I hear a voice from below

Äntligen fredag! tänkte jag reflexmässigt när klockan ringde, men egentligen känns det som att den här veckan bara har rusat fram, även om det egentligen inte har hänt något speciellt. Men dagarna går, det gör de ju onekligen.

Efter jobbet åkte jag hem, gick en promenad med hundarna, gjorde fotrehab och städade. Hann sedan sitta ner i en kvart innan det var dags att åka till stallet för möte i en av alla miljoner arbetsgrupper som vi sätter ihop lite ad hoc. Säger inte rakt ut att förra styrelsen var värdelös, men känner inte heller att de ansträngde sig speciellt mycket för att lämna snyggt. Det är mycket lösa trådar och oavslutade projekt hit och dit, det ska gudarna veta. Igår betade vi i alla fall av en sån där surdeg som nu bara ska renskrivas och skickas ut på remiss till resten av styrelsen innan den kan bli ett faktum. Gött. 

Sen blev det som det nästan alltid blev, att vi satt kvar och snicksnackade fram och tillbaka om ditt och datt och högt och lågt. Det är det jag verkligen älskar med föreningslivet, det är ett så lätt sätt att umgås. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag att umgås endast med me, myself and I. Sen betyder det inte att jag inte har vänner, men det måste vara enkelt. Typ som Jenny och jag när vi träffas, vi bestämmer en dag, går till någon restaurang, äter och dricker och pratar och sen åker var och en hem till sitt. Perfekt och vi kan babbla om oss och det som vi är intresserade av och behöver liksom inte anstränga oss för att vara inkluderande eller fundera på om ens män gillar varandra eller hitta ett samtalsämne som passar alla.  Tycker det är ett djävla bök det där när man ska börja blanda in respektive och träffas hemma hos varandra och sen måste man bjuda igen och så bara pågår det. 
När man var liten och lekte med kompisar så hade man ju som jag minns det ingen speciell agenda utan man gjorde väl bara det som föll en in och sen var det inget mer med det. Men nu, i alla fall om man inte har varit vänner since forever och känner varandra utan och innan, så är allt så djävla krångligt och det känns som att man alltid måste göra något? Typ: äta middag, spela spel, kolla på Mello, vilket gör att umgänget liksom blir ett arrangemang som kräver, kanske inte en massa men ändå någon form av arbetsinsats av den man ska vara hos. Jag och min man har dessutom noll gemensamma vänner och det blir liksom alltid lite stelt, tycker jag som inte riktigt har de där sociala färdigheterna i mig. Tycker det är hundra gånger bättre att träffas under ett klubbemblem någonstans i en klubbstuga på neutral mark och så leker man så länge man har lust och sen åker var och en hem till sitt. 

Idag ska jag springa mina 3 kilometer efter jobbet, sedan handla och sen bara åka hem och lägga mig på soffan tror jag. Idag ska det vara sändningar från Falsterbo Horse Show, men de börjar redan typ vid 13-ish men borde ju kunna ses på SVT Play sen? Tänker mig sedan hämtmat eller något annat enkelt. Inget bokat i helgen heller utan det ska väl bara få flyta på hoppas jag. Jamen då säger vi så. 

I dina händer

Har läst I dina händer av Malin Persson Giolito. Tidigare har jag läst och gillat Störst av allt och Bara ett barn . Den här går ju som serie på Netflix också just nu och detta är handlingen: 

Redan någon timme efter larmsamtalet hämtas 14-åriga Dogge till förhör. Jämnåriga Billy är skjuten på lekplatsen där de brukade hänga som små, och Dogge höll i vapnet.

Den engagerade lokalpolisen, de ensamstående mammorna, ägaren av livsmedelsbutiken på torget - ingen är skonad i ett samhälle där gängvåldet tar över och barn dödar barn. Och vem tar ansvar för att det aldrig händer igen?

Jag började kolla på den här serien på Netflix för ett tag sen, men har hittills bara sett första avsnittet för det var liksom så HIMLA tungt och nattsvart, ibland orkar man bara inte? Boken var också himla tung och nattsvart. Menar inte att allt måste vara enhörningar och prinsessor och sådär, men just det här med gängkriminalitet får mig liksom nästan att tappa tron på exakt allting (varför lånar man då en bok om gängkriminalitet? IDIOT), det är så himla deppigt. Så det är säkert inget fel på boken som sådan, den var välskriven och sådär, men helt enkelt inte för mig. Den får tre mindre förorter av fem möjliga. 

Flick the switch and open your third eye

Igår var det varmt. Så här känns det att vara utomlands! deklarerade min kollega Stefan vid halvåttatiden när vi gick vår gemensamma morgonpromenad över gården till kaffeautomaten i den byggnaden där fikarummet ligger. Det var jätteskönt, då, med tjugoplusnånting grader, ljumma sommarvindar och en sol som sken sådär lite lagom. När det sedan var dags att åka hem ett antal timmar senare så var det istället äckligt och tryckande kvavt och mulet. 

Kom hem, gav Remus hans lilla mellanmål som han på veterinärens ordination ska få från och med nu. Tage och Laban var väldigt konfunderade, mat nu? Inte till dom? Det var till och med så att Remus själv var lite förbryllad, är det kväll redan? Sen gick vi ut på promenad i den kvava äckliga värmen som under promenadens gång transformerades till åska och regn. Kom hem igen, dyngsur. Gick ut till hönsen, snodde tre ägg från Ulrika och petade in dom under Christine Perfect. Vi får väl se vad det blir av det här nu. 

Min man höll på att montera vår nya duschkabin, han har ett sånt himla tålamod för det var en himla massa pill, men till slut blev han klar och den kunde invigas. GUD vad det kändes konstigt när man nu ändå är van vid en som varit...ja, jag vet inte, 130 lång nånting, och nu skulle man in i en som var 70x90. Kändes som att man var Dracula i en kista eller nåt, men det vänjer man sig väl vid efter ett tag. Innan hade vi ju en som var i den storleken och jag kan inte minnas att jag någonsin tyckte den kändes klaustrofobisk så det går säkert över om ett tag. Njöt däremot ENORMT av all plats som plötsligt uppenbarades badrummet, som ju kanske på sin höjd är 2x2 meter och rätt mycket av det tas ju upp av handfat och toalettstol. Men helt plötsligt behövde man inte ha tvättkorgen kloss mot toastolen och man  kunde klä på sig utan att slå i någon himla glasvägg och man (jag) nådde handdukshängaren utan att behöva halvkravla över toastolen, halleluja vad trevligt det var. Badrummet kändes också väldigt mycket ljusare nu, den förra duschkabinen var i något slags mörkt glas och betydligt högre så den slukade nog en del av ljuset från badrumsarmaturen. 

Poppade popcorn och påbörjade vår filmkväll. Vi såg en thailändsk film som hette Hunger som handlade om en tjej som jobbade på en familjerestaurang men blev headhuntad till nån sån där extremt hype:ad krog som ägdes av en kock med stenansikte som var jättejättesträng. I vanlig ordning orkade vi inte se klart hela utan fick istället låtsas som att det var en miniserie i två avsnitt. Var trött och seg men tvingade mig att läsa ut en bok och sedan kollade vi lite på matchen mellan England och Nederländerna, som ju ändå för att vara fotboll var rätt så underhållande de tjugo-nånting minuter som vi kollade. Men  matchen började inte förrän 21.00 och man, jag, orkar ju inte sitta uppe tills den slutar och sååå spännande är det ju inte att kolla på vad som mest verkar vara ett evinnerligt harvande på mittfältet, så vid 21.30 gav jag upp, tömde diskmaskinen, borstade tänderna och gick och lade mig. 

Idag ska jag jobba, hem och städa, sen till stallet för möte, sen hem och lägga mig antar jag om inget oförutsett inträffar. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag, eller nåt. 

On the road

Igår jobbade jag till lunch, åt min mikrade matlåda vid skrivbordet medan jag jobbade undan det sista, bytte om och åkte sedan och sprang min lilla Pi-runda, den tredje av fyra och nästa vecka är det fem kilometer som gäller. 

Åkte sedan hem, tyckte jag hade gott om tid så jag gjorde min fotrehab, sedan lastade jag in Remus i bilen och åkte till veterinären i Dalby. För den oinvigde är Dalby typ en förort till Lund och veterinärkliniken där är helt fantastisk, så det är värt resan tycker jag. Det tar ungefär en timma från Nästan-Österlen och vägen dit, om man kör på småvägar som jag gjorde eftersom det är närmaste om kanske inte snabbaste vägen, är så trevlig. Det är små gårdar, beteshagar med kor och hästar, böljande sädesfält, vägrenar med blåklint och vallmo och nästan ingen trafik alls. Sen efter ett tag ska man ut på stora vägen mot Malmö och det är mindre charmigt. Fasade lite för hemvägen, för då ska man (från Dalby räknat) svänga vänster ut på en rikligt trafikerad 2+1-väg, vid typ...16.30-tiden när alla ska hem från sina jobb? Jag kommer att bli stående där till imorgon bitti!, beklagade jag mig i förväg för alla som ville (och kanske inte ville) lyssna. 

Veterinärbesöket gick i alla fall bra, även om Remus tycker att det är ett svårt brott mot de taxliga rättigheterna. Förra gången bedömdes han ha en "måttlig" smärtreaktion när veterinären klämde på där bukspottkörteln sitter, nu blev den nedgraderad till "lindrig", vilket var positivt. Ultraljud av lever, galla, bukspottkörtel etc såg bättre ut än förra gången, fråga mig inte vad de ser för det har jag ingen aning om, men huvudsaken är ju att det går på rätt håll. Dock fanns det en liten sten i urinblåsan som man behövde ha ett öga på. Den var bara kanske 1 mm i diameter, så förhoppningsvis kissar han ut den, men det kan också vara att han inte gör det och då måste den opereras, antar jag. Om man inte kan spränga med ultraljud eller något? Aja, den dagen den sorgen. Återbesök om ett par månader för att främst ha koll på stenen, sen ska han äta en omgång till av den där medicinen med 8 tabletter som jag fick jaga runt halva Ankeborg för att få tag på.  Men nu var det ju inte så akut, så då kan jag beställa på nätet och få det hemskickat. Plus att han ska börja få mat tre gånger per dag istället för två, för att minska risken för illamående p g a att magen är tom. 

Uppmuntrad av detta påbörjade jag lång dags färd mot hem. Tänkte att jag kunde väl se vad småvägarna hade att erbjuda och fick på så vis se rätt mycket av Skåne, för det var ju inte precis raka vägen, men jag hade ju ingen större brådska heller. Var hemma strax innan 18 och möttes av kaos, för min man hade tömt uthuset på föremål (många, många) som uppfyllde halva tomten och inomhus stod den nyinförskaffade duschkabinen som inte alls var uppackad och monterad vilket jag hade hoppats på i hemlighet, men det sker kanske idag. 

Traskade iväg till bibblan för att lämna böcker och hämta ut en hel trave nya. Kom hem och åt kvällsmat och satte mig med en bok, men då kom min man och ville att vi skulle ha något slags planeringsmöte angående uthuset, eller ekonomin kring det för det är sannerligen inte billigt att ens bygga ett litet skjul på,vad kan det vara, 10 kvadratmeter? och då ska ändå fasadbrädorna från gamla huset återanvändas. Men ja, det är väl inget att be för. 

Vi har en pytteliten damm i vår trädgård, och nu hade min man sett grodor där, eller åtminstone en groda. Sånt gillar man ju, men nu var han, min man alltså, inte grodan, livrädd för att hönsen skulle äta upp dom, för de har ju bevisat att de verkligen inte är blyga för att mumsa i sig paddor när det står på menyn, så han har hägnat in hela den lilla dammen med kompostgaller så det ser för djävligt ut. Tycker synd om hönsen för de gillar att vara där och krafsa och sprätta omkring. Funderar på att anlägga ytterligare en pytteliten damm någon annanstans i trädgården ÅT hönsen. Hahaha. Får väl bli ett semesterprojekt kanske? 

Apropå höns så har hönan Christine Perfect, av min man döpt efter sångerskan i det brittiska bandet Chicken Shack (senare Christine McVie i Fleetwood Mac), lagt sig att ruva hon också. Vadfalls, hon är över sex år gammal och har aldrig någonsin visat sådana tendenser tidigare? Christine Perfect är en av våra blommehöns och de ska ju inte vara så ruvningsbenägna, men det skiter hon ju uppenbarligen i. Ulrika, den (numera fd) enda hönan som vi har som vill ruva är någon blandras. En gång köpte jag avelsägg av Plymouth Rock, fick då ett par ägg av Silverudds blå som bonus för hon jag köpte av hade inte lyckats samla ihop så många som jag ville ha, eller hur det nu var. Sen visade det sig att hennes barn nog hade varit med och blandat ihop äggen så i slutändan blev det två Plymouth Rock, som båda var tuppar och hamnade i frysen, och av Silverudds blå-äggen så blev det våra två svarta höns Ulrika och Eleonora, men Ulrika är inte renrasig Silverudds blå för hon är ingen grönvärpare plus att hon har som ett skägg och ser litegrann ser ut som en uggla, så kanske är hon någon slags Faverolle-blandning? Ulrika har i alla fall ersatt äggkläckningsmaskinen, men nu ser det alltså ut som att även Christine P ska göra henne sällskap, för hon har legat i tre-fyra dagar och häromdagen när jag skulle kolla om det fanns några ägg i redet så väste hon och pickade efter mig som en sann surhöna. Jaja. Får väl peta in ett par av Ulrikas ägg under henne och se vad som händer.

Men jag glömmer dig inte

Har läst Men jag glömmer dig inte av Peter Pohl. Det här är handlingen: 

Under några korta sommarveckor möts två ungdomar som redan fått sina törnar i livet. De hjälper varandra att överleva och uthärda i en annars outhärdlig tillvaro.

Den beskrivningen sa ju inte jättemycket om vad boken handlade om, men det handlar i korthet om Jörgen, 12 år som träffar Sally, också 12 år (så ungdomar, njaa?) och vänskapen som växer fram mellan dom, tills den plötsligt avbryts av skäl jag inte ska spoila här. Beskriven sådär intensivt och hjärtskärande så att det nästan gör ont att läsa, som (nästan) bara Peter Pohl kan. Tyckte också mycket om att läsa om Karl-Olof och Margareta, även om de kanske nästan var lite för bra för att vara sanna? En fin berättelse men kanske ändå något...tunn? Och då menar jag inte till antalet sidor. Den här boken får tre  långa hundpromenader av fem möjliga. 

If there was no police force then tell me what you'd do if 30 000 rioters came running after you

På min inte så spännande väg till jobbet så är det ett ställe när man precis har kommit av motorvägen där det först är ett rödljus och sedan knappt 100 meter senare är det en rondell och sedan kommer man ut på en väg där det är 60 km/h. Jag kör ju till jobbet innan fan själv fått i sig vällingen och brukar därför vara relativt ensam på vägarna. I morse hade jag dock en bil bakom mig hela vägen från motorvägsavfarten och fram till det där trafikljuset, som för en gångs skull var rött eftersom det var en annan bil som stod till mitt höger i  den korsningen. När jag fick grönt så rullade jag framåt i sakta mak, det är liksom ingen mening med att börja gasa på eftersom man alldeles strax ska in i den där rondellen. Men bilen bakom hade uppenbarligen FÅTT NOG bara av att vänta 30 sekunder extra vid rödljuset, så han (jag hann inte se men utgick på rätt så goda grunder från att det var en man) körde om mig, axade på och drog till vänster och mot körriktningen genom rondellen som om det var en himla biljakt i en amerikansk film och inte en mulen tisdagsmorgon på ett industriområde strax utanför centrala Ankeborg. Mindre än en minut senare mötte jag en polisbil på nämnda väg. Hade gärna sett att polisbilen gjorde en U-sväng, körde ikapp fartgalningen och lät denne få stå vid sidan av vägen och bli både bötfälld och skymfad medan jag laglydigt skulle glida förbi. Men det var tydligen för sent för karma att börja jobba, så vi fortsatte var och en åt varsitt håll och fartgalningen fick fortsätta svina omkring helt ostraffat. 

Idag ska jag jobba, springa mina 3 kilometer och sedan hasta hem för att fiska upp Remus för vidare färd mot veterinären för återbesök och kontroll av bukspottkörteln. Tycker han är bättre, om än inte helt bra, men vet inte heller riktigt vad man kan förvänta sig av en gubbhund på fjorton och ett halvt jordsnurr. Vi får väl se vad veterinären säger. 

Igår började min man sin semester. Den har han tänkt ägna åt att först riva ner och sedan bygga upp vårt uthus på ett bättre sätt än tidigare. Gubben som vi köpte huset av var verkligen ingen snickare utan föreståndare i affären här i byn, men han hade ett självförtroende som om han vore hedersmedlem i Byggargarbetarförbundet och byggde på egen hand och av rivningsvirke från ett annat (fd) hus på gatan ett uthus vars konstruktion i bästa fall går att beskriva som "sådär" enligt min man (som är snickare), så nu ska Uthus 2.0 konstrueras av nämnda snickare. Jag misstänker att cirka hälften kommer att bli gjort under denna semester och andra hälften kommer att bli ytterligare ett evighetsprojekt à la min man som jag kommer att irritera ihjäl mig på, kom ihåg var ni hörde det först. 

Igår anlände i alla fall vår nya duschkabin som vi beställde för jättelängesen men så var man tvungen att vara hemma när den anlände, så då bestämde vi hemleveransdatum när min man hade semester. Sen glömde vi båda bort det så när bilen kom så var min man på väg hem från byggvaruhuset och jag hade precis varit ute med hundarna, kört ett pass tabata och sedan gått ut för att släppa ut hönsen i trädgården och hämta in dagens skörd av ägg och såg ut därefter, men det spelar ju ingen roll, ska ju inte ut och ragga liksom. Det dög dock inte med mig utan det var min man som prompt måste vara där och legitimera sig så jag fick stå och snicksnacka med chauffören om ditt och datt en god stund innan min man återvände från sin utfärd till karlarnas paradis. 

Vi köpte ju ny duschkabin för inte alls särskilt länge sedan, typ 2020 och ungefär lika länge har jag retat mig på den, för det var ett djävla SMÄCK där det enda som är positivt med den är möjligen att den är rymlig. Men de medföljande hyllorna har lossnat och fått superlimmas på plats tusen gånger, duschslangen har fått bytas ungefär lika ofta eftersom blandaren är placerad på ett otroligt korkat sätt så att slangen kommer i kläm när man ska lyfta den i huvudhöjd. Det finns också ett fast duschmunstycke eller vad det heter i taket, som ibland producerar iskalla droppar à la kinesisk vattentortyr. Det är också negativt att den är rymlig eftersom den tar upp i princip hela badrummets yta och det är med nöd och näppe man har kunnat klämma in en tvättkorg på de futtiga kvadratcentimeter som återstår. Skurhinken, som vi också förvarar i badrummet, får placeras antingen inne i duschkabinen eller bakom tvättkorgen där man inte når den utan att man först lyfter ut tvättkorgen och då får man lyfta den, tvättkorgen alltså, över toastolen i en manöver som inte återfinns i någon ergonomisk handbok. Så nu åker den jäveln, duschkabinen alltså, UT och ersätts med en som är mindre, men förhoppningsvis bättre. Nu ska den bara monteras också. Gulp. Hoppas intensivt att min man kan fixa det själv medan jag är på jobbet. 

Igår fick jag upp en skojig nyhetsflash på telefonen: Den försvunna wallabyn tillbaka efter månader borta - "Tappade aldrig hoppet". Hahaha, "wallaby", "tappade aldrig hoppet", hahaha. Nä, roligare än så här blir det väl inte. 

Dancing in irrelevance

Jaha, så var det måndag igen. Även om jag gnäller över sen semester och att det känns som åttahundra år tills jag får vara ledig så är det rätt gött att komma till jobbet och slå upp kalendern och se att det inte finns ett enda möte inbokat, förutom de där stående som alltid finns där. Det finns ju att göra ändå, det finns det ju alltid, men man kan ju tänka att det ju faktiskt är superlyxigt att kunna göra det med 100 % fokus, att kunna lägga (nästan) en hel dag oavbruten koncentration på ett projekt. Händer inte annars, note to self nästa gång jag gnäller. 

I fredags skulle det enligt väderprognosen tidigare i veckan vara cirka 15 grader, mulet och lite regn och det passar ju perfekt när man ska springa, speciellt när man som jag både är otränad och värmekänslig. Fredagsförmiddagen passerade med sol, klarblå himmel och inte ett moln så långt ögat kunde nå och då blev jag lite stressad p g a att jag hade Tage med mig på jobbet och hund i bil när solen skiner är ju ingen bra kombination. Strax innan lunch övergick solen till växlande molnighet men det var fortfarande perioder där solen stekte. Det finns EN skuggig plats på den parkeringen jag brukar ställa mig på, men den var faktiskt ledig. Ville dock inte utmana ödet och vara borta för länge, för bilen blir ju varm även om solen inte står på, så istället för att ta samma runda som i tisdags, detvillsäga gå cirka 1,5 km, springa 3 och sedan gå de återstående 1,5 km så sprang jag min såkallade Pi-runda (3,14 km) som börjar precis i anslutning till parkeringen. Det gick rätt bra och bilen var inte jättevarm när jag kom tillbaka. Det var däremot jag! Får lite panik av att springa där solen bara steker på och det inte finns någon skugga någonstans, så det var nog jobbigare än själva löpningen. 

Åkte hem och tog ut hundarna på en promenad. Då passade minsann vädret på att vara väder! Inledde i solsken, men strax mulnade det och började blåsa. Sen fick jag i tur och ordning uppleva regn, lite sol, regn igen, rejäl blåst samt åska. Kom hem som en blöt katt, skalade av mig kläderna och körde benpass och fotrehab när jag ändå var igång. Sen hände väl inget mer utom att min man kom hem tidigare eftersom det var hans sista dag innan semestern. 

Nästa dag vaknade jag med monstruös träningsvärk i röven. För ett tag sen läste/hörde jag någon träningsperson jag följer på Instagram som pratade om "pannkaksrumpa" och det skulle man passa sig för. Det var ett uttryck som jag aldrig hört förut och fattade helt ärligt inte riktigt vad det var, men antar att det handlar om att röven är platt och utan muskler. Scrollade vidare för jag tänkte att det där hade väl ingenting med mig att göra, min röv är inte platt och jag skulle nog vilja påstå att den innehåller mer muskler än fett. Tränar visserligen inte den specifikt, men i the great masterplan för att hålla min artros i schack så ingår ju en massa övningar som involverar sätesmusklerna, och det sker ju även i pilates och ridning så det kommer väl liksom lite på köpet där. 

När jag var hos Fotspecialisten så fick jag ju en övning som var att göra explosiva tåhävningar, detvillsäga stå på en låda eller nåt, gå ner långsamt och sedan skjuta upp igen med våldsam kraft. Detta skulle enligt Fotspecialisten göra musklerna mer elastiska och det i sin tur skulle vara fördelaktigt i löpningen. Lät rimligt, tyckte jag, och i fredags när jag körde mitt benpass så kom jag på att jag skulle kunna vara lite mer explosiv i dom övningarna också. Det är mest en massa varianter av knäböj (eller "squats" som det tydligen numera heter på svenska) och utfallssteg med vikter och dom har jag tidigare gjort långsamt, men nu har Fotspecialisten sagt flera gånger i uppmuntrande ton att "styrkan har du", så jag lade in lite explosivitet i de övningarna. Och DJEFLAR vad det tog, framför allt på sätesmusklerna dårå. Var tydligen inte så vältränad som jag trodde? Jaha, då är det väl bara att fortsätta på den inslagna vägen tänker jag. 

Tog min ömmande röv och gav mig ut med hundarna på långpromenad. Upptäckte att min SAMSUNG HEALTH plötsligt fick för sig att stänga av mätningen för promenader "när målet var uppnått" och målet var något (tror jag) defaultvärde på 3 kilometer som jag inte har brytt mig om att ändra även om jag i princip alltid går längre än så. Fick stänga av målet för att den skulle mäta som jag ville, men när målet stängdes av visades helt plötsligt inte distansen utan tiden, vilket var otroligt irriterande. Inte för att jag tillbringar mina långpromenader med att gå och glo på telefonen, men det händer att jag kastar en blick på telefonen för att se hur långt jag har gått. Är totalt ointresserad av ifall jag har gått 10 minuter eller 2 timmar och 37 minuter, jag vill bara veta distansen och nu skulle alltså detta förvägras mig? Får väl ställa in ett helt orimligt mål på 3 mil eller så för att komma runt detta problem. 

Låg och slöläste på soffan resten av dagen och tittade lite på tv också. Har börjat kolla på den brittiska serien Boiling Point - på liv och död på SVT, tycker den är riktigt bra fast fan vad man blir stressad. Skulle ALDRIG vilja jobba i restaurangbranschen, fattar inte varför folk i t ex Masterchef drömmer om att göra det eller att ha "ett eget kök"? Stressigt som fan, helkassa arbetstider och sen dessutom behöva fjäska och svansa för gäster  för att inte riskera att de ger en dålig recension? 

Igår var det långpromenad, lunch och sedan en vända till stallet för ett möte. Hem igen, sätta igång  en tomatsås som fick stå och puttra ihop sig medan jag tränade pilates och gjorde fotrehab. Sen gjorde jag  vegetarisk lasagne och så kollade vi på näst sista avsnittet av The Glory. När den är slut så ska vi väl påbörja säsong två av House of the dragon tänker jag. 

I veckan som kommer är det som sagt i alla fall på pappret lugnt på jobbet. Remus ska på återbesök hos veterinären imorgon eftermiddag, och på torsdag är det möte i stallet igen, fast i ett annat syfte. Annars inget? Det är ju skönt som omväxling i alla fall.