Jag fick den danska tv-serien "Matador" på dvd i födelsedagspresent av min man. Så nu i sommar har vi helt slaviskt följt familjerna Skjaern och Varnaes och deras ups and downs samt livet i Korsbaek under depression och världskrig. Nu är kriget och tv-serien slut, och det känns...tomt. Vi har liksom vant oss vid att sitta och hänga på järnvägscaféet i Korsbaek tillsammans med Röde, Fede, Larsen, Boldt och Kvik.
Istället har vi börjat titta på Lilla Huset På Prärien, första säsongen. Det är bättre än man kan tro. Pappa Charles är präktig, mamma Caroline är gudfruktig och ingenting kan rubba världen. Pappa Charles har inga kontanter, och som nyinflyttad i Walnut Grove är han inte betrodd med kredit som han behöver för att köpa en plog och utsäde. Så han får jobba som en djävul, först sex timmar på kvarnen och sedan sex timmar med att lägga tak och stapla säckar hos en ond man som säljer jordbruksredskap. men han gör det. Sin lunch - ett torrt gammalt majsbröd - äter han medan han går från det ena stället till det andra. Sen ramlar han ner från ett träd och bryter fyra revben. Han har ingått ett illvilligt avtal med den onde mannen, att om taket inte är lagt på tre veckor så tar den onde mannen hans oxar. Nu är revbenen brutna, Charles kan inte arbeta och den onde mannen kommer och hämtar oxarna. Men Charles låter inte lura sig så lätt! Avtalet löper minsann inte ut förrän midnatt, så än har han några timmar på sig. Han sliter och släpar med säckarna trots sina fyra brutna revben, men han faller ihop av utmattning. Då kommer Laura och Mary och hjälper honom. Och när de andra karlarna i Walnut Grove ser detta så kan de ju inte riktigt med att se Charles ligga där med sina brutna revben, så de ilar till undsättning och Charles får tillbaks sina oxar, sin plog och sitt utsäde.
Nästa avsnitt så står vetet skördemoget och Charles sitter och räknar på hur mycket pengar han ska casha in inom en mycket snar framtid. Men för att citera Raskens Ida, "en ska aldrig räkna ut'et", tji fick Charles för en hagelskur av sällan skådad art förvandlar hela veteskörden till värdelös liggsäd på cirka en kvart. Charles tappar inte humöret för det, utan han bara vandrar iväg 15 mil och tar jobb i något slags stenbrott. Han arbetar så att händerna blöder, men är glad ändå. Pengar tjänar han, och han skickar hem varenda cent till Caroline och flickorna. De sitter inte och rullar tummarna precis, utan de är ute med otympliga gamla träredskap och skördar liggsäden och bidrar på så sätt till överlevnaden. Och sedan kommer Charles hem igen och har tjänat ihop en slant så att de klarar vintern. Happiness!
Det här är...jag vet inte, kvalitet. Eller nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar