Eftersom min onda fot vägrar att samarbeta har jag tvingats krypa till korset och hitta alternativa träningsmetoder. I måndags var jag på simhuset för första gången sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Jag är tveksam till vatten. Väldigt tveksam. Första året jag gick på simskola när jag var liten så vågade jag varken dyka under en flytande rockring (för att man skulle tvingas doppa HELA huvudet) eller koka kaffe. Jag satt mest och grät i bastun, och lite på den nivån är jag fortfarande. Mentalt åtminstone. Jag blir lite gråtfärdig av badhus. Det är något ondskefullt med vattnet. Och så är det så jobbigt med folk som inte håller sig på avstånd i bassängen så att man plötsligt får någons äckliga fot rätt i ansiktet. Eller såna som ska träna crawl som om de siktade på nästa olympiad och plaskar fram som om det gällde att tömma bassängen på kortast möjliga tid. För att inte tala om alla idioter som tvunget ska hoppa i från bassängkanten precis framför en och stänka upp vatten i ens ansikte. Sånt får mig att vilja lämna bassängen och gå och sätta mig i bastun och gråta lite. Men eftersom jag inte längre är 5 år så får jag nöja mig med att blogga om det istället.
Nu har jag haft tur, för de två (2) gånger jag varit på simhuset så har det varit väldigt lite folk där, så jag har kunnat konfrontera vattnet som ett ensamt obehag. Tord har lärt mig ett knep, och det är att man ska använda simglasögon. Så jag gick och köpte mig ett par röda hos Sport-Åke, och faktiskt blev vattnet lite mindre otäckt då. Och idag var det några ynglingar som ville börja dyka i från kanten på min bana. Den var ju inte mer min än någon annans förstås, men eftersom det endast var tre (3) personer i hela bassängen, så tycker man ju att de kunde valt någon av de tomma banorna istället. Ynglingar i badhus är ett djävla gissel. De kan liksom inte umgås med varandra på ett normalt sätt, utan håller hela tiden på att tvångsmässigt knuffa på varandra och brottas vid bassängkanten och flatgarvar och skriker med målbrottsröster och uppför sig på det hela taget rätt så primitivt. Sånt är så tröttsamt, och jag ville verkligen inte ha dem i min närhet. Jag blängde på dem med mördarblick genom mina röda simglasögon, och de försvann som oljade blixtar. Jag visste inte att jag kunde se så skräckinjagande ut på 25 meters håll, men uppenbarligen har jag en del dolda talanger. Simglasögon is the shit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar