I natt drömde jag att jag hittade en ny bok om Britta och Silver. För er som inte är gamla hästtjejer kan jag berätta att de flesta hästtjejer har sträckläst böckerna om Britta och Silver flera gånger om i sin ungdom. Och senare.
Åter till min dröm. Jag hittade en ny bok om Britta och Silver, den handlade om Britta när hon blivit vuxen. (Var inte Britta typ 18 år i evigheter? När man läser böckerna som vuxen förundras man över en hel del, bland annat varför Britta inte bara tar och hånglar upp den där Lasse någon gång, han är ju värsta schyssta killen och hur många hästtjejer har turen att träffa en hästintresserad kille som är heterosexuell? Å andra sidan tror jag det var en sak man gillade med hästböckerna, att de var så befriade från libido och kärlekstjafs och istället kunde man riktigt vältra sig i en beskrivning om hur någon typ hade putsat ett träns som sträckte sig över flera sidor. Beskrivningen alltså. Vi snackar verklighetsflykt som heter duga.)
Jamen i alla fall, den här boken som jag drömde om var jättesorglig. De hade det inte alls särskilt bra som vuxna, Britta och Lasse (de fick tydligen varandra till slut trots bristen på libido i böckerna). Och Silver fick de avliva, för han var så gammal. Knappt några pengar hade de heller, så det slutade med att de fick flytta utomlands (oklart varför det skulle hjälpa). Och jag bara: Men herregud, hon (och nu menade jag i och för sig Lisbeth Pahnke, böckernas författare, inte Britta) jobbar ju på tidningen Ridsport och hennes man är ju banbyggare, och det är ju allmänt bekant (bland tävlingsarrangörer åtminstone) att banbyggare är värda sin vikt i guld och vet om det. Ja, men ungefär där vaknade jag och fattade ingenting. Stackars Silver, har jag känt mest hela dagen.
Ska det behöva vara så här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar