B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Juvelgåtan

Bokem börjar helt oskyldigt med att deckarna sitter i godan ro och donar med ett och annat matnyttigt fixande i HÖGKVARTERET när plötsligt JUPITER börjar  spekulera i huruvida det vore möjligt att stjäla Regnbågsjuvelerna. Om de vore tjuvar alltså, är han tvungen att raskt tillägga för de båda andra deckarna PETER och BOB håller på att både få dåndimpen och tappa fattningen av detta helt bisarra uttalande. Sno saker är botten! tillkännager Peter ståndaktigt och det har han ju helt rätt i. Bob har (såklart) läst om Regnbågsjuvelerna i en tidningsartikel, och vi får veta att dessa (givetvis) är extremt värdefulla samt  as we speak finns på ett museum i Hollywood där det pågår en specialutställning av japanska smycken. Regnbågsjuvelerna ägs nämligen av en japansk firma, NAGASAMIS GULDSMIDESBOLAG, och på samma utställning finns även ett jättestort tusen år gammalt guldbälte med smaragder, a k a DE ÄLDSTA KEJSARNAS GYLLENE BÄLTE (mäktigt). 

Deckarna beger sig raskt iväg till museet för att spana in utställningen och samtidigt kasta en objektiv och kritiskt granskande blick på säkerhetssystemen kring allt detta guld och ädelstenar. Det är fullt av både vakter och annat folk, bland annat vad som verkar vara en hel scoutkår (varav pojkscouterna springer runt och härjar och busar medan flickscouterna mest går omkring och åååh:ar och aaaa:ar över juvelerna istället för att vara ute i skog och mark och slå knopar och göra upp eld eller vad nu scouter har på agendan när de inte ägnar sig åt könsnormativ utfyllnad i ungdomslitteratur). Bob krockar med en liten pojkscout med guldtand vilket kommer att få betydelse längre fram. Jupiter springer på en gammal  bekant från sin tid som barnskådespelaren BABY TJOCKIS (som han för övrigt hatar att bli påmind om alla gånger utom nu tydligen), MR FRANK. 

Nästan genast händer något konstigt, mr Frank tittar på klockan, säger att han ska skoja lite och sedan låtsas han må dåligt, tar  fram en näsduk och samtidigt ramlar en stor ädelsten ur fickan! Vakter observerar detta och rusar till handling och samtidigt blir det först kolsvart, sedan hörs ljudet av krossat glas, larmet går för ÅH NEJ, De Äldsta Kejsarnas Gyllene Bälte (fortsättningsvis kallat Gyllene Bältet) är stulet! HUR kunde detta hända (och HUR kunde det hända just när Jupiter börjat spekulera i något så omoraliskt som juvelstölder? Han måste vara synsk)? 

Alla besökare blir stoppade och visiterade men Gyllene Bältet är puts väck. Mr Frank får följa med polisen för sitt lilla skämt. Deckarna erbjuder sin hjälp till en synnerligen upprörd japan vid namn SAITO TOGATI , men blir (givetvis) avfärdade som "löjliga amerikanska rackarungar" och får retirera till Högkvarteret där de hör hemma. Bäst som de sitter där och spekulerar över fallet som icke är deras (Jupiter är övertygad om att mr Frank på något sätt är i maskopi med tjuvarna eftersom timingen för hans "skämt" och stölden av Gyllene Bältet var så otroligt tight) så ringer ingen mindre än ALFRED HITCHCOCK som nu gått från att vara direkt avvisande (Skräckslottets gåta) till att vara farbroderligt jovialisk och kalla Jupiter för "gubben min". Han, Hitchcock, har en bekant, MISS AGAWAM, som enligt uppgift har problem med vättar. Det låter ju som allt annat som kommer i Tre Deckares väg (hittills: spökhus, stammande papegojor, viskande mumier, gröna vålnader) både märkligt och (i alla fall om man frågar räddharen Peter) skräckinjagande. 

Den här gången får Peter livligt medhåll från de båda bayerska bröderna HANS och KONRAD som båda arbetar på JONES VRAK & STYCKEGODS som ägs av Jupiters faster MATILDA och farbror TITUS. Hans och Konrad kan  utan vidare omsvep hänvisa till ett stort antal välkända och rent horribla bayerska vättar med ett och annat på sina samveten och avråder bestämt deckarna från att åta sig fallet med motiveringen att man, om vättarna vredgas, kan bli förvandlad till sten (rimligt). Men det är ju inget som avskräcker den som har som motto att utreda allt, utan deckarna far dit och träffar miss Agawam som bor i ett jättestort gammalt hus som ligger inklämt mellan en nedlagd teater och en bank. Miss Agawam är författare till ett stort antal barnböcker som handlar just om vättar, och hon har också haft en lång och lycklig relation till grannskapets barn som hon brukade ordna små kalas för i sin trädgård. Men det var längesen, barnen växte upp och flyttade hemifrån och fina gamla hus revs till förmån för trista kontor, området avfolkades lite allmänt men miss Agawam har framhärdat och bott kvar i all ensamhet trots påtryckningar från byggaren MR JORDAN som vill åt tomten så att han ska kunna riva huset och bygga ännu fler kontor. 

Miss Agawam säger sig nu på senare tid ha blivit störd av just vättar som hon sett med egna ögon tumla runt och hoppa bock på gräsmattan på nätterna, samt att hon vaknat av grävande ljud som gjort att hon legat sömnlös nätterna igenom. Bäst som hon sitter och broderar ut texten om kvarterspolisen som givetvis inte trodde hon var vid sina sinnens fulla bruk får Bob syn på en av dom, vättarna alltså, som ilsket stirrar på dom genom fönstret. Alla far ut i trädgården för att undersöka saken, men där finns förstås ingenting att se. Miss Agawam fortsätter att berätta om att hon blivit inlåst i källaren när hon gått ner för att undersöka grävljuden, men räddades tursamt nog av sin brorson ROGER. 

Det här är ju verkligen något att bita i för de tre deckarna, och trots att de egentligen har bråda dagar eftersom de också håller på att ta dykcertifikat så blir det bestämt att Peter och Jupiter (Bob ska hälsa på en faster) ska övernatta hos miss Agawam eftersom vättarna bara varit aktiva nattetid (med undantag för den som Bob såg). Innan de åker hem för att packa ihop diverse för vättefångarändamål nyttig utrustning (walkie-talkie, kamera, rep, handskar, etc) så går de på Jupiters initiativ en liten runda för att se om det inte skulle råka finnas några bra vättegömställen ändå. När de går förbi den nedlagda teatern hörs det röster och orden "guldbältet" och "museet" nämns! Detta måste undersökas, men istället blir de ertappade av en skum karl, MR RAWLEY, som är anställd som nattvakt av mr Jordan, mannen som köper upp fastigheter, river dom och bygger kontor. Han hävdar dock att han sagt "omkullvältat" istället för "guldbältet", vilket Jupiter med viss tvekan köper.

De återvänder till Högkvarteret och möts där av en ung japan, TARO TOGATI, som visar sig vara "den enkle sonen" (hans egna ord) till mr Togati, säkerhetschefen på Nagasamis Guldsmidesbolag, som ber om ursäkt för sin faders bryska sätt. Han, Togati senior, är nu under stark press för Gyllene Bältet är fortfarande spårlöst försvunnet och om det inte hittas blir han vanhedrad och måste säga upp sig (typiskt japanskt va?). Det visar sig att mr Franks tilltag bara var en PR-kupp för en kommade film så där finns ingen koppling även om det först verkade så. Jupiter har dock räknat ut att bältet måste finnas kvar inne på museet, förmodligen gömd bakom någon tavla. Taro tackar artigt "Jupiter-san" för hjälpen och återvänder till muséet med denna nya information.

Jupiter och Peter installerar sig hos miss Agawam och under natten händer det verkligen grejer! Vättarna visar sig, de är ute och gör en massa akrobatiska konster i trädgården, Jupiter och Peter försöker fånga dom men lyckas bara på bild. Jupiter har en teori om att det är Roger som har anlitat vättarna för att miss Agawam ska skrämmas bort från huset, sälja det för en massa pengar som Roger i egenskap av enda släkting så småningom ska få ärva (tycker dock det finns en del brister i den teorin, pengarna får han väl inte förrän miss Agawam dör och då får han ju ärva huset oavsett?) och att han på något vis har slagit sina ohederliga påsar ihop med mr Jordan. Planen blir alltså att fånga en vätte och klämma ur honom sanningen, men det visar sig vara lättare sagt än gjort och slutar med att Jupiter och Peter istället blir inlurade i den nedlagda teatern där de sedan blir instängda och attackerade av de vildsinta vättarna! De lyckas slinka undan och vem kommer då om inte nattvakten Rawley som befaller vättarna att "leta rätt på ungarna". Plan B blir för Jupiter och Peter att hålla sig gömda tills miss Agawam vaknar, ser att de är borta och därför ringer polisen så att de ska börja leta i omgivningarna, eventuellt med ledtråd av den på bild fångade vätten (det var en Instamatic-kamera). Problemet är bara att när miss Agawam vaknar till det vid det här laget välbekanta ljudet av grävande vättar så tror hon att Peter och Jupiter blivit så rädda att de inte vågat stanna kvar, och då blir hon så rädd att hon ringer Roger och meddelar att hon flyttar hem till honom per omgående samt ämnar sälja huset till mr Jordan.

Jupiter och Peter lyckas hitta ett torn från vilket plan C nu blir att Peter ska klättra ner från tornet med hjälp av repet som ingick i Jupiters vättefångarutrustning. Tyvärr hinner Rawley upptäcka detta tilltag när Peter är halvvägs ner och han, Peter alltså, anbefalls genast att klättra upp igen om inte Rawley ska skära av repet per omgående. Det blir ingen annan råd än att häva sig upp igen (tur Peter är så spänstig och också att han är så driftig att han hinner rita Tre Deckares hemliga märke, frågetecknet, på tornväggen) och däruppe väntar inte bara Rawley utan också två kumpaner vid namn CHUCK och DRILLER. Kvintetten tar sig ner i källaren och där finns också de fyra vättarna. Det visar sig nu (som alla äkta skurkar som blir påkomna så blir Rawley alldeles otroligt meddelsam och drar så gott som oombedd hela historien) att de är bankrånare som håller på att, via miss Agawams källare, gräva sig in bankens källare för att sno med sig stålars och värdepapper som förvaras där. Vättarna är såklart inte vättar (Hans och Konrad kan andas ut) utan utklädda dvärgar som hyrts in av Rawley, som en gång i tiden var ett litet oskyldigt barn som bodde i kvarteret och var med på miss Agawams berömda saftkalas, men sedan dess har uppenbarligen mycket vatten runnit under många broar så nu är han en förhärdad brottsling som tillsammans med Chuck och Driller (bara namnen är ju ruskiga) har ett och annat på sitt samvete, liksom dvärgarna som framställs som illvilliga och sluga varelser som alltid håller ihop och gör vad som helst för pengar. 

Det visar sig att Rawleys fader var byggnadsarbetare och var med och byggde både bank och teater och han förmedlade till sonen att bankvalvets väggar enbart bestod av oarmerad betong (oslugt), vilket innebar att man relativt enkelt skulle kunna gräva sig in i det via källaren i miss Agawams hus eftersom hon säkert stod i begrepp att sälja det när nästan alla hus runt omkring såldes och revs. Rawleys plan A var därför att ta jobb som nattvakt (genom att först skrämma bort de befintliga nattvakterna med konstiga ljud) hos mr Jordan, därefter vänta ut miss Agawam och slutligen gräva sig in i banken via hennes källare. Vad han inte räknat med var att miss Agawam ståndaktigt skulle uthärda och bo kvar, så plan B blev istället att gräva en tunnel under hennes hus. Lite merarbete, men den som väntar på något gott väntar på innehållet i bankvalvet. För att sätta lite extra skjuts på planen hyrdes dvärgarna in som grävhjälp och skådespeleri, där tanken var att miss Agawam skulle bli uppskrämd av de ondskefulla vättarnas framfart men inte bli tagen på allvar eftersom alla (utom Hans och Konrad) vet att vättar inte existerar annat än i av miss Agawam författade sagoböcker och därmed också hålla sig ur vägen. För säkerhets skull involverades brorsonen Roger som ju också hade intresse av att fasterns hus såldes, så han var medveten om vad som skedde och bemötte sin faster därefter (nedrigt).

Rawley förklarar hur allting hänger ihop och vättarna får också fnissa över hur lättlurade alla är. Rawley imponeras över hur smart Jupiter ändå är och erbjuder honom att få vara en del av hans gäng, vilket Jupiter avmätt tackar nej till. Peter antyder att polisen ju tämligen enkelt bör hitta bankrånardvärgar, men i Hollywood går det tretton dvärgar på dussinet och by the way så kommer varken Jupiter eller Peter att kunna "snacka med några snutar" (hård jargong).
Man har vid det här laget kommit så långt att man har fått hål på väggen in till bankens källare. Ut lastas hinkvis med pengar, värdepapper och annat, vilket sedan ska sedan transporteras vidare till ett väntande skepp från vilket Rawley, Chuck och Driller ska fly med sin tvivelaktiga ära och rikedomar. Jupiter och Peter blir nedstoppade i säckar och inslängda i bagageutrymmet på en skåpbil som andra kollin i väntan på att de ska bli "dom rikaste killarna i Näckens juniorlag" (ruskigt) . 

Under tiden har Bob börjat bli riktigt orolig då han inte hört ett knyst från sina kamrater och det inte heller är någon som svarar hemma hos miss Agawam, så han ber Hans att skjutsa honom dit. Precis när de ska bege sig ringer Taro Togati och låter meddela att de tyvärr inte hittat Gyllene Bältet (deppigt) så det ser verkligen mörkt ut för den vanärade Togati senior. 

När Bob och Hans kommer fram till miss Agawam är huset såklart tomt, men Bob hittar Jupiters Instamatic-kamera med bilden på den ondskefulla vätten ondskefullt grinande mot kameran så han förstår ju att något illavarslande är i görningen. Tursamt nog får han också syn på Peters ditkritade frågetecken på tornet och säga vad man vill om Bob men han kan sannerligen lägga ihop ett och annat. Som av ett rent osannolikt sammanträffande sker detta samtidigt som Rawley med kumpaner precis håller på att kånka ut säckarna med Näckens blivande juniorlag och lasta in dom i skåpbilen. Bob skickar Hans efter polis (man skulle tycka det var rimligare att en vuxen stannade kvar och höll ställningarna och 14-åringen hämtade hjälp, men så gick uppenbarligen inte tankegången), men han hittar varken polis eller telefon (så var det förr i tiden!) och återvänder i exakt samma sekund som Rawley kör iväg med skåpbilen. Nu blir det biljakt!, och den här gången är det inte ett godståg som stoppar dom som i Viskande mumiens gåta, utan en vanlig hederlig punktering. 

Som tur är kommunicerar Rawley med det väntande skeppet via walkie-talkie som Bob lyckad ratta in på SIN walkie-talkie och därför blir det en smal sak att luska ut vartåt det bär trots att de tappar bort dom under den (ändå orimligt korta) tid det tar för Hans att byta däck på lastbilen. Dock hittar varken Hans eller Bob till det av Rawley uppgivna stället, och när de frågar en plötsligt uppdykande polisbil så blir det krångel för polisen lyssnar inte när både Hans och Bob vittnar om att det är kidnappning på gång, så Hans tar saken i egna händer och kör mot enkelriktat, polisen efter och stoppar dom och vill se körkort och lyssnar inte alls på Bobs och Hans förklaringar, men till slut lyckas de ändå ta sig fram till skåpbilen från vilken Rawley, Chuck och Driller flytt. Poliserna är fortfarande mest intresserade av Hans trafikbrott, och inte förrän Jupiter befriats ur säcken och med värdig stämma förklsrat att det är bankrånare som är på väg att lämna landet som polisen riktar om sitt fokus, men då är det för sent! Skurkarna är borta! De får sätta sin tillit till att Interpol. Hollywoods alla dvärgar ger samstämt varandra alibi så där finns inte heller några ledtrådar att hämta. 

Alla är dock vid liv och glada för det, men Jupiter grämer sig väldeliga över alla lösa trådar som finns kvar att nysta i. Skurkarna kom undan och Gyllene Bältet är fortfarande inte hittat. Som lök på laxen så kommer Taro på besök och meddelar att hans fader fått sparken och är halvdöd av tappad självkänsla. Men då får Jupiter en SNILLEBLIXT och far iväg med Taro i ett huj utan att nämna för Peter och Bob vad det gäller, utan de får bara ett meddelande att de ska kolla alla hemliga in- och utgångar till Högkvarteret både en och flera gånger, och det gör de fastän de inte begriper varför. Sen kommer Jupiter tillbaks helt otippat iklädd sin bästa kavaj (väldigt oklart när han bytte om till den) och vid middagen kommenterar faster Matilda att Jupiter är "lika mystisk som tjock" (helt rimlig kommentar på den tiden). 

Sedan bär det av ut till Högkvarteret och det visar sig då att (en del av) Jupiters "fetma" beror på att han har Gyllene Bältet på sig! Men i samma stund som han visar det så blir Högkvarteret invaderat av dvärgarna! Med knivar! De är överallt på en och samma gång, och det ser verkligen illa ut men allt är förstås en del av Jupiters geniala plan som  har involverat polis och mr Togati som finns utanför och fångar in dvärgarna i ett litet nafs när de försöker fly. 

lla lösa trådar knyts ihop under ett gemytligt  avslutande samkväm på Alfred Hitchcocks kontor, varpå den senare imponeras väldeliga över deckarnas rent otroliga förmågor. Jupiters SNILLEBLIXT slog nämligen ner när han kom på att Bob nämnt att han sprungit ihop med en pojkscout med guldtand när de var på museet, och först då kom han, Jupiter, att tänka på att man ju inte sätter in guldtänder på någon som knappt har tappat mjölktänderna, alltså var det en vuxen, alltså var dvärgarna inblandade (solklart). Dvärgarna var ju dessutom akrobater så det var en smal sak för dom att flinkt klättra ner från någon balkong inne på museet, slå sönder montern och sno med sig bältet under tumultet med mr Frank (fortfarande oskyldig men damen som kontrakterade honom för "skämtet" var tydligen insyltad med Rawley på något sätt, därav den minutiösa timingen). Bältet gömdes sedan i en ventilationstrumma inne på museet. När Jupiter räknat ut allt detta och hittat bältet så nöjde han sig förstås inte bara med det, utan han sökte också upp dvärgen med guldtanden (som han givetvis visste var han bodde), sa att han ångrat sig och gärna ville vara en del av Rawleys gäng. Eftersom han kunde visa upp att han hade bältet så förstod ju dvärgarna att Jupiter verkligen var en kille som rörde sig hemtamt i den undre världen (dock hade Jupiter ett gäng civila poliser som mobiliserats i en handvändning som skydd för denna av polisväsendet uppenbarligen helt godkända aktion), så de anade inte oråd utan gick direkt i den av Jupiter perfekt gillrade fällan i Högkvarteret och åkte fast. Givetvis hade de mycket mer än detta på sitt samvete, så slutet gott allting gott. THE END. 

  

  

Valborg

Jaha, då har vi alltså kommit till slutet av april, helt galet. Ska man säga någonting om 2025 så här långt så var det väl att oxveckorna försvann i ett huj, liksom resten av våren för nu är det väl ändå försommar-ish? Torrt är det också, även om det är härligt med t-shirtväder så behöver det faktiskt komma lite regn nu. Har börjat kolla SMHI-appen flera gånger om dagen som en annan bonde, vill verkligen inte ha ett 2018 i repris. 

Igår gick i ett. Var först hos kiropraktorn för behandling, sedan på banken för att greja med firmateckning och fullmakt till föreningen. Sen var det jobb. Vi hade uppföljning från ett möte som vi hade för någon månad sedan som rörde huruvida vi uppfyller kraven i lagstiftningen kring explosiv miljö, och där delades det ut ett antal arbetsuppgifter och nu när det skulle följas upp så hade alla utom jag "glömt" att göra sina uppgifter. Då skulle man ju kunna tycka att jag är bra och de andra dåliga, men istället ska man liksom utpekas som präktig. Misstänker att övriga berörda (TG var en av dom ifall någon inte redan hade gissat det) också var såna som kallade alla som inte satt längst bak i klassrummet och gungade på stolen och kastade snus för töntiga plugghästar på högstadiet. 

Vi håller på att få ny belysning på jobbet. Lokalerna är väl byggda någon gång på 60-talet med tidstypiska lysrörsarmaturer med en allmänbelysning som är minst sagt tvivelaktig. Nu byts allt ut mot LED och det är ju skillnad som natt och dag. När jag kommer på morgonen och går runt och tänder så  är man ju van vid att det tar ett litet tag innan de gamla lysrören orkar flimra igång sitt mediokra sken, men nu blir det jätteljust i samma sekund som man vidrör strömbrytaren. Wow alltså. Vi har också fått rörelsevakt på toaletten och det är ju väldigt vad kroppsminnet är instället på att famla efter en lysknapp när man går in, trots att man på ett annat plan borde registrera att belysningen redan är igång. 

Efter jobbet igår blev det lite löpträning. Alltså, det är ju härligt med vårväder men HELVETE vad jag hatar att springa när solen steker. Det är inte ens behagligt i skogen för där lägger vegetationen sig som ett lock och det är som att springa i en gryta, men ännu värre är det såklart på det öppna fältet där det inte finns någon skugga och man känner hur det bränner, inte främst av mjölksyra utan av solens strålar på ens svarta löpartights. Får nästan panik av det och det tar också enormt mycket på min prestationsförmåga. Känns som att där det såkallade pannbenet förvandlas till mjukost så fort temperaturen överstiger 18 grader. Aja, good enough är bättre än inget. 

Åkte hem, släppte ut hundarna i trädgåden, matade hönsen, plockade ägg, tittade till ruvhönan. Gick sedan in och tränade pilates, sedan blev det soffan och en bok tills det var dags att byta om och åka till stallet. När jag åkte hem från stallet vid 20.30-tiden så var det fortfarande ljust ute, härligt. 

Idag är det jobb, sen ska jag åka och handla, hem och promenera med hundarna, göra fotrehab och så hem till S på kvällen för lite samkväm slash möte. Sedan väntar fyra dagars ledighet, mmmm. MMMMMMM. 

Till stallet istället, v 18 2025, pt 1

Tänkte först att det inte behövdes någon "pt 1" eftersom jag skippade ridningen i måndags, men så kom jag på att på lördag ska jag rida för dressyrtränare, så då blir det ju två gånger ändå. 

Igår hade vi också vikarie, inte den som alltid håller WE-lektioner utan en annan. Vi red ner till en av sommarhagarna och där var tanken att vi skulle rida självständigt och träna på sånt som man ville och behövde träna på. Det gick väl sådär, kan jag känna. Sommarhagen är stor, men trots det tyckte jag att det var hästar överallt där jag hade tänkt vara. Dessutom var Köttbullen rätt okoncentrerad för hon vill ju ha koll på var alla är, och jag själv är rätt så dålig på att disponera den självständiga ridningen när den inte är på ridbana och allt är förutsägbart. Vilket ju beror på att man aldrig rider själv eftersom man ändå betalar för att rida för en instruktör. Men det var en härlig vårkväll med ljummen luft, grönt gräs och kvittrande fåglar. PLUS: att jag fick Köttbullen att rygga för hjälper, inte bara en utan TVÅ gånger. Mmm. Skam den som ger sig, osv. 

Its angel voice sang round my bed

Igår när klockan ringde så kändes det som fredag. Väldigt oskön känsla en måndagsmorgon, men det var ju bara att kravla sig upp och ta sig an dagens öden och äventyr. 

Ringde till öronnäsahalsmottagningen för att kolla vad som händer inför min kommande operation. Det händer inte mycket visade det sig, tidigare var planen att operationen skulle bli av "innan sommaren" men nu lutar det mer åt "till hösten". SEGT. Men har i alla fall fått en tid om några veckor för att komma dit och göra ett EKG samt träffa en narkosläkare. När jag var där förra gången så berättade ju läkaren jag träffade då om allt som kunde gå fel under operationen, rätt mycket visade det sig, och jag antar att narkosläkaren kommer att pigga upp mig med att berätta att man kan dö också. Antar att de måste upplysa en om risker, och det är väl bra på ett sätt, men samtidigt känner jag lite att mitt liv var nog ändå lite bättre innan jag kände till allt om Quasimodo-scenariot.  Men men. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut i skogen och då ringde kiropraktorn som hade fått ett återbud så jag ska dit idag. Gick hem, tränade tabata, gjorde fotrehab. Bestämde mig sedan för att INTE rida, för jag fick veta från säker källa vilken vikarie vi skulle ha och då blir det alltid WE och jag kände bara att näe, jag har fan ingen lust med det. Rider ju ändå för att det är kul och det tycker inte jag WE är, jag fattar ju att det är något annat när man kan det men när man gör dom här prova-på-övningarns så tycker jag att man bara rider runt runt och gör exakt samma sak. Plus att jag som sagt inte alls klickar med den här instruktören, det måste väl vara vår personkemi eller något för andra verkar ju gilla henne. Men jag gör det alltså inte. 

Så det blev en lugn hemmakväll på soffan istället. Inte så dumt faktiskt. Idag ska jag som sagt till kiropraktorn, sedan måste jag också åka till banken och fixa med firmatecknande för klubben, skulle varit gjort för längesen men årsmötesprotokollet har varit lite på drift för vi hade en extern ordförande och de som skulle justera protokollet var inte heller folk som är i stallet dagligdags så det var lite omständligt att få till allas underskrifter. Men nu är det fixat i alla fall. Sen ska jag springa, träna pilates och slutligen rida (vet från samma säkra källa att instruktör K fortfarande är sjuk men att det är instruktör A som ska ha oss ikväll) så det blir lång dags färd mot natt. 

Igår upphävdes restriktionszonerna för fågelinfluensa så nu får hönsen gå ut igen. Härligt! Tänkte ändå vänta med att släppa ut dom tills på torsdag eftersom jag ska iväg både ikväll och imorgon kväll. De är förvisso duktiga på att gå in när de tycker att det börjar bli kväll, men man vet ju inte om de drabbas av frihetskänslor så här i början när de nu bara har fått gå i hönsgården de senaste månaderna. Och att jaga höns samtidigt som man har en tid att passa är ingen bra kombination. 

Nähä, då är det väl dags att ta itu med den här dagen också. 

Vattnets förbannelse

Det här är en bok jag inte orkade läsa klart: Vattnets förbannelse av Abraham Verghese. Detta är handlingen:

Mariamma är tolv år och skräckslagen, när hon skickas i väg på en båt för att gifta sig med en fyrtioårig man hon aldrig träffat. Oväntat nog blir hon väl mottagen och äktenskapet blir lyckat. Snart förvandlas Mariamma till matriarken Big Ammachi som hela trakten tyr sig till; hon blir till en älskad centralgestalt i den lilla staden Parambil under kommande sju decennier. Under den tiden upptäcker hon att en förbannelse vilar över släkten och platsen. En märklig förbannelse där en person i varje generation drunknar, eller drabbas av "tillståndet" som det kallas, något som sprider skräck i hela Kerala trakten, ett landskap som genomströmmas och omges av vatten.

Vi får också följa Digby Kilgour, en skotsk läkare, som i koloniala tider reser från Glasgow till Madras för att bistå med sin läkarkompetens och med nya mediciner från väst. Genom romanen som sträcker sig över åtta decennier, sker också flera historiska stora händelser. Indierna slåss för britterna i världskriget. Indien blir självständigt. Nyheterna på radio tillkännager staten Kerala och kommunisterna segrar i valet.

Jag tyckte det här lät jätteintressant och såg fram mot att läsa den här boken, men efter drygt 100 sidor av de 702 som boken består av så kände jag bara...nää. Det hände ingenting (eller i alla fall inte mycket) och det såg inte heller ut som att det skulle hända någonting. Sorry, men det här var inte för mig. Den här boken får en uttorkad vattenpöl av fem möjliga.  

Till my feet don't touch the ground

Vaknade i morse med en känsla av att det var fredag, rätt segt att det då är måndag. Tur att det i alla fall är kort vecka pga 1 maj på torsdag och jag har tagit ledigt på fredag. BECAUSE I'M WORTH IT, eller nåt. 

I fredags slutade jag tidigt och gick på orgelkonsert med min son. Mäktigt! Tror att jag, bortsett från honom, var yngst av alla närvarande, men någon ska ju vara det också. Också så fint att se hur gullig han är med alla gamla människor som stultade fram efteråt och ville byta ett ord med kantorn. Tog en barfotapromenad i mina gamla hoods och åkte sedan hem och tränade pilates. Fixade mat, kollade på första avsnittet av tredje säsongen av Mandalorian och sen blev det tidigt i säng.  

Helgen har varit minst sagt intensiv. Har varit på utbildning både lördag och söndag som handlat om ridskolors ekonomi, vilket ju låter oerhört torrt och trist. Det var det inte! Utbildningen hölls av en helt fantastisk kvinna som verkligen kunde sina saker, oerhört inspirerande och det känns som att vi har fått jättebra verktyg att jobba med inför vår kommande omorganisation. Som kommer att svida, men det blir ju så mycket lättare när man kan ta det utifrån att här stor del av omsättningen ska vara personalkostnader, så här mycket av instruktörernas tid ska vara debiterbar, osv. Jag gnällde rätt mycket inombords inför den här helgen p g a att det har varit rätt mycket ett tag nu och jag hade velat ha en helg där jag bara fick gå hemma och skrota. Men det var faktiskt oerhört väl investerad tid som gav väldigt mycket mer än vad den tog. Kul också att få träffa folk från andra ridskolor och höra hur dom har det, vilka utmaningar dom jobbar med och sådär.

Inför den här helgen så var min primära tanke Åh nej, hur ska jag få ihop mina 10 000 steg om dagen när det är utbildning hela helgen? Man vet ju för övrigt hur det brukar bli när man är på utbildning/konferens/whatever. Man sitter stilla på röven exakt hela dagen, blir trött av det och när det är lunch så passar man på att äta både gott och mycket, vid nästa rast är det kaffe och kaka och man blir ännu tröttare vilket man senare försöker motverka med att stoppa i sig Dumlekolor som om det inte fanns någon morgondag. Vet av erfarenhet att jag mår PISS efter en sån dag, så i helgen fick jag tänka om och tänka smart. Ställde klockan på 04.30 och promenerade 8 raska kilometer innan det var dags att bli upphämtad för dagens öden och äventyr strax efter 07.00. Var förvisso rätt seg när jag kom hem vid 18.45, men det hade nog vem som helst varit. Igår var det "bara" halvdag men eftersom det inkluderade promenad i arla morgonstund samt tur och retur till Landskrona så blev det ändå en rätt lång dags färd mot natt. Var i alla fall lite duktig och undvek godisskålarna och kakfaten. 

Nu återstår bara att se hur immunförsvaret ska börja jobba, har ju suttit ett antal timmar i samma bil som K som varit dyngförkyld så det är väl bara en tidsfråga innan samma virus bryter ut hos både mig och L som suttit i samma bil. Alltid lika spännande! 

Idag är det ridning, men eftersom K troligtvis fortfarande kommer vara dyngförkyld så får vi troligtvis vikarie och troligtvis blir det tyvärr att vi ska hålla på med working equitation, vilket hittills verkligen inte är något som jag har fastnat för, plus att jag inte riktigt klickar med den instruktören. Men det får väl gå ändå. Suckelisuck. Imorgon kväll är det också ridning, sedan är det möte hemma hos S på onsdag och sedan väntar fyra dagars (välförtjänt, tänker jag) ledighet. Ska rida för tränare på lördagen, men annars ingenting inbokat. G-Ö-T-T.   

 

But what I like more than all of these

Igår ville jag ha en ostörd arbetsdag som jag bara skulle ägna åt Projektet. Så blev det inte riktigt (såklart), men igår låg det 96 olästa mail med arbetsuppgifter i Projektmappen och idag är det 88, alltid något. Fick springa ifrån och stötta mitt team med jämna mellanrum, vi håller på med utbildning i en grej som i nuläget bara jag kan hantera och jag ser otroligt mycket fram mot att kunna släppa den biten eller åtminstone kunna dela den med andra, men vägen dit är lång och kräver mycket resurser i form av utbildning, kontroll, feedback etc. Har ändå gjort jättetydliga instruktioner samt spelat in mig själv när jag gör det som nu andra förhoppningsvis snart ska kunna göra, men det är en lång och snårig väg dit och självklart måste jag finnas där och vägleda hela tiden, även om Projektet inte direkt tar hänsyn till det. Hela detta året har hittills varit en djävla KAMP för att få det att gå ihop, jobbmässigt. Först var det att knyta ihop Projektet för 2024, sen var det helvetesrevisionen, därefter myndighetsrapporter som skulle skickas in samt påbörja jobbet med Projektet för 2025, och så var det dags för ny revision och om några veckor är det tillsynsbesök. Så fort det ser ut att kunna finnas lite andrum dyker det upp nya saker som måste hanteras och det tar ju fan aldrig slut. Men ja, man får ju helt enkelt kriga på för det finns inte mycket annat att göra, och jag vet att den tid jag avsätter nu för att utbilda mitt team kommer att betala tillbaka sig med ränta sen när jag kan släppa den här pucken som just nu bara är min. 

Efter jobbet stack jag till fältet och sprang intervaller enligt min patenterade MusikIntervallMetod™, detvillsäga spring en låt, promenera en låt och så får det bli vad det blir av det. Ibland kanske det blir dödsmetall i högt tempo men rätt kort tid, och nästa låt kanske är av typen Tubular Bells (26 minuter och 1 sekund). Blev lite drygt 8 kilometer och kändes skitbra, den där hostan som hängt kvar sedan jag hade min Känning i halsen för några veckor sen är nu officiellt borta. På tal om Tubular Bells så var Mike Oldfield  bara 19 år när han skrev den (han spelade också typ alla av de minst 20 instrumenten som ingår helt själv så antar att han inte slösat bort sina ungdomsår på brudar och bärs). I vår familj skojar vi ibland om den talangfulla familjen Oldfield, det är ju Mike och Sally samt Terry som alla är otroligt begåvade musiker, tänk om det finns ett okänt fjärde syskon som är typ rörmokare? Bengt Oldfield eller något sånt. Kan ju vara bra för dom andra i familjen Oldfield som kanske inte är så händiga, tänker vi. 

Efter min lyckade intervallträning påbörjade jag min trökiga färd hemåt. Bland det värsta jag vet är när man ska uträtta flertalet ärenden på hemvägen, eller ja det kan vara när som, det är själva konceptet med att köra typ fem minuter för att komma till A, parkera, in i någon affär, ut igen, vidare till B, parkera, in i någon affär, ut igen, vidare till C, osv osv som jag hatar hett och innerligt, det måste vara så helvetet är konstruerat tror jag. Nu har vi ju bara en bil och det är jag som använder den, ergo får jag också uträtta alla ärenden i veckorna, det är inte mycket annat att be för.
Min alfabetsodyssé på gårdagens hemväg gick först till Ica Kvantum (mat), sedan OKQ8 (fylla på luft i däcken), sedan Dogman (tuggben till hundarna), därefter Jula (motorolja). När jag var nästan hemma kom jag på att jag glömt köpa ny kolsyrepatron samt ägg. Köpa ägg när man har ett gäng hönor känns ju befängt, men nu är det en som lagt sig för att ruva och då tänkte jag peta in ett tolvpack av Coops ekologiska under henne så får vi väl se vad det blir av det.   

Kom hem, släppte ut hundarna i trädgården en stund, fixade med hönsen. Hoppas att restriktionszonerna för fågelinfluensan släpper så att de snart kan få börja gå fritt igen. Tage har fått ett sår på ena trampdynan som han inte kan låta bli att gnaga/slicka på och det är en otroligt enkel sak för honom att få av sig ett bandage, så nu får han vara trattkantarall tills det har läkt.  Han är inte helt nöjd, kan ju tilläggas men så får det bli. Städade och bäddade rent i sängarna, sen hade jag precis slagit mig ner med kvällsmaten och kände mig nöjd med en lång och strävsam dag, men så kom min man hem och påminde om att vi hade bestämt att vi skulle åka till tippen som igår. Men då hade jag helt enkelt inte den energin att veva igång mig själv igen, så det fick skjutas på framtiden lite obestämt sådär. 

Idag är det fredag, ska sluta tidigt för jag ska på orgelkonsert med min son. Tänkte sen åka och köpa de ekologiska ägg jag glömde köpa igår så att den hönan som lagt sig att ruva äntligen kan bli lite nöjd. Ska på utbildning hela helgen sen, ser inte direkt fram mot det även om jag är övertygad om att utbildningen i sig kommer att vara nyttig och givande. Men 9-17 på lördagen och 9-13 på söndagen, i fucking LANDSKRONA som ligger MINST 1½ timme från Ankeborg, enkel väg alltså. Här gäller det att lägga upp en överlevnadsplan. Tur att det är såkallat kort vecka nästa vecka i alla fall.