så att jag bröt ihop där över ratten. Det var det många andra som gjorde däremot, på radion spelades det upp ett antal youtubeklipp med (gissar jag) överspända amerikanska tonårstjejer som storbölande förmedlade att det här var det värsta som någonsin hade hänt, inklusive terrorattacken på World Trade Center, två världskrig och ett stort antal naturkatastrofer (obs, ej ordagrant citerat). Varför man nu väljer att spela in sig själv i upplösningstillstånd och publicera detta på youtube, tror man att han som hoppade av ska titta och tänka att nä, det här var visst ett lite förhastat beslut, BACK TO BUSINESS. Skulle inte tro det, va.
I alla fall. Senare på kvällen skulle jag återberätta samt göra mig lustig över detta för min man. Tog i rejält och tyckte att jag lyckades riktigt bra när jag härmade hysteriskt storbölande amerikansk tonårstjej som bara OH MY GOD THIS IS THE WORST DAY OF MY LIFE, och vad hände då? Taxarna kom farande som två jehun och höll på att krypa ur skinnet av ren glädje och förväntan, ungefär som om dom hade presterat något riktigt stordåd och väntade sig en rejäl belöning.
Visst är jag den första att hålla med om att man låter skitfånig när man, jag, berömmer mina hundar, men att låta som ett krossat One Direction-fan? Så djävla ovärdigt.
Hädanefter ska jag bara träna när det är tomt på brukshundklubben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar