Fredag vecka 5 2025

Igår var verkligen lång dags färd mot natt. Jobbade tio timmar, tog en promenad, åkte till Willys och handlade, åkte till stallet för att träffa ordförande, sedan styrelsemöte på det. Var hemma halv nio, duschade, gick och lade mig, somnade och nu är det alltså fredag. GÖTT. Ska jobba, sedan träna intervaller och därefter ska jag åka till en VVS-butik och lämna tillbaks en ventil till ett expansionskärl som jag köpte när jag också köpte ett nytt expansionskärl men vars anslutning sedan visade sig inte passa till vårt värmesystem. Kände bara MEN ÅÅH NEJ, för den här VVS-butiken ligger verkligen inte "på väg hem från jobbet" utan är en omväg som jag helst hade velat slippa, men ventilen kostade orimliga 500 spänn, lika mycket som hela expansionskärlet, så det kändes som för mycket pengar för att bara skita i det. Min man, vardagshjälten som bytte nämnda expansionskärl, fick därför åka in till stan och skaffa en ny  ventilanslutning förra helgen, så det är väl inte jag som ska klaga i det här sammanhanget kanske. Därefter ska jag hem och städa, för det hann/orkade jag ju inte igår, samt fundera ut vad vi ska äta, kanske blir det hämtmat. Slutligen blir det VM-semifinal i handboll, Portugal mot Danmark, som jag hoppas blir mer spännande än matchen Danmark-Brasilien häromdagen. Portugal har (liksom Brasilien) spelat mycket bra genom hela turneringen, men Danmark är ju Danmark (tyvärr). 

Vad händer i helgen då? Jo, imorgon ska jag på BUDGETMÖTE i stallet. Det är ju inte riktigt det man tänker sig när man tackar ja till ett föreningsengagemang, men det är ju bara att tugga i sig. Nu råkar kassören vara en väldigt trevlig person, så det känns ändå inte så betungande som det skulle kunna vara. Vi ska träffas redan klockan 10 så det blir väl att stiga upp i ottan för att hinna få till sin milslånga hundpromenad innan dess, för efteråt tror jag att jag bara vill åka hem och ligga på soffan och läsa. På söndag har det i alla fall inget inbokat, det fanns möjlighet att träna för dressyrtränare men jag avstod den här gången eftersom jag har levt lite i stress ett tag och kände att jag absolut inte behöver ha varje sekund av veckans alla timmar uppbokad, även om det är roliga saker. 

Har för övrigt fått en tid hos en ny öron-näsa-halsläkare nu, inför operationen antar jag, men inte förrän i slutet av februari. Antar att när man nu inte längre misstänker något allvarligt så flyttas man ner ett par hack på priolistan, och det är såklart helt okej. Som jag fattade det när Doktor C förklarade i telefon så handlar det här besöket om "inskrivning", har ingen aning om vad det innebär men antar att de ska kolla upp ett och annat inför själva operationen, vilken kan dröja några månader nu när det inte längre är något som är akut eller farligt. Också helt okej.

Har RÖVMYCKET att göra på jobbet, men är i ett sånt där läge där jag är sist i en kedja och måste vänta på att andra ska leverera sina delar, och det gör de inte, i alla fall inte i den takt som är rimlig. I systemet jag jobbar i just nu finns det en liten räknare som räknar ner (eller upp beroende på vilken del av räknaren man tittar på) i takt med att ens uppgifter blir slutregistrerade. Den står just nu på 37 % finalized, ändå kan jag ingenting göra för att få den att öka eftersom i alla fall merparten av de återstående 63 % ligger hos andra. The story of my life, känns det som. Men det är som det är och nu är det i alla fall snart helg. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 6: Svåra hinder, Annika!

Den här boken börjar lite efter att den förra slutade, detvillsäga Annika är fortfarande 15 år och har nu ridit i kanske...ett och ett halvt år? Alltså är det dags att tävla svår hoppning internationellt (helt rimligt när det är ens kanske fjärde eller femte tävling i detta livet). Det börjar (som vanligt) med att åttaåriga Bettina är den enda som kan få in Turk i bussen och ingen tror (som vanligt) sina ögon. I bussen står redan en häst och det är ingen mindre än HABANERA, antagonisten MARIKA BORGS tävlingshäst. Marika är dock inte med själv utan det är bara en okänd hästskötare som ligger och sover och som allmänt går under namnet "byltet" under den långa färden mot Norge. 

Vid nästa stopp på resan ska en extremt svårlastad häst vid namn GOLDRUSH ombord, men det fixar förstås Bettina på ingen tid alls, självklart efter att ägaren den rike HERR PHILIPSSON och hästskötaren PAUL försökt i timmar utan att lyckas. Alla imponeras stort, kan den lilla flickan verkligen, osv. Bussen åker vidare, plötsligt börjar Goldrush slå och sparka och det börjar lukta bränt. Bussen stannar, men man hittar inget konstigt och efter en stund fortsätter resan. Då upptäcker Bettina att Habaneras hästskötare a k a "byltet" har försvunnit. Vid norska gränsen blir det ny genomsökning av bussen för då är det en bankrånare som är på fri fot. Kan det vara "byltet"? och var det verkligen möjligt att Marikas hästskötare också var en bankrånare? Det spekuleras hej vilt och sedan visar det sig att Goldrush blivit bränd av en cigarett, därav ståhejet och den brända lukten tidigare. 
När de kommer fram till tävlingsplatsen och HARRY möter upp får de veta att Goldrush inte alls hade haft någon hästskötare med sig på resan, så frågan om "byltet" förblir tills vidare olöst, också varför "byltet" bränt Goldrush med cigaretten (att det överhuvudtaget röks i en hästtransport verkar dock ingen höja på ögonbrynen åt).

Nya problem uppstår, Goldrush har ont av sin brännskada och hästskötaren Paul är orolig att Herr Philipsson ska ge honom sparken för att han inte haft uppsikt över hästen under resans gång. En dansk hästskötare säger sig veta ett sätt att mot en ringa kostnad få hästen i form till nästa dag, och Paul betalar gladeligen och allt är frid och fröjd för stunden.

Tävlingarna börjar och Goldrush är i TOPPFORM, så otroligt bra att det visar sig att han är dopad! Vilket tydligen går att upptäcka med blotta ögat, i alla fall om man är en sån hästkännare som Harry, i alla fall när han fått höra om den danske hästskötarens erbjudande. Paul ger dansken en rejäl omgång stryk, medan den lömska Marika Borg sprider ut ett rykte att Turk också är dopad (för naturligtvis har det gått onaturligt bra även för Annika och Turk, men det gör det ju jämt), Harry blir vansinnig på Marika, Herr Philipsson blir vansinnig på Paul och ger honom sparken. Veterinären kommer och kan med blotta ögat se att Goldrush dopats medan han ger klartecken till fortsatt tävling för både Turk och Habanera utan att vänta på några provsvar (styvt).

Nästa tävlingsdag börjar och för att göra en lång historia kort så vinner Annika (såklart) medan Habanera går omkull vid dubbelhindret. Marika skyller sedan på Bettina och påstår att Bettina med flit skrämde Habanera och Herr Borg (Marika själv är bortförd med ambulans) vill ställa till med bråk men då är Harry där och läxar upp honom, Herr Borg alltså, med Sanningen. Sedan är det prisutdelning och t o m den extremt buttre och introverte Harry blir lite upplivad av framgångarna och bjuder på restaurang. Han fixar också ett nytt jobb åt Paul hos HERR HALVORSEN, där han själv jobbar. Hela tävlingen har direktsänts i TV (kanske det mest orealistiska i hela boken), och hela Östervik med omnejd har sett Annika och Bettina (som givetvis var den som rusade in på banan och tog hand om Habanera efter omkullridningen) glänsa på olika sätt.

Allt är frid och fröjd igen och hemresan påbörjas, givetvis inte utan att Bettina får briljera som varandes den enda som kan lasta en häst.  Frågan om "byltet" kommer upp igen och det visade sig att det i alla fall inte var bankrånaren för han hade åkt fast någonstans. Hemma i stallet i Östervik dyker det upp en främmande karl och söker jobb, och Bettina hänvisar flinkt till Herr Philipsson som ju är utan hästskötare nu när Paul fått sparken. Den främmande visar sig vara en hyvens prick som heter TEDDE och det visar sig också lite senare att det var han som var "byltet" (ej så hyvens då med andra ord). Han avslöjar för den andliga konservöppnaren Bettina att han hade liftat med hästbussen i hemlighet och bränt Goldrush med cigaretten för han kom inte på något annat sätt att få bussen att stanna så att han kunde komma av och söka ett jobb som han behövde (hur han visste exakt NÄR han skulle bränna Goldrush för att bussen skulle stanna exakt där han skulle av förtäljer dock icke historien), men som han sedan inte fick. Men tack vare Bettina så får Tedde jobbet hos Herr Philipsson (om Herr Philipsson bara visste att det var Tedde som låg bakom hela historien med cigarettbränningen så hade det nog varit ett annat ljud i skällan, men alla inblandade tycker tydligen det är en helt rimlig sak att mörka). Annika ställer sig lite tvivlande till Teddes påstådda hygglighet, men Bettina försäkrar att Goldrush förlåtit Tedde (alltså är han officiellt hyvens igen), hur hon nu kan veta det, och det framkommer också att Tedde har lovat Bettina att hon ska få köpa Goldrush om några år, hur han nu kan lova det för det är ju inte hans häst, men Bettina blir jätteglad. THE END. 

When the witnesses are gone

Igår var en riktigt jobbig dag. Man skulle ju kunna tro att jag, efter tisdagens härliga telefonsamtal från doktor C, skulle vakna upp och må som en lärka, men det är någonting med mig (kanske är det så för alla, bara inget man talar om?) när (gissningsvis) spänningar släpper som gör att jag istället mår piss. Vaknade alltså med huvudvärk från helvetet och därtill följande trötthet/seghet. Men det var ju bara att kämpa sig genom dagen. Efter jobbet slumpade det sig att jag hade en tid hos Laserkvinnan inbokad, och sällan har väl en massage känts mer välbehövlig för spända axlar än då. Sen hade jag inte ont i huvudet längre, men var fortsatt trött och kände mig nästan lite yr. Åkte hem, tvingade ut mig på promenad med hundarna och tvingade mig att göra fotrehab. Sjönk sedan ner i soffan och kollade på matchen mellan Danmark och Brasilien som tyvärr inte alls blev den spännande historia som jag förväntat mig. Danskarna fick en kanonstart, brasilianarna som hittills i detta mästerskap varit så kvicka och innovativa i både anfall och försvar, verkade i det närmaste lamslagna. Sen fick de ändå lite kontakt mot slutet av första halvlek och låg under med bara tre mål (vilket ju i princip inte är någonting i handboll), men då lade danskarna bara i en växel till och drog ifrån igen och sen var det inte mycket mer att orda om och matchen slutade 33-21. Synd.

Orkade inte se matchen mellan Tyskland och Portugal som gick senare på kvällen, men den slutade med uddamålsvinst för Portugal så den var nog betydligt mer intensiv. Nu blir det Danmark mot Portugal i semifinal imorgon, och Frankrike mot Kroatien i den andra semin. Kan nog bli spännande matcher, även om Sverige är utslaget så är det ju ändå kul att se bra handboll. 

Men idag mår jag bra! Och det är ju tur, för idag väntar en l-å-n-g dag. Skulle på styrelsemöte i stallet ikväll, det ska jag fortfarande, men så ville ordförande att vi skulle träffas innan mötet för att gå igenom vissa grejer som hon behövde hjälp med och det var enda tiden som vi båda kunde. Och det kändes liiiite onödigt att köra hem för att bara kunna vara hemma en dryg timme och sen åka tillbaks till stan igen. Så billig är bensinen inte och så kul är det inte heller att sitta i bilen, så därför stannar jag kvar i stan efter jobbet. Lär väl vara hemma vid läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. Ska i alla fall passa på att handla mellan jobb och möte så slipper jag göra det imorgon, så att jag förhoppningsvis kan komma hem tidigt då. Den som lever får se, osv. 

One fist of iron, the other of steel

Jag skriver sällan om superallvarliga saker här i bloggen. Gränsen för det privata och personliga går väl  ungefär vid fikarummet på jobbet, vad jag kan raljera om där kan jag också skriva om här. Men nu ska jag göra ett undantag, för de senaste veckorna har jag på riktigt känt mig som att jag befunnit mig i dödsskuggans dal, och eftersom det sällan händer något superallvarligt i mitt liv så har jag saknat att kunna låta orden flöda fritt högt och lågt kring random händelser i mitt livs novell, eftersom jag inte riktigt har vetat vart den där stigen i dödsskuggans dal skulle bära mig (spoiler: det slutar bra). 

Det började någon gång i mitten eller slutet av november när jag upptäckte en knöl på ena sidan av halsen. Knölar som kommer från ingenstans och befinner sig på ställen där de inte ska vara känns inte alls bra, men enligt Google och 1177 så kunde det mycket väl bara vara en förstorad lymfkörtel, helt ofarligt, går över av sig själv. Fast det gjorde inte den här. Och inte heller hade jag haft någon infektion eller varit sjuk på ett sätt som skulle motivera en svullen lymfkörtel på det sätt som 1177 beskrev. 

Det går väl över, tänkte jag, försökte jag tänka för det var verkligen inte på ett speciellt rycka-sorglöst-på-axlarna-sätt, för är det något jag är LIVRÄDD för i denna värld så är det c-a-n-c-e-r. Men vad ska man göra? Bestämde någon gång runt Lucia att jag skulle skjuta problemet framför mig tills efter jul och nyår, så det gjorde jag. Eller försökte göra. Försökte att inte känna på Knölen, men såklart var jag där och fingrade ändå och ingenting förändrades (såklart) bara för att det blev nytt år. Knölen låg där  under huden strax under käkmuskeln och varslade om sig själv på ett sätt som inte alls kändes bra. 

Tog mig samman och ringde vårdcentralen med ett svagt hopp om att de skulle säga att herregud, sånt här ser vi tjugo gånger i veckan, det är helt ofarligt. Hade välkomnat att få en utskällning för att jag belastade vården i onödan som den inbillade sjuke, men så blev det verkligen inte.
Fick träffa en sköterska som inte kunde säga vad det var, utan hon tyckte att det skulle bokas en tid hos en läkare, så det gjorde hon. Det enda som var roligt med det var att han hette Doktor RAMADAN. Vet inte om det är ett vanligt namn eller har en annan betydelse också, men det känns ju lite som att någon svensk skulle heta Doktor Långfredag? Fick dock inte tillfälle att fråga honom (det hade jag nog inte heller vågat) för han blev sjuk, så jag fick gå till en annan doktor istället. 

Den nya doktorn hette något som inte gick att vare sig uttala eller lägga på minnet. Hon ställde tusen frågor på vilka jag ärligt svarade nej på alla och kände paranoian växa för jag förstod ju att allt syftade till att ringa in symptom på c-a-n-c-e-r.  Blev tittad i öronen med något instrument och fick också en spatel på tungan och fick säga AAAAAH på ett sätt som jag trodde man lämnat kvar på 50-talet, men icke. Jag måste kolla med med min handledare, sa Doktor Okänd sedan för alla läkare man träffar nuförtiden är ju cirka 12 år gamla, men det är väl bra att det finns en  backup någonstans i bakgrunden.

Backupen föreslog en provtagning som hette duga för att utesluta både det ena och det andra, så det var bara att lalla iväg till provtagningsavdelningen och sträcka fram armen. Det mest dramatiska som hände där var att den ställningen i vilken man ska lägga armen så att den ligger fint och stadigt när nålen sticks in, lossnade från sitt fäste och for i golvet med ett brak. Nålen for ur armen, blodet skvätte och sköterskan frågade hundra gånger om jag var okej innan de fick börja om. Nu är jag ju inte rädd för nålar och sprutor och sånt, så det var ingen fara med mig i det avseendet. Åtskilliga rör blod tappades ur mig och skickades iväg på analys. Ett par dagar senare kom provsvaren, allt var bra, det var till och med VÄLDIGT bra, betonade Doktor Okänd, men hon (och hennes handledare) tyckte ändå att en öron-näsa-hals-specialist skulle titta på det så jag skulle få en remiss dit. 

Fick därefter besöka sjukhuset för att träffa doktor CICEK som var ovan nämnda öron-näsa-hals-specialist. Han kände på Knölen, ställde ungefär samma frågor som Doktor Okänd inklusive spatel i halsen och AAAAAH:a (tydligen inte alls en 50-talsmetod), samt kompletterade med att jag fick göra en serie mycket ovärdiga grimaser för att kontrollera om ansiktsmotoriken var normal, plus att han närstuderade svalget genom att föra in en kamera i ena näsborren. Do NOT try this at home, för det var verkligen riktigt obehagligt. Allt såg i alla fall bra ut tyckte Doktor Cicek, hans gissning var att det var en godartad tumör i spottkörteln, men här  varken kunde eller skulle vi gissa någonting, så jag fick en remiss till skiktröntgen och en annan till universitetssjukhuset i Lund för ytterligare provtagning. 

Infann mig på skiktröntgen, fick kontrastvätska insprutat i blodet och fick sedan åka in och ut ur en tunnel, sedan fick jag gå hem och dricka 2 deciliter vätska i timmen för att hjälpa njurarna att bli av med kontrastvätskan.  Och ett par dagar senare fick jag ta mig till Lund och få en nål instucken i Knölen för att celler inuti den skulle sugas ut och analyseras av kunnigt folk som sedan skulle skicka resultatet till Doktor Cicek. Do not try this at home heller, det var inte jättebehagligt för man har ju rätt mycket nerver i den regionen (upptäckte jag), men det var å andra sidan inte värre än att gå till tandläkaren och putsa bort tandsten.
Redan samma eftermiddag ringde Doktor Cicek och hade svar, det var en godartad tumör i parotiskörteln (som en av spottkörtlarna heter, har jag nu lärt mig), alltså ingen cancer, INGEN CANCER, upprepade han, kanske på förekommen anledning eftersom jag rätt så frikostigt delade med mig av mina nojor/farhågor vid besöket. Nu ska den i alla fall opereras bort, ska få en tid "inom tre månader" och det kan jag verkligen leva med. 

Och vet ni vad? Allt ovanstående hände under loppet av 14 dagar, räknat från första besöket på vårdcentralen till telefonsamtalet från Doktor Cicek igår. FJORTON DAGAR? När jag först hörde "remiss till öron-näsa-hals" så trodde jag det skulle ta veckor, om inte månader, att ens få en tid. Samma med skiktröntgen, det lät väl också som något man skulle kunna få vänta riktigt länge på. Och efter den här finnålspunktionen så var jag inställd på att det nog skulle dröja i alla fall någon vecka på att få veta resultatet. Alltså vården, va? Så snabbt och proffsigt hanterat, och herregud vad jag i alla lägen har känt mig tagen på allvar och sedd och lyssnad på. Alla har varit så himla snälla, förstående, inkännande. Plus: Vad jag betalade? 200 kronor i patientavgift. Prisa Gud för skattesatserna säger jag bara. 

Så tacksam för allt att jag nästan vill brista ut i sång à la JAG VILL TACKA LIVET, SOM GETT MIG SÅ MYCKET (men det ska nog omvärlden skonas från). Nu känns det som att 2025 kan börja efter att ha stått på paus ett tag. Dags att trycka på PLAY. 

Till stallet istället, v 5 2025, pt 2

 Igår fick jag ha Köttbullen, var rätt mör efter måndagens pass med Irländskan och Köttbullen var inte på sitt mest framåt:a humör om man säger så. Om hon ens någonsin är det? Så vi fick kämpa, både hon och jag. Vi red en övning med volter längs med fyrkantsspåret och sedan red vi övningen Musse Pigg med mängder av övergångar och ett tu tre slängde K in lite galoppfattningar. Övergångar är nyttigt för Köttbullen för hon går ju oftast och lullar i sin lilla bubbla, obrydd om vad som händer. En perfekt egenskap hos en snäll nybörjarhäst, en mindre perfekt egenskap när man rider dressyr, så det gäller att få henne ur bubblan. Och som vanligt var lektionen slut ungefär när jag tyckte att nu djävlar känns det bra, nu kan vi börja. 

Vi provade också med ryggning, och det GÅR verkligen inte, inte ens när K stod på marken och pressade henne på bogen. Man kan ju backa henne i boxen så att det är ju inte som att hon är fysiskt oförmögen att gå baklänges, det är bara att hon inte fattar att man kan göra det under ryttare. Här har vi en utmaning, skam den som ger sig, osv. 

Till stallet istället, v 5 2025, pt 1

Igår kom jag till stallet och var redo för en dust med Köttbullen, men nehe, då skulle jag ha Irländskan istället. Henne red jag på  min första boot camp 2017, och inte ens då var hon pigg. Sedan dess har jag ridit henne en eller två gånger, ingen gång har det känts toppen-toppen och det gjorde det inte igår heller. Men instruktör K tyckte det var bra "för att vara henne" och det kändes som att vi var på gång, fast vi kom aldrig riktigt dit. Irländskan ÄR en fin ponny med ett trevligt steg, men hon är också en som gått i ridskoleverksamhet i hundra år och kan alla knep för att slippa arbeta. Så det har ju sina utmaningar, men vi kämpade på och det är nästan så att jag hoppas lite på att få fortsätta rida henne lite då och då. Det får vi se hur det blir med det, K tycker att hon vill se mig på "något annat än Köttbullen" och jajaja, jag vet att det är nyttigt och utvecklande att rida olika hästar osv, men jag gillar ju att ha en och samma. Fast får jag hålla mig till ponnyerna så är det ändå okej. Vi får se. Nu ska jag invänta träningsvärken. 

Sista veckan i januari, va, redan?

Hade möte med min chef om mina OPGAVER i fredags där jag hade hoppats på att få lämna över mitt laboratoriechefsskap till någon annan, men så lätt ska det förstås inte gå. Min chef hade i sin tur haft möte med vår VD och Någon Annans chef, tyvärr tyckte båda att det var för tidigt för Någon Annan att bli laboratoriechef, det var lite oklart om det var för att de tyckte hen var för oerfaren eller helt enkelt inte hade det i sig, man kan ju i och för sig hoppas på det senare för i så fall tyder det ju ändå på ett visst mått av omdöme. Fast ska jag vara ärlig så tror jag det mest handlar om att de tycker att det är väl bra som det är och att det inte ska bli för mycket för Någon Annan, karlar håller ju varandra om ryggen i alla lägen och jag skulle kunna rada upp tjogvis med folk där man verkligen undrar varför de har och hur de fick ord som "manager" och "specialist" i sina titlar.

Däremot fick jag plocka bort vissa, men inte alla, ansvarsområden som hör till labbet. Vad jag inte fick bli av med var personalansvaret, tyvärr. Även om mitt nuvarande team är superlätta att ha att göra med så är det ju ändå inte sånt man kan sköta med en klackspark om det skulle hända något, men annars sköter de ju sig själva. Men vissa andra delar kommer i alla fall (förhoppningsvis åtminstone, än är det ju inte spikat) att ligga på Någon Annan. Fick också en ny titel där ordet Laboratory Manager försvann och det mer ska avspeglas vad jag egentligen jobbar med. Eller så ser FÖRSLAGET ut i alla fall, det ska ju tröskas i långbänk och godkännas av både kreti och pleti först, och nu kunde min chef, VD och Någon Annans chef inte ha möte förrän i mitten av februari för det var viktiga(re) möten först och sen var det någon som skulle iväg och åka skidor och hålla på. Men ja, det är väl i alla fall ett steg i rätt riktning och bara jag slipper ha Laboratory Manager som titel så är mycket vunnet, för har man den titeln så vet jag av egen bitter erfarenhet att det är extremt mycket som många anser ska hamna på ens bord för en att hantera. Min nya titel-to-be känns mer rimlig och som en bonus, lagom luddig för den som inte är insatt. Hehehe. 

Sen var det mera jobb och efter jobbet körde jag intervallträning och det kändes TOPPEN. Åkte till Willys och handlade, hem och gjorde pizza och så var det handboll, tyvärr deppig förlust för Sverige i en måstematch men så är det ju ibland, det är tydligen bara Danmark som kan hålla en stark linje mästerskap efter mästerskap. 

Helgen har på det stora hela innehållit samma sak som alla för mig normala helger innehåller: långpromenader, soffslappande, böcker, tv. Annat som hänt: hönan Jeanette som fått en stor svulst på halsen fick vandra vidare till de sälla jaktmarkerna. Såg två dystra förluster i handbollen, det var verkligen inte Sveriges mästerskap den här gången och matchen mot Norge igår orkade jag inte ens se klart, för det var så deppigt och uppgivet. Aja, det är väl bara att ta nya tag och komma igen till nästa mästerskap. Annars var det mest vinterstudio. Såg damerna vinna stafett och herrarna ha en lite mer svajig dag på vallen i skidskyttet. Åt årets första semla. Tänkte seriösa tankar på att tvätta bilen men när jag kom till biltvätten så var den stängd pga reparation så får väl fortsätta köra omkring med en megaskitig bil tills inspirationen infinner sig nästa gång. 

Denna vecka är det ridning "som vanligt", hann inte riktigt komma in i att rida måndag-tisdag förrän det var dags för teorivecka och snart är det vecka åtta och då är det sportlov och ny teorivecka. Att första teoriveckan kom så tidigt beror dock på att det har bytts underlag i ridhuset, det var tvunget att det skulle göras innan ett visst datum p g a att annars skulle pengarna från ett kommunalt bidrag brinna inne och det vill man ju inte. På onsdag ska jag till Laserkvinnan för behandling, på torsdag är det styrelsemöte, då ska vi nog mest förbereda för årsmötet som är nästa helg igen. Ja, sen är det förstås jobb upp över öronen alla dagar, men det är väl bara att harva på.