Jag är som bekant lite ansiktsblind. Har skitsvårt att känna igen folk till utseendet, däremot är jag väldigt bra på att komma ihåg vad folk heter, men det är ju inte direkt någon större tillgång när man inte vet hur de ser ut. Kan väl tycka att jag hamnade rätt långt bak i kön när superkrafterna delades ut.
Har inget större lokalsinne heller. I helgen skulle jag hjälpa till på en spårtävling. ELIT, så då går det inte an att dumma sig när det kommer vinnarskallar som ska samla poäng för att komma till SM. En av mina uppgifter var att köra ut folk till sina respektive spår. Då heter spåren såna där kryptiska saker i stil med "Byvägen vänster" och "Glassen 1", som bara är solklara för en inföding men som inte säger mig någonting, jag fick ha detaljerade förklaringar samt karta OCH köra dit och reka innan. Hade ju varit rätt pinsamt om jag hade kört och lämnat av folk på fel ställen menar jag.
Sen skulle jag stå som mottagare på ett spår. När man tävlar i spår så tittar domaren bara på själva upptagandet, sedan åker hen vidare till nästa spår och så får hund och förare klara sig på egen hand. I spåret ligger sedan ett antal pinnar med människovittring som hunden ska hitta. Eller föraren, men det är ju önskvärt att hunden gör det, men domaren är ju inte där och det domaren inte ser har ju som bekant aldrig hänt. Sedan finns det en mottagare som står och antecknar tiden när hunden hittat slutpinnen, samt räknar antalet upphittade pinnar och antecknar det också. Det är ju inte en jättesvår uppgift om man vet var slutet ligger. Det visste inte jag, för det var en som heter Åke som hade lagt spåret, så jag fick ringa runt och jaga Åke en stund där på morgonkvisten, men jag fick tag på honom och fick anvisningar och allt var frid och fröjd. Gubben som skulle gå spåret var en snacksalig typ så i väntan på domarna så fick jag veta allt om hans krämpor och mediciner. Han var hjärtopererad och hade haft influensa i månader och åt så mycket mediciner att han knappt visste hur många burkar han hade på hyllan, och ändå blev han bara sämre tyckte han, och han visste inte om han skulle palla att gå hela spåret och jag började bli nervös att han skulle segna ner och dö där ute på åkern, och smygtittade till och med i appen "Rädda Hjärtat" för att hålla mig uppdaterad om något skulle hända. Men det gjorde det som väl var inte.
Sedan åkte jag tillbaks till klubben med spårpinnarna och min lilla blankett och allt var frid och fröjd. Mötte Åke och hejade och vi tog en kopp kaffe och småpratade lite om allt möjligt.
- Är du här och tävlar idag, frågade Åke och jag tyckte det var en rätt konstig fråga. Det är inte bara det att Åke och jag tillhör samma klubb, vi har även tävlat i appellklass tillsammans för mindre än ett år sen och det är ju förvisso fullt möjligt att ta sig från appellklass (lägsta nivån i bruks) till elit på mindre än ett år, men jag tyckte nog att Åke faktiskt borde veta att jag inte tillhörde den skaran, så himla stor är ju inte vår klubb liksom. Men jag svarade snällt att jag hade varit mottagare och i eftermiddag skulle jag vara siffervisare och tänkte för mig själv att Åke kanske började bli lite gaggig, han är ju ingen ungdom precis.
Sen kom Åke. The real one alltså. Jag hade alltså suttit och pratat glatt och familjärt med en vilt främmande person som visserligen hade ett utseende som påminde lite om Åkes, vitt hår och glasögon, men som ändock inte var densamme. Rätt pinsamt, men jag fick låtsas som att jag var en sån där person som alltid var glad och familjär med främlingar, vilket är rätt långt från min sanna personlighet.
Nästa tävling jag ska hjälpa till på så ska jag vara inropare. Detvillsäga stå i ingången till tävlingsbanan och kalla folk till start. En jättebra uppgift för en ansiktsblind ska ni veta. NOT. Men det är säkert jättenyttigt och utvecklande att ta sig utanför bekvämlighetszonen ibland. Eller kanske inte, när det visar sig att tävlingen får hålla på till 23.30 för att ingen kommer till start. Nädå. Det ska nog gå bra. Det är rallylydnad och då brukar folk vara på hugget. Till skillnad från idag då. En tredje uppgift jag haft var att ropa fram folk till specialmomentet. När man står som inropare i agility eller rally så brukar folk generellt vara jättebra på att hålla reda på sina startnummer och hålla sig i närheten. Bruks är mer...en livsstil. Gamla gubbar och tanter som tycker det är trevligt att komma ut och träffa andra gamla stofiler och minnas svunna tider. De jäktar inte i onödan, kan man väl säga. När första ekipaget var ute på uppletandet så gick jag bland bilarna och gastade STARTNUMMER TVÅ? VEM HAR STARTNUMMER TVÅ? och till sist lösgjorde sig en krum liten farbror från ett gäng oldies som stått och rökt och delat sina upplevelser, och haltade iväg bort mot sin bil för att plocka fram sin hund, fumla på den tjänstetecken och i sakta mak hasa sig bort till uppletanderutan som om han hade hela dagen på sig. En ojäktbar generation som man kan hata lite när man vill att folk helst ska stå uppradade i givakt och i nummerordning så att det flyter på och man blir klar och kan komma hem någon gång.
Fast på ett sätt borde man kanske lära sig av dom. CARPE DIEM och allt det där. Men det får bli i ett annat liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar