Mega-YNK

 "Jobbade" en dryg timme i morse, kastade sedan in handduken, åkte hem och lade mig och sov som en gris i fyra timmar. Vaknade med FEBER. Vad i helvete? Är säkert något himla Stockholmsvirus, om det nu finns något sådant. Eller så har jag fått ebola eller något i den stilen av den blödande tanten på Tjejmilen? Eller är det COVID som till slut hunnit ikapp mig? 

Försöker nu styra upp ett liv som bygger på att "jag aldrig är sjuk" för det minns jag knappt när jag var senast, eller jo det var julen 2022 när alla vi som firade tillsammans drabbades av någon gemensam över luftvägsinfektion, ej covid, som jag såg som ett enormt personligt nederlag, här har man stått upprätt under en hel pandemi utan så mycket som ett symtom och sen ska man helt plötsligt ligga däckad av en vanlig sketen bonnaförkylning. 

Jämmer och elände. Vi har styrelsemöte i stallet ikväll och där är det många viktiga punkter som ska avhandlas, försöker nu få till att kunna vara med på Teams. Avbokade några viktiga jobbmöten idag och "most likely also tomorrow". På fredag har vi revision. Då vill man vara skärpt i huvudet, hoppas på det. Nu ska jag lida. 

Ynk ynk

Igår jobbade jag och klockan 13.40 hade jag tid hos tandläkaren. Kom inte ifrån jobbet riktigt i tid så var lite sen när jag sladdade in på en stor gratisparkering lite utanför centrum. Fick POWERWALKA som ett hjon för att hinna fram i tid, så mycket blev det med den vilan efter Tjejmilen. Sen visade det sig att tandläkaren var försenad och jag fick sitta en dryg halvtimme i väntrummet och glo på Husdrömmar eller något annat meningslöst. Hade detta varit för 10-15 år sedan hade jag nog rest mig och gått därifrån, men tandläkare P har gjort underverk för min tandläkarskräck så jag satt kvar och vegeterade. 13.15 blev jag slutligen inropad, röntgad, petad på och konstaterat att allt såg bra ut bortsett från lite tandsten. Ta bort tandsten är ju inte jättebehagligt men jag brukar räkna baklänges från 100 och igår kom jag till 68 och sen var det klart. 

Åkte hem, stimmade ut med hundar och höns, åt kvällsmat, bytte om och åkte till stallet. Först tävlingsmöte och sen ridning, sen hem. Har sovit som en kratta i natt, om ens något alls, och utöver det känns det som att jag håller på att bli förkyld och känner bara nejnejnejnejnej, har inte tiiid för måste åka och lämna bilen på Carglass för byte av vindruta imorgon och det vill jag liksom bara få avklarat, och så har jag ett möte med konsulter samt ett statusmöte i projektgruppen som är rätt viktigt. Vi får väl se hur det här går. 

Till stallet istället, v 36 2024, pt 1

Avbokade ju min ridning i måndags och igår fick jag ett sms med frågan om jag kunde rida igen samma kväll. Svarade ja på volley, för vi har bestämt att om man inte gör det så brinner den gången inne, för personalen kan omöjligt hålla på att försöka få ihop folks späckade scheman. Jag velade först lite hit och dit för jag vill ju ha framförhållning och vara mentalt förberedd, men sen bestämde jag mig för att inte vara så fyrkantig. Bästa K är instruktör och jag känner rätt många i den gruppen, så det är ju absolut inget att vela om. 

Fick Köttbullen, hurra! Vi red ett dressyrpass och hon kändes rätt fin och hade bra framåtbjudning. Enda dåliga var att jag ju inte hade planerat att rida den dagen och därför inte tagit på mig passande underkläder för det är tydligen där man är nu i livet. Men tänkte att äh, det ska väl funka att rida i ett par boxershorts-ish. Men det gjorde det inte och mot slutet av lektionen kände jag att jag fått skav på lårens insida. Det kändes ännu mer sen när jag ställde mig i duschen, kan jag säga. En annan sak som inte var 100 var att den tiden är samma som Bästa Måndagsgruppen™, detvillsäga 20.00-21.00, detvillsäga hemma vid 22.30 för naturligtvis gick alla ponnyer i en hage långt bort, och naturligtvis var det en som red häst som, när vi alla var på väg till hagarna, bara stannade mitt på den smala stigen för att "grimman satt på fel håll". Spelar väl ingen roll om den ändå ska av ett par minuter senare, kan man väl tycka, men det tyckte den här personen och stoppade således upp hela raden. Mörkt var det också. När jag kom hem och hade duschat så var jag så trött att jag inte ens orkade gå upp till sovrummet, och att min man snarkade som en hel timmerfabrik bidrog också till beslutet att sova på soffan. Eller "sova", för det känns som att jag inte fått en enda blund i ögonen. Efter ett tag kom Tage ner och gjorde mig sällskap, vilket inte heller bidrog till kvalitetssömn eftersom det blev så himla trångt.  Får väl kriga mig igenom den här dagen, alternativt ge upp och åka hem och lägga mig, jag får se hur jag gör. Hörde i alla fall ett rykte att nästa termin ska tiderna ändras tillbaka till vad de var innan, 19.30-20.30. Vi gnällde visserligen att det var sent på den tiden också, men det var innan vi fick erfara hur mycket en halvtimme framåt kan fucka upp allting. 

Post Tjejmilen

Halli hallå, här kommer en rapport från andra sidan, som det ju känns när i alla fall den här lantisen har överlevt en tripp till storstaden. Var orimligt stressad över att a. bussen skulle vara inställd (för det är den ibland) och b. tåget från Ankeborg skulle vara inställt (för det är det ibland) så att c. Jenny och jag inte skulle kunna sammanstråla i Hässleholm som planerat. Men allt gick vägen. Bussen gick i tid, jag var därför framme strax efter 11 och fick en timme att döda i Ankeborg. Bestämde mig för att gå till Subway och köpa lunch som vi skulle kunna äta på tåget, men backade ut på grund av den massiva kö av hungriga skolungdomar som fyllde lokalen. Gick istället till Espresso House och köpte en cappucchino för FEMTIOTVÅ KRONOR. Höll på att smälla av, men det var ju så dags. Är ju aldrig ute på såna ställen så  jag har helt uppenbart inte hängt med i prisutvecklingen, jag tänkte att det kanske skulle kosta 20 spänn eller så. Haha. 

Tåget gick i tid och i Hässleholm hade vi tid att gå till Subway och köpa varsin macka. Tåget till Stockholm gick också i tid och allt var frid och fröjd ända tills vi kom till strax utanför Södertälje för där stod tåget still i över en timme. Synd om dom som skulle med anslutande tåg, vi skulle ju bara ta oss till hotellet och därifrån till expon och hämta nummerlappar och tillbaka till hotellet igen så vi kände ingen stress. Då. Sen kom vi fram och jag hade rekat vilken tunnelbana vi skulle ta och vi hade köpt biljett i appen och allt gick jättebra tills vi kom fram till Karlaplan eller var fan vi nu var, där stod vi länge och kliade oss i huvudena och fattade inte vilken uppgång vi skulle ta för att på snabbaste sätt ta oss till hotellet, men till slut kom vi upp ur underjorden och sen skulle det bara vara att gå 550 meter så skulle vi vara framme, fast vi gick väl mer än 550 meter åt fel håll innan vi fattade det. Men det var ju bara att vända och knata i motsatt rikning. Sen kom vi fram till hotellet, langade in väskorna och begav oss ut i vida världen för att ta oss till Gärdet, och fram kom vi, förmodligen via världens omväg per tunnelbana för det var nog egentligen bara en station men vi åkte på fel håll och fick åka till T-centralen och vända, men till slut kom vi ju in i området där det fanns skyltar att följa. Där började vi ändå känna oss lite stressade, för det var en bra bit att gå, en rejäl kö att stå i till nummerlappsutdelningen och sen höll vi aldrig på att komma ut ur det där himla expot, för det var byggt som en djävla Skinnerbox så att man var tvungen att passera allt innan man kom ut. Stressen gällde att vi skulle hinna tillbaks till hotellet innan den middag som ingick i priset slutade serveras. Vi var ju egentligen inte särskilt långt därifrån, men både Jenny och jag har Sveriges, ja kanske norra Europas sämsta lokalsinne och båda har också ett i den kontexten grandiost självförtroende och tror att vi ska hitta och/eller känna igen oss (vi har ju ändå sprungit några Tjejmilen förut). Meningen Det KÄNNS som att det är hitåt, uttalades fler gånger än vad det var rimligt, och visade sig 100 % av gångerna vara fel. Men vi hittade tillbaks efter lite kringelikrokar, och vi hann till middagen (viktigast). Sen var vi så trötta av allt resande och alla intryck att vi i princip bara gick upp och lade oss.

På lördagen var det hotellfrukost, hurra! Sen bestämde vi oss för att i sakta mak flanera bort mot Gärdet, vi bodde ju ändå på Östermalm så det var ju inom rimligt gångavstånd. Vi bytte om, nålade på oss våra nummerlappar och begav oss ut i det relativa vimlet av likasinnade som vi kunde ta rygg på och faktiskt komma fram utan några som helst avvikelser. Sen hade vi rätt mycket tid att fördriva innan start, men vädret var fint och stämningen på topp. 

Själva loppet var en blandad upplevelse. Jag älskar Tjejmilen för det är så peppigt och inkluderande och härligt och fastän man ändå är lite allergisk mot såna där äppelkäcka KOM IGEN NU DÅ ALLA TJEJER-människor så står man plötsligt där i startfållan med armarna i vädret och jublar. Sen jublades det i och för sig inte så mycket för min del. Var ju hos Fotspecialisten i torsdags och han diagnosticerade flinkt ett överansträngt senfäste ovanför vänstra fotens pektå (den jag haft problem med hela tiden, fast tidigare har det varit mer distinkt i den tåns grundled och nu har smärtan varit mer diffus och liksom strålat upp på fotens ovansida på ett mycket oskönt sätt), och sa Du får vara med på Tjejmilen men sedan ska du VILA. Fast vila innebär bara att jag inte ska springa och inte heller göra några rehabövningar, jag får promenera och träna annat. Okej, så här med facit i hand så var det väl inte jättesmart att springa 10 kilometer på asfalt med barfotaskor när man a. har ont i en tå, b. inte har tränat någonting på asfalt. Sprang inte alla 10 heller, för det var c. skitvarmt, som alltid när jag springer ett lopp, och jag hade ju d. inte kunnat träna de senaste veckorna på grund av ovan nämnda tå/senfäste. Sprang väl kanske hälften och gick hälften, det var ändå en härlig upplevelse även om smärtan i tån/foten förtog en hel den av härligheten. Men det var så trevlig stämning och man blir så pepp.  Det var också en ny bansträckning, så en del av loppet gick så att man liksom mötte dom som var längre fram vilket var rätt coolt (ännu coolare när man var "dom som var längre fram", hehe). Sen missade jag 8-kilometersskylten, vilket också var härligt för när man börjar tycka att FAAN vad den sjunde kilometern var lång och dryg och så kommer man fram till 9-kilometersmarkeringen vilket ju innebär att man snart är i mål. 

Mobiliserade lite kraft för att spurta in i mål och samtidigt slumpade låtlistan fram en sån mäktig låt som passade så himla bra för att avsluta denna kraftprövning, men kanske 10 meter innan målet så var det en lite äldre dam som ramlade omkull precis bredvid mig. Jag och en annan medtävlande stannade och hjälpte henne upp, hon hade slagit i huvudet och det bara pissade blod, hon måste ha gått på något blodförtunnande? för det var rena rama blodbadet. Gastade på funktionärer som kom och tog hand om henne, gastade att de fick ta dit sjukvårdare för jag tycker nog att de var lite lamslagna men de hade kanske inte heller förväntat sig Stockholms blodbad på upploppet. Hon blev i alla fall omhändertagen och sedan kunde jag lufsa i mål, helt ograciöst. Fick använda hela den flaska vatten man fick efter målgång till att tvätta bort en okänd dams blod från mig själv, hoppas det gick bra för henne (och att hon inte hade någon blodsmitta, GULP). 

Letade mig från målet till en staty föreställande Dag Hammarsköld där Jenny och jag hade bestämt att återsamlingsplatsen för oss var. Satt där en stund och väntade på Jenny som startade i en senare startgrupp. Jenny hade rekat att vi skulle gå till Radiohuset och därifrån ta en buss som sedan skulle ta oss till en hållplats ganska nära hotellet. Vi var ju inte direkt ensamma om denna tanke (även om inte alla bodde på samma hotell som vi) och bussen var minst sagt KNÖKFULL, det kan omöjligt ha varit lagligt att köra på det sättet? Packade sillar har det rymligt i jämförelse, och det fanns cirka noll procent luft att andas, kändes det som. Men till slut kom vi fram och kunde knuffa oss av och släpa oss till hotellet och den väntande eftermiddagsfikan och den påföljande duschningen. Sällan har något smakat så gott, känts så uppfriskande och en säng varit så skön. AAAH. Vi låg i sängarna och stönade av välbehag samtidigt som vi kollade på sändningar från Paralympics, det kändes lite som att det var där vi hörde hemma. Sedan masade vi oss i sakta mak ner till restaurangen för middag och sedan blev det sängläge igen. Vi ska inte ut på en liten kvällsjoggingtur? sa Jenny och vi skrattade oss halvt fördärvade vid det orimliga i den tanken. 

Det var två stela och haltande (Jenny har en halvläkt stressfraktur i ena foten) "tjejer" som hasade ner till hotellfrukosten nästa morgon. Tåget hem skulle avgå 13.21 och vi hade bestämt att vi skulle ta en tur till Fotografiska för att ändå göra något litet kulturellt när vi ändå var i huvudstaden. Det var förfärligt besvärligt, för det var någon ombyggnad så alla rulltrappor var avstängda och vi fick släpa våra sletna kroppar och tunga väskor uppför många och långa trappor innan vi kom fram (vi gick ju såklart lite fel här också). Fotografiska var okej, fast det var bara en utställning (Shepard Fairey) som jag gillade, sen var det en (Feng Li) som jag tyckte var nästan lite äcklig och två (Jeff Cowen och Valtýr Daregard) som kändes lite jaha liksom, varken bu eller bä. Slut på rapport från kulturtanten. Köpte en fotobok av Erik Johansson för dyra pengar i shopen, tycker egentligen fotoböcker är slöseri med pengar för ärligt, hur ofta tittar man i dom efter att ha bläddrat igenom dom första gången? Men gillar Erik Johanssons bilder jättemycket så nu djävlar skulle jag unna mig, tänkte jag. Sen släpade vi oss tillbaks till stationen bara för att få veta att det var en brand utanför Nässjö och alla tåg på den sträckan var försenade. Om man bara hade fått gå ombord och sätta sig, var en mening som uttalades mer än en gång under väntetiden, men tåget stod någon annanstans och väntade så det var bara att sitta och glo, stå och glo samt gå runt i affärer och glo. Men till slut kom vi iväg och i slutändan visade det sig att jag hann med tåget från Hässleholm och slapp sitta där och vänta kanske en timme på nästa tåg en söndagskväll. Roligare kan man ju ha det. 

Igår var jag ledig och GUD. VAD. SKÖNT. DET. VAR. Haltade ut i skogen med hundarna, tog till och med fram mitt inlägg som jag inte använt på evigheter för att försöka avlasta senfästet lite. Kom hem, tränade pilates, gjorde tonfiskssallad till lunch. Haltade ner till bibblan för att lämna tillbaks två böcker. Har du ingen reservation att hämta, det var inte likt dig, sa Bibliotekarie-Eva, och jag höll med om att det kändes konstigt att gå tomhänt därifrån så jag botaniserade lite och hittade en bok som jag lånade. Haltade sedan hem, tog ett fotbad för Fotspecialisten har sagt att all cirkulation är av godo, vet i och för sig inte om fotbad främjar cirkulation men det borde ju göra det. Avbokade min ridning på kvällen, dels för att det var hoppning och dels för att jag bara inte kände för att ge mig iväg någonstans. Jag och min man såg klart filmen Leave the world behind istället, den var faktiskt inget vidare och slutade jättekonstigt, man fick ju liksom inte veta någonting? 

Nu väntar ett par veckor med en massa grejer, förutom rövmycket jobb. Idag: tandläkaren efter jobbet, sen hem och så tillbaks till stan igen för tävlingsmöte i stallet. Imorgon kväll är det styrelsemöte, på torsdag ska jag lämna bilen för byte av vindruta och sen är det ridning på kvällen. På fredag ska jag köra till Dalby efter jobbet för att hämta Remus' aska :( Sedan är det TACK OCH LOV ingenting inbokat i helgen vad jag vet. Plus att KonsultGubben ska vara ledig två veckor så man slipper i alla fall ha honom hovrande omkring sig. Jaja, nu kör vi, september here I come. 

Algot, Anna Stina och det välsignade brännvinet

Har läst Algot, Anna Stina och det välsignade brännvinet av Jonas Jonasson, det kan du också göra. Detta är handlingen:

Jonas Jonasson är tillbaka med en oemotståndlig pikaresk om Algot Olsson, grisbondens son, och en brokig skara människor i småländska Värend, som ger sig in i den sköna och förhoppningsvis lukrativa konsten att bränna brännvin till svenska folkets fromma. Deras spår korsas gång på gång av den skuldsatte och självsvåldige greve Bielkegren, dennes hänsynslöse och oduglige son löjtnanten, samt fru och dotter som samlar på arabiska fullblod och skor.

När greven och sonen så småningom kommer fram till samma destillerade slutsats, den att alkohol=förtjänst, blir de ett lättfångat byte för Algot & Co, som har en del gäss att plocka med ädlingarna. Det hela utspelas framför ögonen på en häpen och bestört Oscar I, den andre Bernadotten på Sveriges tron.

Jag gillade den här boken, som är skriven i ungefär samma lättsamma stil som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Rappt språk, underfundiga formuleringar, oanade vändningar, kort sagt: läsvärd. Störde mig kanske pyttepyttelite på hur de grevliga talade till varandra, det kändes lite väl konstruerat. Men i övrigt en njutning. Den får fyra stora brännvinsstop av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er.

Till stallet istället, v 35 2024, pt 2

Idag var det dressyrtorsdag och 28 grader varmt. INGEN var speciellt inspirerad, kan jag väl säga, varken hästarna eller vi. Vi tog oss igenom en övning där vi red över bommar på volt i olika gångarter. Köttbullen har fått nya stigbyglar och efter ett tag upptäckte jag att den satt på fel håll, det var en säkerhetsstigbygel. Orkade verkligen inte greja med det där och då (och sen glömde jag det dessvärre sä hoppas någon har fixat det till nästa vecka, hehe) utan lade upp stigbyglarna och jaha, då skulle vi rida lätt med stå två, sitta ett. Det var fan i mig JOBBIGT, kan jag säga. Sen red vi på en liten fyrkant, travade över halva och galopperade över halva med trav- respektive galoppbommar. Gick ändå rätt bra! Med Köttbullen och galoppbommar är det lite aådär, ibland flyter det på, men hon kan lika görna bryta av till trav om hon kommer lite fel och ibland hoppar hon över dom som om det vore hinder. Alla tre scenarierna inträffade ikväll så det var nyttig balansträning för mig utan stigbyglar. 

Hej och hå

Torsdag idag, och eftersom jag ska vara ledig imorgon så kan jag (om 8 timmar) säga att första jobbveckan är avklarad. Den har väl gått rätt så bra, mest kanske beroende på att KonsultGubben har hållit sig undan. Finns ju inget värre än att ha någon i sin relativa omgivning som är så irriterande att det liksom kryper i kroppen så fort man ser den personen. Tycker jag har haft min beskärda del av såna människor, har ju precis blivit av med Herr Dysterkvist, tidigare hade jag ju JätteBebisKollegan att släpa på, innan dess var det Narcissus och innan dess så fick jag stå ut med en person som växlade mellan att vara extremt flegmatisk och extremt lynnig, vilket var rätt jobbigt att navigera mellan. Jaja. 

I förrgår pratade jag och min bror länge om det här med personalaktiviteter och AW:s och liknande, att det liksom är så socialt oacceptabelt att tacka nej till sånt, alla ska med hur dumt påhitt det än är, annars är man "en svikare". Jag har under årens lopp tillbringat ett oskäligt antal timmar med att skjuta lerduvor, köra gocart, spela fotbollsgolf, ha femkamp, sitta av julbord och liknande, och då är jag inte ens den som tackar ja speciellt ofta, men nu känner jag att NU RÄCKER DET. Min fritid är dyrbar, och den vill jag verkligen inte slösa mer av på människor jag redan träffar åtta timmar om dagen fem dagar i vecka. Inte för att alla kollegor är som ovan nämnda stolpskott, jag har också kollegor som är jättetrevliga, men det är ju inte som att man får välja att bara hänga med dom. 

Idag ska det vara en sån där aktivitet med gemensam matlagning och det kände jag noll sug efter. Dessutom kan ju inget toppa den gången vi var i Masterchef-köket i Köpenhamn, det var ju dessutom med ett litet annat urval av kollegor, mestadels såna från andra bolag som man inte träffar dagligdags så det är en lite annan grej tycker jag. Torsdagar innebär ju dessutom dressyr med Köttbullen, och det vill jag inte avstå utan tungt vägande skäl. Tungt vägande skäl är alltså inte att stå och slabba ihop nån trerätters i något restaurangkök i Tjottahejti, men det får man inte vara öppen med för det är meningen att man ska tycka allt sånt är toppenkul. Tur ändå att man har blivit så gammal och luttrad att man lite skiter i vad folk tycker om en på jobbet. 

Igår efter jobbet åkte jag och handlade, tog en promenad och sedan städade jag badrummet och bytte lakan i sängarna samt plockade lite. Idag ska jag nämligen till Fotspecialisten efter jobbet och då kan det bli tight med veckostädningen innan stallet och man vill ju inte behöva stressa och stimma och hålla på. Sen (igår alltså) kom min man hem och bestämde att han var för trött för att hålla på med Uthuset 2.0, så istället blev det filmkväll. Förra filmen vi såg var Hajar i Paris, den var faktiskt jättedålig om ni frågar mig. Igår började vi kolla på Leave the world behind, någon slags undergångsfilm med Julia Roberts som förvisso (tyckte jag) var otroligt snyggt filmad och också lite krypande obehaglig, men också ganska seg och långsam. Vi såg, vår vana trogen, hälften och sparade hälften till nästa vecka. Eller när det nu blir, har en kraftig känsla av att det är en massa stallmöten inbokade nästa vecka nämligen.  

Sen imorgon är jag ju som sagt ledig från jobbet och tar tåget till Stockholm och Tjejmilen på lördag. Första gångerna jag sprang Tjejmilen var det på söndagar, det var rätt segt att sedan behöva hetsa med att ta tåget hem samma dag. Fast på den tiden bodde min bror i Stockholm och då kom han och hämtade oss vid hotellet, då kunde vi dumpa våra väskor och sånt i hans bil, samt att vi fick åka hem till honom och duscha och byta om efteråt innan vi sedan blev skjutsade till tåget. Ett arrangemang som var väldigt lyxigt för alla utom honom. Nu bor han inte längre i Stockholm, men nu har Tjejmilen också bytt så att det numera är på lördagar, det är ju mycket bättre givet att man också bokar två hotellnätter så att man bara kan lufsa till sitt hotell efteråt, ta det lugnt och sen ägna söndagen åt att ta sig hemåt i sakta mak. Har tagit ledigt på måndagen också eftersom jag tycker det är lite jobbigt att vara på resande fot och verkligen hatar känslan av att komma hem en söndagskväll och det liksom inte återstår någonting alls mer än en natts sömn innan det är dags att börja tröska sig igenom en ny arbetsvecka. Från början hade jag tagit ledigt på tisdagen också eftersom jag vet att jag kommer att komma hem sent från stallet på måndagen så varför inte lyxa lite till, tänkte jag först, men sen fick jag tid hos tandläkaren klockan 14  på tisdagen som jag inte orkade boka om en gång till (första tiden var när jag hade semester) och då måste jag ju ändå in till stan och då kan man ju lika gärna jobba. Har dessutom rövmycket att göra på jobbet så det får väl vara lite måtta på lyxen ändå. Hehe.