När jag är ute och går på mina megalånga taxpromenader så brukar det inte hända ett piss. För ett tag sen träffade vi på några lösa hästar, och så är det ju förstås det där huset där Walter White huserar. Men i regel är våra promenader alldeles otroligt händelselösa, det mest dramatiska är väl att man springer på en flock hjortar, men det är ju att betrakta som vardagsmat i de här omgivningarna.
Men idag! Vi begav oss norrut, travade längs med gamla banvallen upp till ett ställe där det ligger några hus som kallas för järnvägstorpen. Där går det en liten timmerväg parallellt med banvallen, och denna timmerväg mynnar så småningom ut vid väg 9/19 som min plan var att passera, sedan gå längs med en grusväg, vidare in på en skogsväg som mynnade ut i närheten av Vittskövle slott och så skulle jag gå hem genom skogen, en liten nätt runda som tar cirka 3 timmar.
Precis när jag vikt av på timmervägen som går parallellt med gamla banvallen började dramatiken. En bil med släp kom körande i full karriär bakom oss, så vi fick kliva ur hjulspåren, bli omkörda och det var väl inget mer med det. Bilen tvärbromsade 100 meter längre fram, föraren hoppade ut, hivade utan åthävor upp en död dovhort på släpet och körde sedan vidare, och jag tänkte att jaha, de har väl varit ute och jagat lite nu på morgonkvisten då. Ett par minuter senare dundrade det fram två jätte-SUV:ar på gamla banvallen, som alltså är omgjord till gång- och cykelväg så där hade de strängt taget ingenting att göra. De bromsade in några hundra meter längre fram, ut hoppade två karlar i full jaktutstyrsel minus gevär och började spana på marken på ett typiskt eftersöksmaner. Jag passerade, vi sa hej som man gör på landet och eftersom de inte sa något så utgick jag från att jakten var avslutad, speciellt med tanke på att jag redan bevittnat att någon hämtat upp ett villebråd. Traskade vidare och några hundra meter senare sprang taxarna på ett rejält blodspår och blev förstås helt exalterade. Snäll som jag är vände jag och gick tillbaka och berättade för jägarna om min observation, men då visade det sig att de redan hade hämtat en hjort där och nu alltså var ute efter en tredje. God jaktlycka således. De hade egna hundar i sina jättebilar, så för mig och taxarna var det alltså bara att önska lycka till och traska vidare.
Kom fram till och korsade stora vägen och fortsatte in på lilla grusvägen som skulle ta mig till skogsvägen som skulle ta mig till Vittskövle slott osv. Mötte en person med barnvagn och hund som visade sig vara en jag träffat några gånger på en viltspårkurs för några år sen. Eftersom jag nästan aldrig träffar en enda människa på mina jättelånga promenader är sannolikheten för att jag ska träffa någon jag "känner" i princip lika stor som att man skulle träffa Barack Obama på Disneyland, men det var ju trevligt. Vi pratade en stund och gick sedan vidare åt varsitt håll. Sedan mötte jag två tjejer som ville hälsa på taxarna. Sånt händer kanske rätt ofta om man går med hund i stan, men extremt sällan ute på landsbygden eftersom man 1. knappt träffar någon och 2. denna någon oftast är typ en bonde eller liknande som nästan uteslutande är på väg någonstans och är av den anledningen inte intresserad av att hälsa på hundar. Taxarna var dessutom inte jätteintresserade av att bonda med några random tjejer, för plötsligt hördes det skott på avstånd och eftersom de har lärt sig att förknippa skott i skogen med att man snart kommer att hitta en smaskig klöv och få en massa beröm för det så blir de lite...exalterade. Så vi traskade vidare på vårt håll, jag kom in på skogsvägen, plötsligt sprang det ett rådjur över vägen och lika plötsligt sprang vi på en gubbe som satt på pass i ett jakttorn, vilket tillsammans med skotten tydde på att jakt fortfarande pågick och alltså inte alls var avslutad som jag hade trott när jag träffade på eftersökspatrullen.
Frågade om jag kunde fortsätta på skogsvägen eller om jag störde (jag tänkte i och för sig mer "eller om jag blir skjuten då" men har lärt mig att man inte skojar med jägare om vådaskott) och gubben sa att jag kunde fortsätta "för du syns ju bra" (hade reflexväst plus mössa med orange band, köpt i jaktbutik just för att synas i skog och mark till skillnad från jägaren själv som enbart var klädd i brunt och grått, men han satt ju skyddad i jakttornet då). Knatade vidare och plötsligt var jag för fan mitt i drevet. Hundar och drevkarlar på båda sidor om vägen och det sköts flera skott. Remus, tax med rätt att döda, blev TOKIG när han hörde de andra hundarnas drevskall och satte igång att vrålskälla även han. Hilding, som inte har riktigt lika stark jaktdrift, nöjde sig med att streta i kopplet och skälla på de andra hundarna, som dock inte tog nämnvärd notis över att det plötsligt dykt upp en taxpolis i skogen. Ingen jägare tog någon notis om oss heller för den delen, de hade väl fullt upp mitt i händelsernas centrum får man väl förmoda.
Vi traskade vidare på skogsvägen i VÄLDIGT rask takt och kom slutligen till landsvägen. Bestämde mig då för att gå längs med landsvägen hem eftersom det kändes sannolikt att det skulle kunna vara jakt även i nästa skog. Att gå utmed en landsväg är väl ett tvivelaktigt nöje, men den, landsvägen alltså, går genom skogen och är rätt sparsamt trafikerad så det fick väl gå an. Allt gick bra tills vi skulle passera ett ställe där det bor några Lancashire Heelers. Ibland är de ute och springer på hela den jättestora tomten och skäller ut alla och envar som går förbi, men det är ju inte ett stort problem eftersom tomten är inhägnad. Idag när vi gick förbi var det bara en av hundarna som var ute, men han var dessvärre inte alls på tomten utan utanför och tyckte att vi var inkräktare som borde jagas bort. En hane var det till råga på allt, och Remus tycker att andra hanhundar ska sättas på plats och är dessutom av den åsikten att ett litet slagsmål piggar ju alltid upp, medan Hilding är en blyg viol som tycker det är lite jobbigt när det kommer andra hundar och "attackerar", så de stretade åt varsitt håll i sina olika viljor och Lancashire Heelern cirklade runt oss med rest ragg. Dessvärre kom det bilar (vi var nu i öppna landskap så de syntes på långt håll) och jag ville inte precis ha en överkörd hund på mitt samvete, så jag fick försöka locka med den ut på en äng bredvid vägen och samtidigt förhindra slagsmål. Gick väl hyfsat, men sedan blev vi ju inte av med den så jag fick trixa mig, den och de motsträviga taxarna tillbaka över vägen, in på tomten och knacka på i huset för att berätta att en av deras hundar numera såg vägen som en del av sitt territorium. Det visade sig att de hade löptikar, därav att hanen var ute och rastade sig på egen hand, och sedan höll jag väl på aldrig få med mig taxarna därifrån, de såg väl detta som en invit till att få komma in och fortplanta sig men fick nöja sig med att revirkissa på grindstolparna.
SEDAN GICK VI HEM. Det hände inget mer, utom att Remus råkade få syn på en sork som kilade upp ur ett hål i marken och gjorde ett tappert försök att döda och nedlägga bytet, vilket han säkert hade lyckats med om han inte hade varit kopplad, och inne i byn så mötte vi en västgötaspets som hatar andra hundar. Men det är ju mer normala vardagshändelser. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar