I Törnrosdalens skugga

Eftersom vi bor alldeles i närheten av en plats där man spelade in delar av Bröderna Lejonhjärta så har vi döpt våra grannar till Tengil och Katla. Vi har flera grannar, de flesta är trevliga eller åtminstone neutrala, men så har vi det här bittra och elaka och missunnsamma gamla paret, Tengil och Katla alltså. De är trädgårdsperfektionister. I deras trädgård växer inte ett grässtrå snett, blommorna står i givakt och det finns inte ett ogräs att skåda någonstans. Deras gräsmatta är platt och fyrkantig och rabatterna är nog ritade med linjal. Vår trädgård är mer bångstyrig, den lutar både hit och dit och saker växer lite som de vill och det finns liksom inte en rät vinkel någonstans. Jag är mycket nöjd med vår trädgård och skulle inte vilja att den såg annorlunda ut. Men det vill Tengil och Katla. De vill att vi också ska ha en fyrkantig fascistträdgård med spikraka rabatter så att de får något fint att titta på när de sitter i sin trädgårdsmöbel och pustar ut efter dagens ogräsjakt. Nu är ju inte vi så särskilt intresserade av att ha dom gloendes in till oss, så vi har planterat buskar mot den del av tomten som gränsar till deras trädgård. I höst ska jag gödsla dom med supergödsel så att de växer fort som bara den.

Andra saker som Tengil och Katla tycker om är att anklaga oss för olägenheter som de drabbas av. Det började med att de tyckte det kom en obehaglig lukt "inifrån oss", eller rättare sagt från vår trädgård. Vi kände ingen lukt, men de framhärdade och påstod att de inte ens kunde vistas utomhus på grund av lukten. Vi ifrågasatte huruvida vi i så fall överhuvudtaget kunde befinna oss i vår trädgård om det nu luktade så mycket från den, och erbjöd dem att komma in på vår sida och peka ut var det luktade någonstans. Men det ville de absolut inte, och sedan dess har saken inte nämnts med ord, trots att den nyss varit så besvärande att det inte gick att vara utomhus.

Nästa grej som var vårt fel var att en igelkott gick och bajsade i deras trädgård om nätterna. Den kom "inifrån oss", visste de med all säkerhet. Igelkottar har ju i och för sig sina revir, men jag har aldrig hört talas om en igelkott som bor på ett ställe och anlägger en toa någon helt annanstans. Men vi hade tydligen begåvats med en alldeles osedvanligt illvillig igelkott, synd att vi nästan aldrig själva träffar på den.

Nästa dråpslag var MULLVADEN. En mullvad är ju nästan en dödsstöt i en gräsmatta, det kan ju även jag hålla med om. Plötsligt en dag var det en mullvadshög i vår gräsmatta. Så en till, närmare tomtgränsen. Efter några dagar hade den flitiga mullvaden grävt sig in till Tengil och Katla, som höll på att bryta ihop. Fällor införskaffades i såna mängder att ingen mullvad gick levande ur den trädgården. Slutet gott, allting gott (utom för mullvaden förstås), men det hela var förstås VÅRT FEL, eftersom mullvaden hade kommit "inifrån oss".

Jo, sen fick de svampar i gräsmattan. Det kan ju hända vem som helst och är rätt svårt att göra någonting åt eftersom själva svampen växer och sprider sig i jorden (det man ser är en fruktkropp). Denna svamp kom förstås också "inifrån oss", och Katlas teori var att det var fåglar som plockade svampen inne hos oss (där den för all del växer lite här och där) och sedan med berått mod flög över och släppte ner den på deras gräsmatta.

Ja, och så är det förstås MÖRDARSNIGLARNA. Jo, jag erkänner. Vi har mördarsniglar i vår trädgård och det är väl inget vi gillar, men det är ju som det är. Vi mördar alla vi hittar, men det är inte så djävla lätt att hitta alla kan jag berätta. De gömmer sig på de mest illvilliga ställen och de finns ju för fan ÖVERALLT, inte bara i vår trädgård. Men nu härom dagen så berättade en annan granne att Tengil och Katla hade hittat mördarsniglar inne hos sig, och att de visste att de kom "inifrån oss". Jag tycker det här är helt fantastiskt. Vi har en stor, vildvuxen och lummig trädgård med massor av buskar och snår och höga träd och blommor och bin och hela rasket. Vi anstränger oss till och med för att göra det lite trevligt för fåglar och paddor och igelkottar och nyckelpigor och andra små varelser i vår Herres hage (med undantag för mördarsniglarna då). Och ändå vallfärdar det vilda djur i stor mängd "inifrån oss" till Tengil och Katlas lilla monokulturella trädgårdsmardröm. Vår trädgård är liksom bara en genomfartsled för onda varelser som vill förstöra och skapa kaos i två bittra pensionärers liv, de väller in som zombier i en skräckfilm med siktet inställt på att förorena, stöka till, gräva ner, äta upp och bringa allmän oreda. Det är något som inte riktigt stämmer här, tycker jag.
 
Det enda som är bra med Tengil och Katla är att de är gamla, på gränsen till uråldriga. Hon är typ 75 och han närmare 80, så det känns ju som att det bara är att vänta ut dom. Det är inte så att jag direkt önskar döden på dom, men kanske någon liten krämpa som gjorde att en plats på servicehem lockade mer än att bo i egen villa. Tyvärr verkar de vara friska som nötkärnor, och det är ju så djävla typiskt. Snälla människor dör i förtid men de elaka lever i evigheter.