Läser just nu En man som heter Ove. För den ska ju vara så bra och så jätterolig, säger alla. Fast först blev jag inte så imponerad, gillade språket men tyckte att dialogen i första kapitlet, mellan Ove och försäljaren, var mer än lovligt stolpig. Fortfarande tycker jag dialogen bara är sådär. Den känns liksom inte speciellt naturlig, även om män som Ove kanske inte är naturliga i sitt sätt att tala. Men alla i boken talar på ett sätt som åtminstone jag tycker låter lite uppstyltat. Men skit samma, för resten är faktiskt jättebra. Bra språk (bortsett från dialogen då) med helt outstanding jätteroliga liknelser, och jag gillar verkligen det där återkommande "ja, vad annat kan man vänta sig av folk som kör BMW/inte kan backa ett släp/gör allt på data"-resonemanget. Det är jätteroligt. Men sådär rolig vet jag inte om själva berättelsen är. Jag vet inte om det är åldern eller hormoner eller VAD DET EGENTLIGEN BEROR PÅ, men jag känner mig lite sorgsen i hjärtat när jag läser om Ove. Jag tycker synd om honom även om han förmodligen hade varit fullständigt vidrig att ha som granne IRL. För även om jag bara har läst en tredjedel av boken (vill sträckläsa men ransonerar så att den ska räcka längre) så fattar man ju att Ove innerst inne i sin surmulna och vresiga paragrafryttarsjäl har ett hjärta av guld.
Missa inte den här boken.
Jag stod inne på Åhléns för två månader och tjuvläste Ove-boken. Hamnade just i försäljardialogen och tyckte NÄÄÄ! Stolpigt. Onaturligt. Inte roligt det minsta. Men så har jag hört andra människor (en del som man litar på) som faktiskt gillar den. Du var droppen. Nu SKA jag läsa den!
SvaraRadera