Igår när jag var på simhuset råkade jag lyssna på ett gäng tjejer i omklädningsrummet. De pratade om hår och frisyrer, och inget kunde intressera mig mindre men det fanns just inte mycket annat att lyssna på. Så gled samtalet osökt in på temat "besvikelser hos frissan", och samtliga vittnade om att de börjat gråta minst en gång i samband med klippning och/eller färgning av hår. Antingen hade de börjat böla direkt framför spegeln i salongen, eller, i mindre kritiska fall, efteråt i hemmets avskildhet. Men tårar hade fällts på grund av detta, och det hela verkade oerhört traumatiskt.
Något sådant har aldrig hänt mig, kan jag ju säga. Det kanske beror på att jag aldrig går till någon frisör, och efter den här upplevelsen kommer jag nog inte att göra det heller. Själv är bäste dräng, och gratis är det också. Och eftersom jag är en gammal bitter rebell så tar jag inte så allvarligt på det här med "bad hairday". Det är mer...coolt. Eller var, en gång i tiden.
Enda gången jag har satt min fot hos en frisör var som prao. Detta var verkligen ingenting jag hade valt själv. När jag började högstadiet fick man en lapp där man skulle kryssa i vilka yrkesområden man kunde tänka sig och vilka man absolut inte kunde tänka sig att prao:a. Sedan fick man komma till ett skapligt ställe EN gång och de andra gångerna hamnade man på rena helvetesplatserna. För att man skulle härdas, antar jag. Så vid närmare eftertanke har jag faktiskt också varit gråtfärdig hos frissan. Av ren leda och tristess under åttio timmars praktisk arbetslivsorientering i årskurs åtta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar