I fredags stötte jag ihop med min tandläkare när jag satt på Ottoglassens uteservering och firade att en strävsam arbetsvecka var till ända. Min första och snudd på enda impuls var att blixtsnabbt gömma min glass bakom ryggen, liksom förneka att jag blivit tagen på bar gärning i en sådan kariesfrämjande sysselsättning. Man kan ju undra hur gammal man egentligen är, och dessutom är min tandläkare yngre än jag, så det borde vara han som visade mig vördnad och respekt och inte tvärtom. Min andra impuls var att jag kände ett i det närmaste tvångsmässigt behov av att berätta att jag har börjat skölja tänderna med fluor varje kväll (vilket jag blev rekommenderad att göra vid senaste tandläkarbesöket). Som tur är behöver man ju inte följa sina impulser.
Och min tandläkare, han sa hej och ställde sig sedan helt ogenerat i glasskön och köpte en riktig jättestrut* både till sig själv och till sin unge. För mina pengar, kändes det som. Men inte heller det yppade jag ett ljud om (annat än till Nikky och Daniel, när min tandläkare med god marginal kommit utom hörhåll). Jag är ett under av självbehärskning, eller nåt.
* Det är iofs svårt att INTE köpa en jättestrut på Ottoglassen. Det snålas inte om man säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar