Ponnyakuten

Slöar i soffan framför kaminen och har precis sett de två första avsnitten av Ponnyakuten säsong 4. SOM JAG HAR MISSAT ATT DET HAR BÖRJAT, tack gode Gud för svt play. Nu var de två första avsnitten bara casting inför det riktiga Ponnyakuten, så man vet ju inte vilka som kommer med. Men generellt: Fan vad alla är kassa. Inte för att jag någonsin har varit någon starkt lysande stjärna på hästryggen, men jag stör mig sjukt mycket på hur det har blivit. Förr gick man på ridskola i hundratals år och det var kanske en av tjugo som möjligtvis lyckades tjata sig till en egen ponny efter cirka en evighet. Resten fick fortsätta rida en lektion i veckan och längta efter att få bli skötare och vara salig om man fick lov att vara med på någon liten klubbtävling någon gång per termin. Och om man skulle samla ihop tjugo av de där lyckligt lottade som fick en egen ponny så var det kanske en som fick en ponny som var riktigt bra, övriga fick kasa omkring på sina feta fjordingar, tjuriga russ eller gamla travare bäst de ville. Nä, nu kanske jag överdriver i hur låg ponnystandard det var på 70-talet, det är klart att det fanns bra ponnyer och att det var folk som var väldigt duktiga och framgångsrika. Men vad jag vill komma fram till var att de flesta av de här få lyckligt lottade som verkligen FICK en egen ponny, de fick liksom bara helt vanliga vardagsponnyer som det inte var något märkvärdigt med och som aldrig skulle vinna en enda tävling. Och det var ändå HÖJDEN AV LYCKA! Men nu verkar det vara mer så här: Man rider på ridskola ett par terminer, och sedan får man en egen ponny. Och den ska helst ha minst SM-meriter så att ungen kan ut och tävla med en gång. Alternativt skaffar man en unghäst med blåblodig härstamning som man tror att man ska kunna ta till de högre klasserna på nolltid. Och så flänger det omkring en massa orutinerade ungar på ponnyer som är så heta att de är fullständigt oregerliga, och då löser man det genom att sätta på ett skarpare bett eller ett par inspänningstyglar. Och så lyckas inte det heller, och då försöker man med en annan quick fix i form av Ponnyakuten, och så får ungen rida för Jan Brink och Daniel Zetterman och bli lite halvkändis på kuppen. MEN FÖR HELVETE. Gå på ridskola och lär er rida ordentligt istället, skriker jag från tv-soffan.

Eller vad säger man om en unge som söker till Ponnyakuten för att hon inte kan sitta ner på sin ponny i trav, och när hon inte kan det så blir hon så arg att hon skriker, svär och rycker sin ponny i munnen? Eller om en annan unge som använder sporrarna så mycket att det blir stora märken i sidorna på ponnyn (och så undrar man varför ponnyn stegrar och inte vill gå fram)? Eller alla ungar som bara vill hoppa och som fullständigt skiter i allt vad markarbete och dressyr heter, "för det är inte kul".

Såna ungar skulle ju ha ett fett kok stryk istället för att bli daltade med av Tobbe Larsson, kan jag ju tycka. Sådärja, nu är det sagt.