Ångmaskinen!

För rätt längesen påbörjade jag ett synnerligen träligt Sisyfosarbete, nämligen att ta bort tapeten från murstocken i vardagsrummet. Detta gjordes av en enda anledning, och det var att jag hade läst någonstans att man inte fick ha "någonting brännbart", och brännbart inkluderade tapet, närmare än 50 cm från en kamin, och eftersom vi just då höll på att (läs: betalade någon annan för att göra det) renovera skorstenen och installera våra förnämliga gjutjärnskaminer så kändes det som ett nödvändigt ont att göra sig av med tapeterna. Sedan kom sotaren och sa att det inte alls behövdes och godkände hela installationen ändå, men då var det ju redan påbörjat och borde avslutas eftersom det såg för djävligt ut.

Vår murstock var tapetserad i åtskilliga lager och längst in fanns en grå tapet som till konsistensen mest av allt påminde om en vaxduk, omöjlig att forcera. Alla som någon gång har sysslat med att ta bort tapet på det där gamla hederliga och skittråkiga sättet vet vad man har att roa sig med. Man blöter upp tapeten med vatten, eventuellt utblandat med lite tapetklister. Man skrapar med kniv och spackelspade. Skrapar och skrapar och får som bäst loss frimärksstora bitar tapet och blir helt besudlad av svett och upplöst tapetklister, och de där svettiga uppblötta små tapetbitarna bildar något slags papier maché-liknande gojs som stelnar om man inte torkar bort det med en gång. Och trots att man ganska fort står i drivor av frimärksstora tapetbitar upp till knäna så ser den förbannade väggen precis likadan ut ändå oavsett hur länge man håller på.

Så motivationen för att fortsätta och avsluta detta projekt har inte precis varit på topp, kan man ju säga. Och tyvärr så vänjer man sig ju efter ett tag vid att det ser ut som själve fan har tapetserat ens murstock och då sjunker motivationen ännu mer. Men härförleden satt jag i alla fall på jobbet och gnölade om hur trist det var att skrapa tapet (konstruktivt), och då fick jag låna en maskin av Stefan. Han hade visserligen aldrig använt den själv, men han kände någon som hade gjort det och de var enligt honom saliga över dess förträfflighet.

Jag var lite skeptisk, för jag tycker att man åtminstone borde ha hört talas om denna dundermaskin om den nu var så bra, och jag har minsann googlat igenom hela Internet efter genvägar till tapetborttagande utan någon större framgång. "Maskinen" såg lite suspekt och väldigt plastig ut. En plastdunk med en doppvärmare i, en sladd i ena änden och en veckad plastslang i den andra som avslutades med ett fyrkantigt plastmunstycke, inte helt olikt en dammsugare. Bruksanvisning saknades, men jag räknade ut att man skulle hälla vatten i dunkdelen, sätta i sladden och vänta tills vattnet kokade. När detta skedde pyste det ut ånga genom ett litet hål i munstycket, och då provade jag djärvt att trycka munstycket mot den tapetserade väggen någon minut och sedan var det idel HALLELUJA! PRISA HERREN! ETT MIRAKEL HAR SKETT, för med den här plastiga ångmaskinens hjälp var det inte svårare att dra loss tapeten än vad det var att skala en potatis.

Så svaret på frågan om hur man renoverar utan att bryta ihop är alltså "ångmaskinen". Och nu är projekt avtapetsering av murstock avslutat på ett förtjänstfullt sätt, eller den, murstocken, ska ju förstås målas också, men det känns som en bagatell i sammahanget. Arga Snickaren hade förmodligen hoppat jämfota av lycka om han hade sett detta.  Eller så hade han rent av blivit arbetslös på kuppen.