EDIT

Igår kväll hittade jag ytterligare två böcker som är med i "håller på eller ska strax börja med"-flödet. Den ena var Spindelmannen av Micke Alonzo, han som var med i KSMB för många herrans år sen, och den andra var Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe.

Micke Alonzo överraskar lite som deckarförfattare. Jag läste hans förra bok, based on a true story, där han gnäller över sin exfru och att han inte får träffa sitt barn, och den tyckte jag väl inte var något vidare. Eller så är det jag som är så himla oempatisk att jag inte automatiskt tycker det är jättejättesynd om alla pappor som inte "får" träffa sina barn*, men det beror på att jag känner, inte jättejättemånga men en del, pappor som inte bryr sig särskilt mycket om sina barn överhuvudtaget, helt utan exfruar som sätter käppar i hjulen. Som inte anstränger sig ett skit för att skapa och upprätthålla en relation med sitt eget kött och blod. Och nä, jag personligen känner inga mammor som skiter i att träffa sina barn. Vilket inte betyder att de inte finns, men det färgar ju liksom mitt sätt att se på det här. Och nä, jag känner inga mammor som går in för att förhindra och sabotera exmakens umgänge med de gemensamma barnen heller. Vilket inte heller betyder att de inte finns, men det är ju en annan grej som färgar mitt sätt att se på det här. Men för att summera, föräldrar som håller på så är ju helt djävla förkastliga, oavsett kön.

Nog om det, eller jag kan väl mala på hur länge som helst, men nu var det ju böcker det skulle handla om. Spindelmannen heter Alonzos senaste bok, och den verkar riktigt bra, jag har läst ungefär hälften. Den berör (se, jag är kanske inte så himla oempatisk när allt kommer omkring).

Stilla dagar i Mixing Part har jag som sagt inte börjat på än, men jag tror inte jag kommer att bli besviken. Mmmm...Erlend Loe. Jag gillar nästan alla hans böcker utom Naiv. Super och Blåst, som jag bara tycker är sådär. Men alla de andra! Expedition L. Fakta om Finland. Doppler. Volvo Lastvagnar. Gör vad du vill. Bra skit alltihop.

Men nu har jag seriöst gett mig själv BOKKÖPSTOPP PUNKT NU, annars ror jag nog aldrig det här i land.


* DISCLAIMER. Nu menar jag inte att Micke Alonzo är en av de här papporna som skiter i sina barn. Eller det är han ju uppenbarligen inte eftersom han har skrivit en hel bok om hur mycket pappa han är.  Fast i bokens efterord så nämner han ytterligare en dotter som överhuvudtaget inte är med i berättelsen alls. Varför är hon inte det, kan man ju fråga sig? Om man skriver en hel bok som handlar om ens liv, hur svårt kan det vara att slänga in ett "den här helgen kom NN och hälsade på" eller "idag gick jag och NN på bio" lite här och där? Det blir ju liksom lite konstigt när man å ena sidan vill framställa sig själv som en som jättejättegärna vill, men inte får, vara pappa, och å andra sidan finns det en dotter till som inte får plats alls. KAN JAG JU TYCKA. Men det finns säkert någon naturlig förklaring till detta.